Den ensamma människans blogg

10 februari

2012-02-10T19:24:00.003+01:00

En iskall morgon även idag. Tände en brasa 05.45, den flammade upp ordentligt efter att ha syreberikats några gånger.
Ut i kylan klockan 7, de 19 graderna sparkade till mig på benen och försökte ta sig in under mina kläder, dock utan att lyckas.
Försökte höra om snön knarrade, kanske gjorde den det.
Först på jobbet sätter på kaffet, det var jag. Kollegorna kom strax efteråt.
Vi diskuterade kylan. En vanlig kommentar var: Fy fan så kallt det är!
Till helgen ska det visst bli varmare men vem kan säga säkert?
Den vanliga rundan med VW-bussen för att plocka upp folk. Svårt att komma fram vid Enebybergs Centrum, byggnadsarbetena pågår fortfarande. Prefabricerade betongväggar lyfts av lastbilsflak. Personerna som arbetar med detta, gör det med precisa, noggrant utmejslade rörelser. Det är som om de vore med i en balett.
Vår buss är en diesel, värmen tar lång tid på sig att stiga. Men det gör inget, jag gillar att sitta i ett kylskåp och skaka av mig frosten.
Dagen präglas av de vanliga rutinerna. Fyllda isterband till lunch. De är fyllda med ättiksgurka och inlagda rödbetor.
Eftermiddagen följer helt det uppgjorda schemat. Det är så det måste vara, i kärlek och krig chansar man inte.
Kliver in hos doktorn 15.20. Hon märker snabbt att jag är fullt frisk. Hjärta och blodtryck är ua. Bra, säger hon. Träffade henne senast för två år sedan, hon är sig lik.
Hem till Tacos och en starköl från Tyskland. Kaffe lite senare. Temperaturen har nu stigit till 8,5 grader, ryktet talade alltså sant.
Jag är trött ända in i märgen, somnar snart framför TVn. Därför vet jag inte vilka som vann i "På spåret". Men jag är naturligtvis glad över att vara fullt frisk.
Sådana besked glädjer åtminstone tillfälligtvis en äkta hypokondriker.

5 februari

2012-02-05T15:38:00.002+01:00

En iskall start på dagen, minus 17 grader.
Vid Ormsta station stod ett infruset tåg. Inga passagerare satt i vagnarna. Däremot lyste två röda lampor i tågets akter. Kanske stod tåget bara och väntade på att klockan skulle hinna ifatt tidtabellen.
På Ormstarakan hoppade en hare ut från en trädgård, den hoppade lika snabbt tillbaka.
Nere i Vallentuna C var temperaturen minus 20,5.
Två kvinnor kom och gick med en hund i släptåg. Den ena damen praktiserade stavgång.
Åkte runt om nya bibliotekshuset, det ser fint ut. Gott om plats för böcker och tankar.
På träden hängde lager på lager av spunnet silver. Det var en oerhört vacker morgon, en sådan morgon som inbjuder till att tänka på skidskytte och sprintlopp.
Hem med Y, därefter in till Solna för kaffe och bullar, perfekt en kall vinterdag. L:s digitala termometer hade gått sönder. Trodde vi men det var bara batteriet som tagit slut. I med ett nytt och nu såg vi att tempen stigit till minus 10 grader.
L berättade om när hon och maken bodde vid Steninge. De hade en fin lägenhet som tyvärr förstördes i en brand. Det var hos dem jag såg TV första gången.
På gården fanns en liten affär och en gång i veckan fanns möjlighet att per buss åka in till Sigtuna
och storhandla.
Gäddor fanns i viken, de var goda att äta med pepparrot.
Slottsherren bodde i Amerika om vintrarna men när sommaren kom, damp han ner på Bromma i ett Pan-Am plan med vackra flygvärdinnor.
Jag sa adjö till L och fortsatte hem via Upplands-Väsby. Det snöade lite, tempen hade nu stigit till minus 7 grader.
Det var rätt mycket folk inne i centrumet. Jag köpte en nätsladd till Sonydatorn på Kjell & Co, halva priset mot vad den kostade i Sonys egen shop.
Hem och i med kontakten, allting fungerade.
Ljust nu till halv fem. Funderar på att elda lite. Man fryser ända in i märgen. Det är skönt med lite värme. Den värmer så att säga.
Såg en SF-journal igår, det var Skanstullsbron som invigdes. Stor pompa och ståt. När bandet klippts av började människomassorna omedelbart förflytta sig över bron. Året var 1947, två år innan jag föddes.
Denna händelse inträffade på S:t Eriks sjukhus den 30 mars. Nu är det ögonsjukhus, möjligen är det bara för syns skull.

Snökanonen

2012-02-02T12:46:00.004+01:00

Fruktansvärt kallt i morse, minus 17-18 grader, minus 23 sa de som ville vara värst och det var de ju också. På den öppna Ormstarakan visade termometern minus 21 men jag höll hårt i ratten och styrde rakt fram. Uppe vid Ishallen hade tempen stigit till minus 16 och där höll den sig längs hela Arningeleden.

Det talades i radion om "snökanonen". Tydligen hade den riktat in sig mot oss österifrån, vid lunchtid skulle beskjutningen börja.

Vid 11-tiden åkte vi längs Drakskeppsvägen i Viggbyholm och såg då hur de grå snömolnen närmade sig över Värtan. En stund senare började flingorna falla.
Men beskjutningen blev inte så allvarlig. Snön föll av och till. Ibland tätnade den, ibland tittade solen fram. Man blev nästan besviken över den bristande intensiteten i snöandet. Kanske blir det värre under natten, någon sa just det på Facebook.
Och Björn Skifs sa det för länge sedan.
Snart vet förresten ingen vem Lennart Hyland var. Farbror "Schven" är redan bortglömd av de flesta. Liksom Egon Kjerrman och Skogekär Bergbo. Den senare skrev dikter på 1600-talet så det är kanske inte så konstigt. Egentligen hette han Gustaf Rosenhane (tror man åtminstone). Egon Kjerrman hette verkligen Egon Kjerrman och ledde allsången på Skansen 1956 - 1966. Som mellannamn hade han Napoleon. Det är ju ganska roligt.
Lika roligt är det om snön uteblir i natt. Kanske gör den det.
Jag tycker att vi har fått vårt för i år, vi behöver inte mer.

27 januari

2012-01-27T07:06:00.005+01:00

Sedan sist: Juholt fick gå, Löfven valdes i hans ställe. En metallare styr nu alltså SAP. Kanske en karl med hårda nypor, en som kan klämma till borgarna på de rätta ställena.
Men politiken är förstås ett rävspel. Inom KD pågår just nu en partiledarstrid; Hägglund mot utmanaren Odell. I helgen får vi se hur det går. För mig spelar det i och för sig ingen roll vem som är partiledare i KD, jag är ju mest intresserad av religiösa frågor.
Igår föll snö. Man kan säga snöglop. Det är ett vackert ord. Snöglop i havsbandet som också är ett vackert ord. Det blir två vackra ord.
Lustigt är att sirapen förr i tiden såldes i runda förpackningar av papp. Jag såg en sådan på bild och plötsligt blev allt som levande igen. Mitt på burkarna satt ett grönt märke med bokstäverna "SSA" i vitt. Under märket stod skrivet "Bord Sirap" med brun text. Allra längst ner fanns en grön rand med infälld vit text: "Sockerbolaget".
Vi förvarade burkarna i skafferiet. Där var temperaturen lagom. Bredvid skafferidörren fanns trappan som ledde upp till vinden. Om somrarna var det spännande att vara där uppe men vintertid var det för kallt.
Strösockerpåsarna hade förresten en bred brun gördel på mitten där det stod att läsa "Strösocker" med vita bokstäver. Det fanns enkilos-och tvåkilos påsar. På dessa var "Sockerbolaget" skrivet med röda bokstäver.
Det är inte nyttigt med för mycket socker. Men lite är ju gott.
Månadens tips i november 1959 var:
Rullstek av slaksida, fläsk med rotsaker, kokt brynt oxtunga samt fårstek.
Man blir omedelbart hungrig.
Arbetsveckan är nu slut men många fler kommer. Jag ska ju arbeta till 67.
Vet inte om Löfven blir en bra partiledare.
Vet inte heller hur februari kommer att bli. Helt klart lite ljusare dock. Ända fram till juni tränger ljusheten undan mörkret, därefter vänder det igen.
Och sex månader senare är det åter dags för "Say, mama...". Härligt.

18 januari

2012-01-18T19:01:00.003+01:00

Jag vill inte skriva så mycket, jag vill helst lägga in bilder. Som den här av en gammal kamera, en Zeiss Ikonta.
Dagen har varit bra. Jag hade med mig pannbiff och potatis till lunch, det smakade fint.
Mer på den positiva sidan: min nya telefon fungerar alldeles utmärkt. Det blev en Samsung Galaxy IIs till slut. Den har alla finesser. Den har allt man behöver och lite till. När man tror att alla dess resurser är uttömda finns det ytterligare lite att ta av.
Den elektroniska instruktionsboken är på 150 sidor. Det är inte klokt så mycket den rymmer.
Jag kunde också ha valt en HTC men den fanns inte hemma i 3-butiken, den måste beställas och jag ville inte vänta.
Dessutom tyckte jag att HTC:n var väl stor.
I går laddade jag ner ett program från poddradion. Det var ett repotage av Nils Linnman om hans resa till Färöarna 1948.
Han hade Håkan och Torbjörn som mellannamn, det är okända fakta för de flesta.
NL var otroligt kunnig inom allt som hade med natur att göra. När han talade i radio var det som att höra naturens egen röst tala.
Ofta hade han en pipa i munnen, det är typiskt för naturmänniskor.
Jag har ingen pipa men så är jag heller ingen naturmänniska.
Jag är en innesittare, en stugsittare. Jag vill helst vara inne i värmen.
Det märks att dagarna blivit längre. Nu är det ljust till strax efter 16.00.
Jag vet inte vad jag ska skriva mer. Helst vill jag bara lägga in bilder.
På tal om något annat; det går åt helvete för socialdemokraterna. Allt bara rasar. Är det Juholts fel? Kanske.
Jag vet inte, jag är bara en enkel gräsrot. Min brist på åsikter beror på att jag inte vill bli inskriven i Juholts svarta bok där han skriver in sina fiender.
Tänk om någon fick tag på boken och hittade mitt namn i den. Det är en situation som jag inte vill uppleva.
Skammen skulle bli för mycket. Jag vågar helt enkelt inte ta den risken.

15 januari

2012-01-15T16:50:00.003+01:00

Söndagen den 15 januari, en härlig vinterdag. Har suttit inne hela dan. Såg först "Idag röd" i Trenterserien från 1987 och sedan "Träff i helfigur". En fantastisk serie som även har en del 3, "Lysande landning", den såg jag igår.
Örjan Ramberg spelar Harry Friberg och Stig Grybe gör ett kongenialt porträtt av kriminalintendent Vesper Jonsson.
"Vita som de dödas ben", säger Vesper Jonsson. Det handlar om ett par gummistövlar, ett par vita sådana.
I en scen är herrarna ute och åker bil. I baksätet har de dukat upp en festmåltid. Man skymtar salami, grönsaker och goda ostar. Öl förstås, Carlsberg som är Jonssons favorit.
"Så tar våra vackra drömmar slut", säger Vesper Jonsson.
Där har han fel, de har ju just börjat.
Synd att bara tre filmer i den här serien gjordes, de borde ha varit fler.
Åt rotmos och fläskkorv till middag. "Charmant" som Carl-Jan skulle säga.
Men moset blev lite vattnigt, konstigt.
Glädjande är dock att antalet ryska turister ökat i Sverige för nu är vi alla goda vänner igen, det finns inget gammalt groll som ligger och skvalpar. Ubåtsincidenterna är glömda och Wennerström, vem var det?
"Snöfall och underkylt regn", säger TV-meteorologen.
Vi vet alltså vad vi har att vänta. Det börjar redan i morgon.
Skönt!

12 januari

2012-01-12T19:04:00.003+01:00

Torsdag - en dag som präglats av någonting.
Av närvaro.
Min egen. Jag var där hela tiden.
Det snöade efter lunch, det upplevde jag. Så småningom övergick snöfallet i regn, det såg jag också.
Fem semlor på ICA i Arninge kostade 90 kronor. Goda men grädden såg inte ut som eljest. Den hade en smetigare karaktär.
Åt stekt falukorv med stuvad vitkål till lunch, rester från igår.
Vet fortfarande inte vilken telefon jag ska köpa, ingen annan vet det heller. Hela tiden dyker motstridiga budskap upp. De bröstar sig mot varandra och sjunker sedan uttröttade ihop på marken.
Funderar av någon anledning på vad spionen Enbom hette men det var ju just det han gjorde: Fritiof Enbom, 1918 - 1974. Han ansågs vid rättegången 1952, vara en av dem som skadat Sverige allra mest. Frågan är om han verkligen var spion. En del menar att han var en fullfjädrad mytoman som aldrig någonsin hade kontakt med Sovjetunionen. Spionaget förekom bara i hans egen fantasi.
Dagen rinner snabbt iväg, snart är den till ända.
På något sätt är det roligt att leva när det finns mat som stekt falukorv, stekt salt sill och pannbiff med lök.
Lägg därtill rotmos med fläsklägg.
Då har man hela spektrat och ingenting fattas.
Vilken tur mänskligheten har.

8 januari

2012-01-08T14:00:00.003+01:00

I Täby C är ingenting sig likt. Hela stället är ombyggt, man känner sig lätt vilsen. Jag letade efter Tjuren Ferdinand men den syltan måste ha gått i graven.
Var finns EPA, Domus och Rolins Järn & Färg?
Var finns Broddmans?
I den butiken köpte jag min första riktiga kamera, en Minolta SRT 101 med tre objektiv, en toppenkamera.
Var är posten? Den är nerlagd.
Var finns skivaffären i Grottan där jag köpte Dylans "Blood on the tracks" 1975? Hela Grottan är igenfylld och skivaffären bortförd.
Dylans skiva betraktas som en av hans bästa. Den sägs vara en "skilsmässoplatta" vilket dock Mr Bob förnekar. Istället hävdar han att skivan är inspirerad av noveller och romaner av Anton Tjekov.
Den enda affär som varit med ända från 1968 är Wårdhs herrmode. Där köpte jag en gång ett par manchesterjeans, de var rätt dyra.
Ingenting är längre som det varit, tiderna förändras.
"The times they are a´changing" som Dylan sjöng 1964. Frågar man honom skulle han säkert förneka det också för han är en sån kille.

7 januari

2012-01-07T18:55:00.002+01:00

På Nyårsdagen upptäcktes något så sällsynt som en telefonautomat vid Roslags-Näsby station. Inte med myntnedkast förstås, man måste betala med kort. Jag minns när man ringde för 25-öringar, det vara andra tider då.
Kanske användes också 10-öringar i automaterna, måste i så fall ha varit ännu längre tillbaka.
Idag har temperaturen gått ner mot sex minusgrader. Vi var till Upplands-Väsby C. Jag gick in på Stadsmissionen och köpte en bok av Kristian Petri. Jag har läst några fina reseskildringar av honom tidigare, bland annat en där han besöker ön Sachalin, belägen så långt österut man kan komma i Ryssland.
Det här är dock en roman, den heter "Första rummet".
Vet inte hur morgondagen kommer att bli.
Å andra sidan, det vet väl ingen?

6 januari

2012-01-06T19:02:00.003+01:00

En väldigt suddig bild från Nyårshelgen precis när klockan passerar 24.00. Men det syns ju tydligt att vi är glada.
I morse låg ett tunt lager snö på marken, temperaturen höll sig runt minus tre.
Jag var ner och handlade på Lidl. Köpte mjölk, Becel och salami. Var sen till Konsum och köpte kattmat och kattsand. Få människor var ute, det var i alla fall min första tanke. Därefter såg jag att de inte var så få.
Pratade i telefon med US om LG. Han bor i f.d. Elverket i Roslags-Näsby men inte i den lägenhet som syns från vägen. Istället har han ingång från gårdssidan.
Mycket har förändrats i den här delen av Täby. Jag minns när man åkte buss ner till stationen. Bussen utgick från Löttingelund och hette 606.
Jag kan fortfarande frammana hur chaufförerna såg ut. De var två som delade på jobbet. Bussen gjorde en lång runda runt Ella Gård innan den kom fram till Roslags-Näsby station. I RN:s lilla centrum fanns post, apotek, radioaffär, möbelaffär, guldsmedsbutik, konditori, manufakturaffär, fotobutik samt ett Konsum som fortfarande finns kvar.
Nu på kvällen är det fortfarande tre minusgrader. Kanske blir det en kall natt med klar utsikt mot stjärnhimlen.
Stjärnbilderna stampar i sina spiltor, så skrev Tranströmer en gång. Det kan inte jag skriva eftersom det redan är gjort.
Jag får skriva något annat istället.

4 januari

2012-01-04T21:38:00.003+01:00

You´ve better hurry up, tomorrow´s christmas day...men det var då det. Det var så länge sen som förra året.

3 januari

2012-01-03T19:55:00.004+01:00

Folkhemmet säljs ut, nu är det 15 % på allt. Det gäller att passa på om man vill vara med i racet, först till kvarn som man säger.
På tal om något helt annat:
Just vid den här punkten strax innan avfarten till Arninge om man kör E18 norrut, brukar telefonmottagningen gå i kvav, åtminstone om man har Tre som operatör. Några sekunder senare är den tillbaka igen.
"Tjall på linjen" sa man förr men nu för tiden är det ju ingen linje. Det är bara signaler som susar runt i luften och bildar ett osynligt nät.
Slutligen:
Konstig tanke att han som är vår frälsare en gång ska bli vår domare. Jag kastade ur mig denna frågeställning en tidig morgon på jobbet när mysljusen precis hade tänts. Ingen verkade dock ha uppmärksammat problematiken i tankegången.
Då ryckte jag också på axlarna och började doppa pepparkakor vilt i kaffet så att det stänkte ut över hela bordsskivan. Tur att det finns disktrasor av märket Wettex.

2 januari

2012-01-02T18:29:00.004+01:00

Mot slutet av arbetsdagen bad jag grabbarna att sitta stilla, jag ville ta en bild av dem. Den här upplever jag som den mest lyckade. Den försöker säga någonting på ett subtilt och finstämt sätt. Det är absolut inte som att någon vrålar ut ett budskap via en megafon, det här är något helt annat.

1 januari

2012-01-01T21:46:00.003+01:00

Vi ropade "Gott Nytt År" till varandra och höjde våra iskalla champagneglas. Sedan gick vi in i värmen och tittade på King Kong. Den var faktiskt rätt bra.

28 december

2011-12-28T17:51:00.002+01:00

Igår 10 grader varmt, idag 2 grader kallt.
Rimfrostlager.
Stormen har knäckt många träd, de ligger strödda längs vägen. Ny storm väntas komma inom de närmaste dagarna. Den heter något annat. Varför inte Alvar? Går inte, stormar måste ha kvinnonamn.
Alva!
Jag måste snart köpa en ny anteckningsbok, den gamla håller på att ta slut.
"Sodexo gör var dag bättre", står det på skåpet till en parkerad lastbil. Det är ett multinationellt företag med säte i Frankrike som sköter om distribution av mat och hjälpmedel till skolor men även till sjukhus. De är gigantiskt stora inom sitt område. Men är de bra? Jag vet inte.
Ur bilhögtalaren strömmar ouvertyren till "Barberaren i Sevilla" av Gioacchini Rossini, därefter följer ett stycke av Pergolesi.
På Shell Express kostar bensinen 13,98, på ST1 strax över 14 kronor.
Många har blivit strömlösa på grund av stormen. Många har också fastnat på tåg, de har fått övernatta där. De flesta uttrycker åsikter om att informationen från SJ:s sida varit katastrofalt dålig. Ingen har vetat någonting när folk ställt frågor.
Till lunch äter vi någon slags biff med klyftpotatis, smakar inget vidare ärligt talat.
Varför kan man inte få mat som smakar gott?
På eftermiddagen tittar vi på julens klassiker på Youtube. Vi ser "Tomteverkstan", "Musses campingtur" samt den där filmen med Kalle Anka och Piff & Puff som inte längre får visas på julafton. Det är i den som de skjuter på varandra med artilleripjäser, rena krigsstämningen råder.
Men ekorrarna vinner och ankan förlorar. Alla nötter och allt godis transporteras iväg till Piff & Puffs enkla boning medan herr Anka viftar med sin vita flagga.
På Lidl ska finns såväl oxfilé som kalkonfilé. Det första finns men inte det andra, kommer troligen in i morgon.
Inte många dagar är kvar av året, tre om jag kan räkna rätt.
Det kändes kallt ikväll men termometern visade plusgrader. Blåste lite, regnstänk.
Får se om kalkonfilén dyker upp som det är sagt. Då hugger jag den direkt. Inga hänsyn tas, det är de vassa armbågarnas dans som gäller.
"Störst går först" har någon sagt men det är inte jag. Jag skulle aldrig säga något sådant.

23 december

2011-12-23T22:43:00.003+01:00

Dan före dopparedan. Grå morgon. Men varm. Den mesta snön har smält.
I jämnhöjd med Täby Galopp brakar del I av Bachs Juloratorium igång. Helmut Rilling dirigerar, Stuttgart Bach Collegium spelar.
Tar lite senare en tur till Össeby kyrkoruin, mer snö här. Strängar ute på gärdena. 1837 övergavs Össeby kyrka, 1856 träffades den av en blixt och blev förstörd.
Enstaka bilar passerar. Vägen på bilden leder mot Sjöbergs f.d. cementfabrik men egentligen leder ju alla vägar till Rom.
Lax till lunch. Laxfilékotlett. Vad är det? Antingen är det väl filé eller kotlett. Hur kan det vara båda? Inget fel på smaken dock.
Tidig hemgång. Handlar i Täby kyrkby. Går ideligen fel inne på ICA, hittar ingenting.
Åker därefter till Svartrökarna men där är allting slut. Igår skulle jag ha varit där eller ännu hellre i förrgår. Nya varor kommer in på tisdag. Hoppas mycket på leverpastejen.
Matlagning hemma, de vanliga julförberedelserna.
Köttbullarna smakar gott, räkomeletten verkar intressant. Likaså sillen.
6 grader varmt klockan 21.00. Vi kommer att få en varm jul, ungefär som den sjömansjul på Hawaii som Yngve Stoor sjöng om:

Jag en ensam sjöman är
långt från svenska kustens skär
skall jag fira julen här uppå Hawaii.
Här finns ingen smyckad gran,
ingen snö på juledan
och i solsken ligger båten här vid kaj.

Sången sjöngs in 1945. Den har varit populär ända sedan dess. Orden griper tag i lyssnaren. Man förstår att den stackars sjömannen längtar hem till snöiga skogar och frostiga fält. Hawaiis palmer är inte mycket att hänga i en gran. De väger lätt mot det som finns på andra sidan oceanen.
Imorgon är det den 24:e. "Äntligen" kan man säga och det gör jag nu.

4:e advent

2011-12-18T21:32:00.004+01:00

Det fjärde ljuset är nu tänt så att Kaspar, Melchior och Balthasar vet vart de ska gå. Nej, det är sant, det var ett annat ljus som vägledde dem, en riktig LUMA kan man säga.
Snö i morse och när jag var ute nyss, ca. 21.00, hade det börjat snöa igen.
Om bara temperaturen håller sig låg, blir det säkert ett vackert landskap vi får njuta av i morgon bitti.
Såg idag spårvägsspår i Solna och tänkte genast: De här måste ju ligga kvar sen den tid det fanns spårvagnar i Solna. Sedan kom jag på att de naturligtvis var nylagda. Den förlängda Tvärbanan kommer att gå mellan Alvik och Solna, på vissa ställen är alla förberedelser klara.
DET är fantastiskt.
Om vi fortsätter tända vår adventsstake på kvällarna, blir vi snart tvungna att kassera det första ljuset och i dess ställe sätta det andra. Då måste trean och fyran också följa med och på fyrans plats placeras ett helt nytt.
Men det ska väl gå på något sätt. Större umbäranden har mänskligheten fått stå ut med under de senaste två tusen åren.
Vår jul blir annars lugn och stilren. Granen köptes idag, en liten rackare men den räcker åt oss. Två saffransbak har genomförts liksom två bak av mjuk pepparkaka samt ett av fruktkaka. Några ytterligare av varje slag måste nog till för att en helt igenom fulländad jul ska fås.
Vad beträffar TV-programmen på julafton vill jag fortfarande se "Ett altarskåp berättar" samt "Från en utskärgård".
De visades ju alltid förr. Varför inte nu?
Frågorna är många, svaren tyvärr obefintliga. Människans lott är att lida. Dessutom är jag förkyld och har man inte varit det, vet man inte vad lidande vill säga.

Nästa, Västlinge

2011-12-17T11:22:00.002+01:00

Nästa, Västlinge!

När mörkret faller

2011-12-16T22:28:00.006+01:00

Arne och Barbara Sandell blir mördade - Arne för att han strött alltför frikostiga kärlekslöften omkring sig och Barbara därför att hon hotar att avslöja Arnes mördare. Morden sker på julafton respektive nyårsafton, därefter går mördaren i fällan. Aldrig kunde man ana att det var...
Filmen är från 1960 och regisserades av Arne Mattsson. Den bygger på Maria Langs "Tragedi på en lantkyrkogård". Bland skådespelarna märks Nils Asther, Elsa Prawitz, Sif Ruud, Hjördis Pettersson och naturligtvis Karl-Arne Holmsten, den alltid lika elegante, i rollen som Christer Wijk, chef för Mordkommissionen.
Jag brukar se den här filmen varje år strax före jul. Nu har jag gjort det den här gången också.

Hem till byn

2011-12-15T20:53:00.005+01:00

Vad gör dom med dig?
Jag får tabletter så att jag ska glömma.

Hon kan inte komma hem, alla vet ju om det.
Vad är det alla vet?
Att hon försökt ta livet av sig.

Varför kan hon inte komma hem? Det är ju bara vi som vet.
Nej, alla vet.

Söndag

2011-12-11T18:06:00.004+01:00

Telefonkiosken framför Systembolaget i Valdemarsvik har tagits bort, ingen ringer från telefonkiosker längre. Inne på Systembolaget har självplock införts.
Det är två stora förändringar i detta lilla samhälle som Gits Olsson skrev kärleksfullt om och som även Lars Ardelius uppskattande nämner i en av sina memoarböcker.
I Stieg Trenters "Aldrig Näcken" passerar huvudpersonen Eva Grimm igenom Valdemarsvik på sin puttrande Vespa. Hon stannar till vid en livsmedelsaffär för att ringa sin väninna Doris, det här var långt före mobiltelefonernas tid, och i och med det är äventyret i gång.
Igår visades Nobelfesten på TV. Jag gillade dirigenten som svängde sin taktpinne med glimten i ögat. Det var också trevligt när Tranströmer fick sitt pris. "Äntligen", är ett väl valt ord i detta sammanhang.
Viktoria och Daniel hade ögonkontakt med jämna mellanrum, det såg rart ut.
Jåg uppfattade inte att barnet sparkade i hennes mage men andra gjorde det tydligen.
Två böcker inhandlades i den före detta garvarstaden: Vibeke Olssons "Molnfri bombnatt" samt Len Deightons "Winter".
"Molnfri bombnatt" har ägts av Birgitta Wikström, det står på en inklistrad lapp.
Idag åkte vi hem.
Som vanligt körde vi gamla vägen mellan Norrköping och Nyköping. Killen som driver Kalle i Backens loppmarknad, berättade att korset på en bergknalle cirka fem kilometer innan Jönåker, utmärker en ödekyrka där bara grunden finns kvar. Vi ställde nämligen den frågan.
Han talade också om att endast en grushög utmärker platsen där Jönåkers järnvägsstation en gång låg.
Det händer dock att tåg stannar, det är i samband med olika jippon, när tåg dragna av ånglok körs på banan.
Jag köper ett vykort på loppisen. Det är från Alanya i Turkiet. Gudrun och Olle skriver att "...här är varmt som i h-e!". De nämner också att "turkarna äro snälla medan tyskarna äro många".
Året var 1994, i oktober.
Strax innan Essingeleden varnas vi för att det ligger en madrass, eventuellt en hel sängbotten, i ett av körfälten vid Nybohov.
Några minuter senare kör vi förbi madrassen.
Den får markera slutet på denna dag.

Dagbok: Torsdag 8 december

2011-12-10T18:36:00.005+01:00

Trodde att det skulle vara snö på marken i morse men regnet som föll i går kväll innehöll tydligen bara vatten.
Världens nordligaste T-banestation heter Mellunmäki och ligger i Helsingfors. Den öppnades 1989.
Detta är en typ av information som jag tror intresserar alla.
Har nästan läst ut P C Jersilds "Vi ses i Song My", den blev lite tråkig mot slutet. Mest teorier, ingen handling.
Varför fick inte Graham Greene Nobelpriset i litteratur? Därför att Akademien var emot honom.
Dagen är solig och fin.
Vi sitter inne och gör inget särskilt. Vi låter tiden passera utan att låta oss fångas av den. Vi ser filmer från Mellunmäkis T-banestation på datorn. Vi rör inte ett finger utom det finger som styr musen.
Jag trodde faktiskt att det fanns en nordligare T-banestation än Mellunmäki men var? Murmansk?
Till Mellunmäki borde turistresor anordnas. Man kunde låta sig fotograferas under skylten: Se på mig, jag har varit här.
Är inte helt säker på detta men om jag tolkar kartan rätta borde världens sydligaste T-banestation ligga i Buenos Aires och heta Plaza de los Virreyes. Den är i alla fall slutstation på linje E. Där går det att byta till spårvagn och då hamnar man betydligt längre söderut på hållplatsen General Savio. Men sen är det slut.
Frågan är när snön kommer.
En annan är vilken telefon jag ska välja den 6 januari: en Iphone eller en Android.
Frågorna är många, svaren få.
Just nu finns det inga alls.

Anteckningar från en resa till Tyskland

2011-12-04T21:28:00.007+01:00

Mot söder, mot söder. Som flyttfåglarna men de ligger långt före oss. En del har säkert redan vänt och är på väg tillbaka.
I ett hus strax före Fredhällstunneln skymtar en man i ett fönster, han är klädd i vit t-shirt.
Längre fram ligger ett hus som ser ut som en skola. Det har varit en skola, nu verkar Frälsningsarmén ha tagit över.
Jag skriver detta med en penna från Danmark, jag ville ha ett minne därifrån.
Ingenting händer förrän i Södertälje. Inte där heller faktiskt.
Tänker på min dikt "Lantarbetarbostäder" som aldrig når sin fullbordan.
Södertälje - Nyköping: en vanvettigt tråkig sträcka. Man blir tokig av att åka där.
Tung trafik på väg. Vart? Mot okänt mål.
Vi fortsätter mot Norrköping, städernas stad. Även Gunnar Nordahls och Nisse Liedholms stad, fast de inte var födda där.
Kör igenom ett oerhört grönt landskap. Snön har glömt bort oss. Den har i år tagit andra vägar. Solen står lågt, bländar.
Min roman ska heta "Den galne hämnaren från det norra territoriet". Möjligen kan titeln ge fel signaler. Den har ingen som helst relevans om man ser till boken i övrigt.
Passerar en långtradare från Slovakien, troligen på väg till detta land.
Vadstena, Skänninge, Mantorp.
På två av varandra oberoende ställen ligger Max och Burger King precis bredvid varandra. De är kompanjoner i kriget mot sund och hälsoriktig mat. Men visst vill man ibland äta något riktigt gott?
Rum för själen i Ödeshög.
Det mörknar över Småland. Kallas för "Det småländska mörkret".
Såg vid förra resan IKEA:s centrallager, ser det nu också.
Lagan körs över. I skolan lärde man sig ramsan: "Vi ska äta, ni ska laga", en komprimerad geografilektion som informerade om Hallands floder. Den har man även i vuxen ålder haft mycket nytta av. Som nu till exempel.
Vidare mot Trelleborg via Helsingborg och Malmö. Glöm inte Åstorp!
Nej, för all del. Åstorp.
Färjan, TT:lines Peter Pan, avgår 22.00. Trodde först att båten skulle gunga ordentligt men ingenting kändes trots 16 sekundmeter. Ändå dålig sömn.
Läser "Vi ses i Song My" av P C Jersild. Det är en tunn roman, utgiven 1970.
Anländer 07.30 till Travemünde. Fortsätter till Lübeck. In på ett gigantiskt köpcenter, allting finns där. Vi fyller snabbt kundvagnen. Delar av personalen pratar svenska. Jag frågar efter ägglikör och imiterar samtidigt en höna. Det hade jag inte behövt. Jag säger till kvinnan i kassan att hon pratar bra svenska, hon svarar att hon inte gör det.
Nu följer en rapsodi av sliskigt glühwein, söta lumumbadrinkar, fett marsipangodis, kaloristinna kakor, tjocka salamimackor, små glaskulor inuti vilka snö faller när man skakar dem, isbjörnar som ändrar färg (very funny), andra prydnadssaker av julkaraktär samt en glöggmugg på vilken det står: Lübecker Weinachtsmarkt 2011.
Två sådana förresten.
Vi besöker också andra affärer. I en av dessa går en ung man omkring och letar högljutt efter Dr. Oetkers vaniljsocker. Det står rakt framför honom men jag säger inget.
Köper kakfyllning för 5 kronor asken. Kostar 14 i Sverige.
En bra titel på min roman vore: "Den enögde voyeuren från Aleuterna". Kanske ett alltför bra namn, jag antar att det redan är taget.
Schweinschnitzel, gott och nyttigt. Pommes därtill.
Tillbaka till färjan. Klockan är nu 19.30. En lugn natt ute på havet. Hela sjöresan går som en dans, som en samba. Det är en dans från Brasilien.
Vi kör mot Ystad. Längs kustvägen syns nyfallen snö i dikeskanterna. Snart smälter den bort. En man i regnrock kommer gående. Det är Kurt Wallander på väg in i alzheimerdimmorna.
Efter Ystad dyker Tomelilla upp, därefter Kristianstad och Markaryd.
Innan M-ryd fikastopp i Vittsjö. Där är man inte så ofta, närmare bestämt aldrig. 1930-tals brottslingen "Bildsköne Bengtsson" föddes här 1893. Han blev nästan folkhjälte, ungefär som Tumba-Tarzan på 1950-talet. Efter avtjänat straff 1945, blev BB skräddare i Markaryd, därefter i Göteborg. Han dog 1966.
Kan inte tänka mig att någon idag minns denne man i Vittsjö. Tiden har dragit iväg för långt.
Porterstek på Brahehus. Får samtidigt ett SMS från Japan, där är allting bra.
Vi har kört igenom regn hela dagen. Nu har det slutat även om vissa moln är mörka.
Hade Tycho Brahe någonting med Brahehus att göra? Nej, han var ju dansk.
Tänker på Folke Dahlberg när jag ser Vättern. Skulle också vilja uppleva hur det känns att gå omkring på Visingsö. Det känns säkert helt normalt.
Läser om hål som öppnar sig i marken, så kallade slukhål. Allting ramlar ner i dem, det är fruktansvärt.
I ett nafs är vi uppe i Kolmårdenskogarna och därifrån är det ju inte långt hem.
Ännu en resa har fullbordats, nu stånkar december vidare.

Dagbok: Onsdag 30 november

2011-11-30T19:42:00.005+01:00

Den sista dagen i månaden.
En fin dag, solen skiner. Än så länge ja, säger pessimisten. Man får se hur det blir sen.
Det blåser också.
Glädjande är dock att de torkade fikonen från Smyrna och andra avlägsna platser, nu har kommit in på butikshyllorna.
Dessa frukter hör julen till.
Vi tar ut allt i förskott. Redan är 1 flaska vit glögg slut. Igår åt vi risgrynsgröt, julskinka och vörtlimpa.
En kort promenad på fm. utan mössa. Går in på Bygg-Max för att höra om de säljer mössor av toppluvetyp men det gör de inte.
Efter lunchisterbanden ägnar vi en god stund åt att sticka in kryddnejlikor i apelsiner och sedan ombinda dessa med röda band.
Det blir vackra och stämningsfulla juldekorationer.
Luktar dessutom gott. Om man gillar doften av kryddnejlikor vill säga.
De tre vise männen, hur de nu kom in i bilden, överöste Jesusbarnet med dyrbara gåvor, speciellt myrra.
Jag har alltid trott att myrra gick att äta men det är ju en slags kåda.
Kanske går den att äta?
30 november kommer kanske inte att gå till historien som en stor, glänsande dag. Den försvinner inte som en Zeppelinare över trädtopparna.
Den försvinner bara och nu är den borta.

Dagbok: Måndag 28 november

2011-11-28T20:58:00.004+01:00

Den äldre mannen i Ormsta höll någonting i handen idag, jag såg inte vad.
Vädret är lite kyligare. Det var isbark på bilrutan.
Många längtar efter snö, jag gör det till viss del.
Igår inföll 1:a advent. Ordet betyder Ankomst. Glöm inte Otto Olsson i det här sammanhanget. Han skrev körsången Advent.
Mycket vacker.
I varje fönster lyser nu en stjärna. De kan vara av papp eller plåt. De lyser för att de tre vise männen ska hitta rätt väg. Det gör de naturligtvis, ingen behöver tveka.
På eftermiddagen besökte vi Granbyhällen, Sveriges största runristning. Den var övertäckt av en presenning. Rengöringsarbete pågick.
Lite snö låg på marken. Kanske mer frost än snö. Det var bitande kallt. Solen sken dock. Hem via Markim och Upplands-Väsby.
På kvällen gick vi runt i Täby Centrum, där känner man inte igen sig. Från 1968 finns bara Wåårdhs herrmode kvar. En gång fanns EPA där. Och Broddmans.
En försäljare ville att jag skulle köpa en ny telefon, den nya HTC:n. Fin skärm, bra kamera, toppenljud. Hörlurar medföljer.
Möjligen köper jag den men inte förrän den 6 januari, då går bindningstiden på min gamla "fåne" ut.
Han sa att HTC:n var bättre än Iphone 4S. Jag kan inte avgöra om det är sant.
Julkommersen var i full gång. Det är bra, hjulen snurrar.
I Täby C ska Täbys nya kommunalhus byggas. Tydligen är det redan för litet trots att väggarna ännu inte är resta. Man har planerat fel.
Det är för jävligt.
Funderar mycket på vad den äldre mannen i Ormsta höll i handen men det får jag inte veta. Inte ni heller.

Dagbok: Torsdag 24 november

2011-11-24T18:20:00.009+01:00

Varm morgon men blåsig. 7 plusgrader 05.45.
Idag vill man inte vara ute på Ålands hav men det är inte heller tal om den saken. Vi ska ju jobba.
Skogen hemma har glesats ur ordentligt på sistone. De avgrenade stockarna ligger nu upplagda för vidare transport.
Vart? Kanske till Fliseryd.
Den äldre mannen i Ormsta har redan hunnit långt fram på Ormstavägen vilket tyder på att jag är sen.
Sjöfågelsnytt: Inget nytt alls. En garfågel siktades vid Vinga men det var falskt alarm. De dog ut för 150 år sedan.
Saffransbulle till morgonkaffet, tackar.
Musik av Joseph Martin Kraus spelas på radion.
Det börjar regna.
Vem kommer att uppmärksamma alla dessa iaktagelser om 100 år? Antagligen ingen och det är inte meningen heller.
Sträv i halsen, någonting är på gång.
I Enebyberg byggs en GC-bana längs en väg. Först förstod vi inte vad som menades med detta uttryck, sedan blev det glasklart - Gång och Cykelbana.
Heureka!
Buskar med vita bär växer vid Ytterbystugan i Roslags-Näsby. Bären lär vara giftiga men jag vet inte.
Det slutar regna.
Promenad till Ullnasjön på förmiddagen. En lastbil från Diplom Is har stått parkerad där i flera år. Det är en Volvo Fl 6 Turbo. Ingen tycks ha saknat den.
Vi rör oss mitt inne i en härlig höstdag med murriga färgtoner över landskapet.
Nämner för den iranske kocken på lunchrestaurangen att vi igår kväll besökte en restaurang som drevs av landsmän till honom och att maten där var jättegod. Han berättar då att han är från Irak. Maten är dock likartad i båda länderna, informerar han överslätande.
Efter lunch får vi veta att Ingvar Kamprad gjort okända misstag. De handlar om pengar, mycket pengar.
Eftermiddagen förflyter.
Mörkt vid 16.00. Handlar på Lidl.
Hem till bruna bönor & fläsk. Sött mot salt, en perfekt kombination.
Kvällen rullar in, snart är natten här. Nu är den det.

Dagbok: Onsdag 23 november

2011-11-23T21:54:00.002+01:00

Den äldre mannen i Ormsta såg trött ut idag. Han stod tveksam när han skulle korsa gatan men gick slutligen över.
Grå morgon men varm.
Bensinpriset på ST1 är nu 13:58, det har sjunkit rejält.
Minns den tiden när det låg på 1:38. Då kunde man fylla tanken för en billig penning. Å andra sidan var lönerna mycket lägre.
Min första timlön var 14:10. Procentuellt sett var faktiskt bensinen dyrare då.
Två filmer jag vill se: Robert Flahertys "Man of Aran" och Michael Powells "The Edge of the World", den sista handlar om den mycket avlägsna ögruppen St Kilda i Atlanten. I början av 1940-talet evakuerades alla innevånare därifrån, det gick inte längre att bo kvar. Istället byggdes en radarstation för RAF:s räkning.
Det har annars varit en helt vanlig dag. Vi har gjort vanliga saker, sådana som vi alltid brukar göra. Som t.ex. att baka 130 saffransbullar till nästa veckas julmarknad. En del av dem fylldes med smör och mandelmassa medan andra fick ett mer spartanskt innehåll.
Världsrymden anfaller - inte idag, kanske imorgon.
Kokt torsk med äggsås till lunch. "Så där" blev betyget.
På kvällen besökte vi en iransk restaurang i Helenelund. Där fanns ett överflöd av smått och gott. Laxen var stor och saftig, kött och kycklingbitarna var synnerligen välgrillade. På vägg-TVn visades olika matlagningsprogram från Australien. En man och en kvinna lagade mat tillsammans, de såg ut att ha trevligt ihop.
Jag har inte mycket mer att säga angående denna dag. Ibland läser jag stycken ur "Klasskämpen" av Svante Foerster. Han kämpar på liksom jag.
Ibland frågar man sig till vilken nytta men den frågan kan jag inte svara på.

Dagbok: Tisdag 15 november

2011-11-15T17:17:00.006+01:00

Halv åtta i morse, ett V på himlen. Ett segertecken i skyn. Vad förebådar det? Seger i kväll mot England?
Annars en kylig morgon. Skrapar is, ett tunt lager har lagt sig på vindrutan.
Skating away on the thin ice of a new day med Jethro Tull.
Även såningsmaskinens uppfinnare hette så. Han levde mellan 1674 och 1741. Engelsman.
Den äldre mannen i Ormsta dyker åter upp. Var kommer han ifrån, vart är han på väg? Han går sakta idag, tar det lugnt. Kanske bäst, det är lite halt.
I Täby Centrum syns buss 961, den gröna bussen. På dess elektroniska skylt står: Kör för SL.
Jag kan inte läsa mer av "Klasskämpen". Början var bra, sen tröttnade jag. Nu får jag läsa något annat istället. Kanske Gustaf Rune Eriks, får se.
På radion får vi veta att årets spannmålsskörd, trots goda förutsättningar, blev genomsnittlig. Där ser man.
Piccata Milanese till lunch, inte så dumt.
Utflykt till Skesta Hage på eftermiddagen. Inga fågelskådare så här års, parkeringen är tom. Strålande väder.
Passerar även Vada kyrka. Den är väldigt liten.
In på Lidl efter jobbet. Två män går omkring därinne, kan vara far och son. Sonen säger hela tiden de engelska namnen på allting som plockas ner i korgen: Bread, bananas, cucumber och så vidare. Han uttalar orden på ett lite tillgjort sätt. Allting annat säger han på svenska. Konstigt.
Ut i mörka höstkvällen där V:et nu sedan länge är försvunnet.
Vi fick aldrig veta dess eventuella hemlighet.
Kanske avslöjas den i morgon.
Men någon vinst mot England tror jag inte att det blir.

Dagbok: Fredag 11 november

2011-11-11T18:12:00.006+01:00

I den relativt varma höstmorgonen, dyker den äldre mannen i träningsoverall åter upp i Ormsta. Jag har missat honom några dagar. Han bär skärmmössa och glasögon. Hur gammal kan han vara? Kanske 70, det är ju ingen ålder.
I Arninge ligger en grön SL-buss framför oss. Den svänger vänster in på Hantverkarvägen och försvinner. Normalt är SL-bussarna röda eller blå, den här måste vara inhyrd någonstans ifrån.
Jag började läsa "Klasskämpen" av Svante Foerster igår kväll. Jag har försökt läsa den förut, kanske går det bättre nu.
Upptakten är lovande; huvudpersonen tar T-banan från Hökarängen in till Stockholm City. Han ska börja ett nytt liv.
Romanen utkom 1964. Dess fortsättning heter "Förälska mig".
Korrigering: det är ingen egentlig fortsättning utan en fristående roman skriven i samma stil. Favoritcitat ur den:
Han uppvaktar för tillfället en flicka som heter Gerd. Efter den tyske fältmarskalken Gerd von Rundstedt.
Favoritcitat ur diktsamlingen "Schackspelarna i Gorkijparken" (1969):
Hållplatsen Sturegatan flyttas till Sturegatan och benämnes Valhallavägen.
Mot Tibblekyrkan står en JLG lift från Cramo uppställd. Någonting ska göras med väggen.
Täby Centrum är helt annorlunda nu än när jag växte upp. Då fanns det inte alls.
På en busshållplats står en kvinna och joggar på stället, det ser konstigt ut.
De många små iaktagelsernas bäck blir till slut en outhärdligt lång å.
Talmystik: 11-11-11, kl. 11.11. Något drastiskt kunde ha inträffat men gjorde det inte. När jag såg på klockan var den redan över 13.00.
Ibland tittar solen fram, ibland inte. Å andra sidan finns den ju alltid där, det är en trygghet.
Jag längtar efter blodapelsiner och torkade fikon från Smyrna. De kommer snart.
Jag längtar efter Sven Tumba. Han borde ha varit med igår och satt några puckar i den tjeckiska kassen.
Dagen går mot sitt slut. Inte så mycket har hänt men det som faktiskt har hänt glömmer vi aldrig.

Dagbok: Torsdag 10 november

2011-11-10T20:42:00.003+01:00

Varmare idag, 5 grader+ på morgonen.
Grådisigt.
Tog ett kort farväl av Raymond Chandlers "Långt farväl". Jag förstod inte slutet förutom att Marlowe fick ihop det med hustrun till Wades läkare.
Nästa bok blir möjligen "Brighton Rock" av Graham Greene. Kan också bli "Klasskämpen" av Svante Foerster.
Kör till jobbet via Ormsta. Den äldre mannen i träningsoverallen syns inte till.
Sopåtervinning på förmiddagen, därefter promenad vid Hägernäs Strand. Tornön tornar upp sig, den verkar lockande. Vet inte hur man tar sig dit. Med båt förstås men ingen finns inom räckhåll. Där finns säkert mycket svamp, säger min kollega. Jag tror henne.
Fläskrullader till lunch. Goda.
Snart kommer sjukdomarna att härja på jobbet, en del har redan börjat. Förkylningar och övre luftvägsinfektioner.
Vad hände på eftermiddagen? Ingenting.
Hem till ärtsoppa och pannkaka, en traditionell torsdagsmiddag.
Efter en stund ser vi två fullmånar genom fönstret men den ena var bara ett optiskt fenomen i glasrutan. När fönstret öppnades var månen ensam.
You´ve better hurry up, tomorrow´s christmas day...
Men det är inte sant. Julen kommer inte förrän om 1,5 månad.
En annan versrad dyker upp: I knew him long before he became a Jersey girl...
Den kommer från "Tweeter and the monkey man" av Bob Dylan. En del får till det, andra får det inte.
Vill bara tillägga att Tornön tidigare var militärt område, den tillhörde F2. Om vintern blir sträng kanske man kan gå över dit på isen.
Men det är en fråga för framtiden och ingenting att spekulera i just nu.

Dagbok: Onsdag 9 november

2011-11-09T18:35:00.004+01:00

Kall morgon, runt nollan eller strax under.
Is på rutan.
Tragglar fortfarande med Raymond Chandlers "Långt farväl", är nu på slutsidorna. Vem har mördat vem och varför? Lennox och Wade är döda, likaså deras fruar. Begick någon av dem självmord? Marlowe verkar sitta inne med hemligheten, snart avslöjar han den. Den kommer att bli en isande överraskning.
Vet inte om Chandler tillhör kategorin "pulpförfattare". Ben Benson och John D McDonald gör det däremot.
Kör mot jobbet.
Bach skrev sina Brandenburgerkonserter omkring 1720. Nu spelas den tredje satsen i den fjärde konserten, jag känner igen den.
Solsken; kan bli en fin men kall dag.
Så småningom försvinner solen bakom den grå himlen. Dimma uppstår över nejden.
Kåldolmar till lunch. Kokt potatis, sås och lingonsylt därtill. Rätt gott.
På eftermiddagen en promenad vid Spårvägarnas f.d. semesterhem i Nygård, Täby kyrkby. Uthyrningsstugorna står tomma. De tillhör campinganläggningen.
Vi smyger runt och tittar in genom fönstren. I alla hus står tvåvåningssängar. Bakom ett stort gärde ligger Vallentunasjön, den syns inte i dimman.
In på apoteket i Arninge efter jobbet. Ett skylt på nummerlappsmaskinen upplyser: PÅ GRUND AV PERSONALBRIST KAN VÄNTETIDERNA BLI LÄNGRE. MVH PERSONALEN.
In på Statoil och köper 5 bullar för 42 kronor, man får blanda hur man vill.
Vill jag ha kvittot? Nej tack.
Hemma kopplas DVD:n ihop med stereon, det går fint. Nu kan vi använda DVD:n som CD:spelare.
Den första skivan som spelas är "Traveling Wilburys vol. 1".
Jag tänkte skriva att kylan sjunker ner i höstens rum men termometern visar 7 grader varmt. Väderkvinnan på TV säger att dimman kommer att försvinna mot slutet av veckan på grund av ökad blåst.
Efter sin presentation tar nyhetsuppläsaren över och önskar alla en trevlig kväll. Därefter ser man att väderkvinnan går över till nyhetsuppläsaren, de pratar och skrattar.
Jag tittar ut genom fönstret. Det är mörkt. Bara ljusslingan i päronträdet blänker. Den ramar in scenen på livets teater över vilken vi nu låter ridån gå ner.

Dagbok: Fredag 28 oktober

2011-10-28T18:50:00.003+02:00

Fredag igen. Vilken i ordningen? Grovt räknat nummer 3276 sedan 1949. Siffran är inte exakt ska poängteras.
Varm morgon, +10. Tar ändå med vinterdäcken till verkstaden för att få dem påsatta. Känns nästan lite löjligt men man vet ju aldrig. Nästa vecka kan snön vara över oss. Kung Bore är oförutsägbar.
Husen vid Enebybergs C byggs rasande snabbt. Våningarna klättrar uppåt. Fyra verkar de bli. Jag kör vidare och hämtar upp folk. Tillbaka 09.30.
Avresa till badet 10.30. På vägen dit pratar vi om nya prylar och nödvändigheten av att skaffa sådana. Man mår bra av nytillskott i pryllådan, den som säger annat ljuger.
Tillbaka igen 12.30, då väntar lunchen. Ugnsstekt falukorv med kokt potatis. Mycket gott.
Eftermiddagen rinner iväg. Jag ser att min bil tagits in på verkstaden och sedan körts ut igen, vinterdäcken sitter alltså på.
Exakt 16.00 hämtar jag bilen, däckbytet kostar 240 kronor.
In på Lidl där enligt annonsen en smidig datorväska finns till salu för 79 kronor. Kan inte hitta den, är troligen slut. Köper annat istället.
Spagetti och köttfärssås hemma på spisen. Det är ju en svensk nationalrätt, kom inte och säg annat. När de första italienska invandrarna kom till Sverige i början av 1950-talet, måste de ha tyckt att de hamnat i ett gastronomiskt u-land. Ingen pasta, ingen olivolja, ingen parmesan. Hur höll de sig flytande? Kanske genom egen import.
Fortsätter att läsa Raymond Chandlers "Långt farväl". Berättelsen har hunnit fram till den alkoholiserade författaren Wade som försöker fullfölja ett bokprojekt men som har svårigheter att göra det på grund av sitt supande och sitt självdestruktiva beteende.
Mörkret lägger sig. Nu är klockan 19.30 men det har varit becksvart ett bra tag.
Jag sitter på en stol och har lite ont i ryggen. Tänker på fler svenska nationalrätter som pizza, hamburgare och tacos.
Kebab med bröd (eller på tallrik) hör också dit.
Snart dags att stänga kiosken. Varför inte nu, gästerna har redan slutat köa.
I ärlighetens namn har de aldrig någonsin gjort det över huvudtaget.

Dagbok: Torsdag 27 oktober

2011-10-27T16:07:00.004+02:00

Regn i natt, nu på morgonen uppehåll och 10 grader varmt. Grå dag.
Alla marknadsstånd är borta från Storgatan. Han som sålde 5 rökta korvar för 100 kronor höll ut i det längsta. Fortfarande vid 19-tiden stod han kvar och låtsades som om det regnade, vilket det också gjorde.
Nu ser Storgatan ut som om ingenting har hänt.
Vi tar adjö och kör iväg. Stannar vid Nyköpingsbro och äter lunch. Falukorv igen. Vet inte om upplevelsen var negativ eller positiv, den var snarast varken - eller. Kanske både - och. Direkt dålig var inte korven men heller inte toppenbra.
I somras åt vi denna klassiska svenska lunchrätt på Rasta i Mariestad, där var den bättre. Snudd på 5 solar i Karlstad av 5 möjliga, fast Karlstad ju ligger en bit bort.
Flickan i kassan på Nyköpingsbro var av den dompterande typen, en sådan som ser det som sin livsuppgift att hela tiden undervisa och korrigera den vilsne gästen. Vänliga frågor besvaras med kulsprutesmatter. Ibland kommer smattret innan frågan ens hinner ställas.
Ett sådant beteende ger bara 1 sol i Karlstad. Eller en halv.
Läste igår kväll delar av "Vinnande skär" av Sigge Ericsson, skridskovärldsmästaren. Som ung jobbade han hela dagarna, sedan tränade han hela kvällarna fram till 22.00. Det är så man blir världsmästare, det går inte att ta genvägar.
För mig är det dock för sent. Oåterkalleligen.
Över Essingeleden, mot Vallentuna. Det är skönt att åter vara hemma.
"Borta bra men hemma bäst" som ordspråket lyder.
Det är mörkt nu 17.42. Om en vecka faller mörkret en timma tidigare. Däremot blir det ljusare på morgnarna.
Jag har försökt ta reda på om distansrekordet i segelflyg från 1939 fortfarande står sig men jag har inte hittat någon uppgift om det.
"Den som söker han finner" är ett annat ordspråk.
Ett tredje lyder: "Tala är silver, tiga är guld". Det ska jag praktisera från och med nu.

Dagbok: Onsdag 26 oktober

2011-10-26T07:27:00.005+02:00

07.30:
Storgatan är redan full av marknadsstånd, knallarna måste ha arbetat sedan tidig morgon. Temperaturen är 9 grader.
Jag tycker att jag ser Clark Kent på TV men det är Aftonbladets chefredaktör Jan Helin, en verkligt slående likhet.
I Kanal 6 visas lite senare "Stålpojken".
I en annan kanal tävlar en man och en kvinna om vem som kan städa snabbast men han vinner eftersom han använder en H2O Vac Turbo, den nya tidens städmaskin. Hennes gamla skurtrasor kan hälsa hem.
Lite över 1500 kostar Vac Turbon, avbetalningsmöjlighet finns.
Går några varv runt marknaden, hittar ingenting att investera i.
Köper en strömmingsburgare, den är god.
Inne på Hallings köper jag två böcker: "Vinnande skär" av Sigge Ericsson och "Sportens lille jätte", utgiven 1948 av Natur och Kultur.
Intressanta fakta ur den senare boken: Den 6 juli 1939 satte Olga Klepikova nytt distansrekord i segelflyg. Hon startade i Moskva och landade efter 749 kilometer på Krim.
Sigge Ericsson är ju ganska bortglömd idag men på 1950-talet var han en av de stora.
Undrar vad som blev av Olga Klepikova. Överlevde hon kriget?
In för att dricka kaffe, därefter till ICA. Nej, inget ICA-kort har upphittats. Ett nytt fås om man ringer till Kundtjänst.
Vädret är varmt, kanske något blåsigt. Några nöjesfältsattraktioner har satts upp på marknaden men ingen åker i dem. När jag skrev ordet "nöjesfältsattraktioner", gav datorn ett annat förslag, "tidskriftsredaktioner", men det är ju inte samma sak.
Ikväll ska vi äta skinkstek, den står nu i ugnen.
Sporten var roligare förr, det fanns fler rekord att slå. Jag pratar med en man från Prostataföreningen, han frågar om jag testat mig nyligen. Nej, för några år sen, jag lovar att göra det snarast.
Strömmingsburgarna är marknadens största succé, kön ringlar lång.
Hemma igen diskuterar vi om Lena Philipsson är gift med den där äldre karl´n, jag har ingen aning. Jag vet inte vem karl´n ifråga är.
Jag vet knappt vem Dolph Lundgren är, jag vet absolut ingenting.
Det enda jag känner till är Olga Klepikovs längdrekord i segelflygning. Hon själv är däremot en främling.
Dagen går mot sitt slut. Snart tänds de grälla lamporna runt livets estrad. Senare släcks de igen och då är dagen definitivt till ända.

Dagbok: Tisdag 25 oktober

2011-10-25T06:22:00.005+02:00

Trycket är tillbaka i vattenledningen, dock finns det fortfarande risk för bakteriespridning. Uppmaningen om kokning av vattnet gäller tills vidare.
Nollgradigt klockan 06.00.
Det är två månader kvar till juldagen men då är ju allting slut. Vi är tvärtemot många andra nationer, för de börjar sina festligheter just den 25:e december.
Ett härligt dis ligger över landskapet, knallgula löv skymtar genom dimman.
Jag kör förbi Ensta Krog, mitt gamla barndomshem. I flygeln högst upp med utsikt mot vägen, bodde Gerda Johansson. Hon levde sitt liv i ett enda rum. Vem minns henne nu? Bara jag gör det men jag kommer inte ihåg hennes utseende.
På förmiddagen en promenad till Hägerneholm, det gamla stuteriet är nu rivet. Jag försöker ta en gruppbild men gruppen är tveksam, den vill inte formera sig enligt gängse riktlinjer.
Efter lunch bär det av söderut på E4:an. Tät trafik från Haga Norra och ut på Essingeleden. Jag minns buss 515 som gick från Norra Bantorget till Sundbyberg. Den åkte man med ibland på väg till Ingenjörregementet i Frösundavik. Hem var det enklare att ta buss 509 som utgick från Brommaplan och hade slutstation vid Djursholms torg. Jag klev alltid av vid Djursholms-Ösby och fortsatte sedan med Roslagsbanan till Galoppfältet.
Trafiken glesas ut vid Skärholmen.
Mellan Södertälje och Nyköping är det lika tråkigt som vanligt.
Jag äter isterband vid Stavsjö Krog, frågar särskilt om korven är syrlig och får svaret "ja". Det är fel. Det är inte alls som att sätta tänderna i de goda isterbanden från Lammhult .
Vid förra besöket här köpte jag en CD med radioinspelningar från 1939, den lyssnade jag på under resan hem.
Det mörknar alltmer. I Norrköping är det helt mörkt.
Söderköping, Ringarum.
I Valdemarsvik är Storgatan avstängd, vi får vända och ta den andra infarten. Senare på kvällen sätts marknadsstånden upp.
Jag dricker ett glas vatten. Här behöver man inte koka det först.
Så är denna dag slut. I morgon sätts en ny i spinn. Vi har underbara dagar framför oss.

Dagbok: Måndag 24 oktober

2011-10-24T18:40:00.005+02:00

Två månader kvar till julafton, jag kan inte vänta så länge.
Vårt kranvatten försvann igår kväll, det tvärdog. Återkom inatt vid tretiden. Nu på morgonen är trycket svagt i ledningen, det går knappt att duscha.
Uppmaning har gått ut att vattnet inte får drickas utan kokning. Jag som gjorde det innan jag hörde uppmaningen.
Ser återigen den äldre mannen i Ormsta, han stretchar mot en lyktstolpe.
På jobbet: morgonkaffe och småsnack. Vi pratar flyttbestyr.
Senare på förmiddagen den vanliga måndagspromenaden till Arninge C. Ny fika på konditoriet. Förra måndagen fanns bullar från dagen innan för fem kronor styck. Sådana finns inte idag. Hantverkare sitter med fyllda lunchtallrikar strax efter tio, idag är det korv Stroganoff och kycklingfilé som dominerar.
Efter lunch (hade med mig egen), en utflykt till den konstgjorda sjön i Frösunda.
Vad är det som är så märkligt med den? Det är att den är konstgjord. Den ser dock ut som en naturlig sjö. Fiske är förbjudet.
Varför har den anlagts? Kanske för fisket men vi får inget veta. På andra sidan betar kor, de tuggar fridfullt i den vackra höstsolens sken.
Hemma igen hör jag att det fortfarande avråds från att dricka okokt vatten. Prover har tagits men svaren dröjer ännu några dagar. Jag är orolig för eventuella bakterier i vattnet, just nu känns dock allting bra i magen.
Anledningen till vattenstoppet var att ett rör brast.
Hur kan ett kraftigt rör brista utan vidare?
19.06 är temperaturen 3,62 grader. Vi går mot kyligare tider. Mörkret tuggar i sig dagen, rapar vällustigt och lägger sig sen för att vila.
Dagen mumlar djupt där inifrån: Jag kommer tillbaka, vilket den också gör imorgon bitti.

Dagbok: Fredag 21 oktober

2011-10-21T06:08:00.003+02:00

Kall morgon, nollgradigt. Börjar bli dags att slänga på däcken. Gör det på måndag.
Tidningen är försenad. Hopplöst.
Iväg till jobbet. Minusgrader på bilens display.
Morgonkaffe, iväg igen. Täby Kyrkby, därefter mot Enebyberg. Ser på tillbakavägen att all den snö som i vintras forslades till en förvaringsplats bredvid E18 mellan ICA Stop och Hägernäs, nu äntligen har smält. Den låg hårt packad under hela sommaren.
Snart dags igen för nya snömassor.
Köttfärssoppa till lunch. Jag fick i uppgift att köpa gräddfil i Åkersberga, det glömde jag bort. Den var mer som en gryta än en soppa. I den fanns förutom köttfärs, lök, morötter, potatis, vitlök och krossade tomater.
Är imponerad av en kollegas Iphone. Med den går det att ta bilder som ser ut som gamla 6X6 bilder med svarta ramar runtomkring. Hemligheten ligger förstås i en nerladdad app.
Tog själv liknande fotografier för 30 år sedan med min Rolleiflex. Dumt nog sålde jag den.
Kanske ska jag ha en Iphone. Eller en Android. Jag vet inte vilket, jag kan inte bestämma mig.
Tid finns ännu, bindningstiden på min gamla telefon går ut först i mars.
De vanliga aktiviteterna på eftermiddagen. Hemgång 16.00.
Stannar till på Coop och köper kattsand, den är billig och bra. Hemmagjord pizza till middag.
Klockan är nu 19.19. Jag gillar det klockslaget, det har en speciell rytm. Ungefär som 12.34. Eller 15.16.
Känner mig förkyld men ändå inte riktigt. Förkylningen vill inte bryta ut ordentligt. Bläddrar i STF:s årsskrift från 1936. Carl Fries har varit uppe på Kroppefjäll i Dalsland där jag också har varit. Jag har även sett den sjö, Nyckelvattnet, som han nämner.
Förr gick en järnväg mellan Uddevalla och Bengtsfors, den var smalspårig och hette Lelångenbanan. En annan järnväg till Bengtsfors, DVVJ, utgick från Mellerud. Den fortsatte sedan till Årjäng och Arvika. Båda järnvägarna hade varsin station i Bengtsfors, de ville inte blanda sig med varandra.
Natten har svept ner från trädtopparna och andats ur sig sitt mörker. I morgon kommer ljuset tillbaka, då är det lördag.

Dagbok: Torsdag 20 oktober

2011-10-20T06:25:00.004+02:00

Torsdag. Tors dag. Tor som dundrar fram över himlen med sin hammare i högsta hugg. Inte vid den här årstiden dock. Inte så ofta i somras heller. Har han tappat stinget? Det är i och för sig lätt gjort.
Morgonen är som vanligt. Dricker te och äter två runda smörgåsar prydda med färdigskivad Goudaost.
Tidningen har inte kommit 05.45.
Åker hemifrån 07.10.
Färska frallor till morgonkaffet på jobbet. Grova frallor ska sägas, inte sådana som bara är fyllda med luft.
Kör först till Täby Kyrkby, därefter till Enebyberg. Ett helt nytt centrum håller på att byggas där. Det går fort. I det som för en månad sedan var en grop, reser sig nu betongskalen till det som ska bli trevåningshus. Hyres-eller bostadsrätter? Vet inte.
Bussgaragen är förstås borta sedan länge.
På 1930-talet passerade Ture Pettersson Enebyberg många gånger med sin buss på väg från Stångberga till Jarlaplan. En tur och returresa per dag blev det, fler hanns inte med.
Ture var gift med Andrea, de hade en son, Gunnar, som gick i samma klass som min moster.
En fantastisk fin förmiddag med exploderande höstfärger nere vid Rönningesjön.
Thaiwok till lunch, ganska god. De som åt grekisk köttfärsbiff, fick tsatsiki i en plastbytta. Jag smakade också på gurkröran, den var mycket god.
Gråväder på eftermiddagen. Längtar hem till "Långt Farväl".
Kommer hem så småningom, gör en omelett med ost och tomater. Till den några skivor rökt lax. De andra äter färdigmat från Sibylla eftersom Sibylla har namnsdag idag.
Prinsessan Sibylla skulle ha varit 103 år om hon levt men hon avled 1972. Hon är mor till vår nuvarande kung. Om hennes privatliv vet man föga. Om hennes innersta väsen vet man ännu mindre. Barnen vet förstås men de säger inget.
River nu av den här dagen från almanackan och släpper ner den i papperskorgen. Gamla dagar ska inte ligga och skräpa. Jag är stolt över att den här inte gör det utan istället får singla iväg som ett sorgset höstlöv i den svaga vinden.

OBS: Den halvfärdiga byggnaden på bilden är Vallentunas nya bibliotek som kommer att invigas hösten 2012.

Dagbok: Onsdag 19 oktober

2011-10-19T06:28:00.008+02:00

Regnet slutade någon gång i natt. 06.00 var temperaturen 4,9 grader.
Såg inte mannen i Ormsta idag, han vilade kanske från morgonexercisen.
Läste en bra bit av "Långt Farväl" igår kväll. Privatdeckaren Philip Marlowe blev själv anklagad för att vara inblandad i ett mord och fick tillbringa tre dar i buren.
Thore Skogman! Den olycklige rekryten i dennes kända slagdänga träffade "ett ben på en kapten" med ett slumpskott och fick också skaka galler under samma tidsrymd.
Saker och ting hänger ihop i det stora världsalltet.
Lugn förmiddag, kort promenad i Arninge. Köttbullar till lunch. Goda.
Fint väder under eftermiddagen.
Vad kan sägas mer?
Det är snart dags för vinterdäck. Snön kan komma när som helst, bistra tider väntar.
Kör hem längs Arningeleden, det regnar.
Smiter in på Lidl och köper en julstolle för 32 kronor, den innehåller sultanarussin och marsipan. Hemma väntar två kassar med trattkantareller som en granne varit in med. Vad göra med dessa? Torka? Frysa? En mikroskopiskt liten risk finns att förväxla trattkantareller med toppspindelskivling som är en av våra giftigaste matsvampar. Efter kontroll på Wikipedia bedöms risken vara helt utplånad.
I kväll: fortsatt läsning av "Långt Farväl" som inte går att förväxla med "Kap Farväl" av Harry Martinsson. Den senare är ju en helt annan typ av bok, en sjömansskildring som kom ut 1933. Är också namnet på såväl Grönlands södra udde som på en av Nya Zeelands många uddar.
Svante Foerster skrev 1966 en dikt om när han befann sig vid Grönlands södra udde och längtade hem. Bland målen för hans längtan fanns Konsum och Kungen, som ju vid denna tidpunkt hette Gustav VI Adolf.
Konungen såg jag under högvaktsutövande vid Drottningholms slott den 1 januari 1969. Han kom och gick på borggården med hund och hovdam i sällskap. Dessutom hälsade han på oss frysande värnpliktiga när han passerade förbi, en handling som gjorde att monarkin fick ett sympatiskt skimmer över sig i våra stelfrusna ögon.
Finns det mer att tillägga? Nej, faktiskt inte. Allt är nu sagt när vår del av jordklotet sakta vrider sig in i nattmörkret.

Dagbok: Tisdag 18 oktober

2011-10-18T07:03:00.007+02:00

Dagen börjar med att Fantomen övermannar en vakt och stjäl hans häst för att kunna rädda fången Cole ur Rhodias statsfängelse. Allt tyder på att fången verkligen är Diana Palmer, Fantomens älskade sedan decennier.
Morgonen är mörk. Något annat kan man heller inte förvänta sig vid den här årstiden.
Inte så kallt; 6,8 grader klockan 07.00. Däremot blåsigt.
Samma datum 1966 var temperaturen 9 plusgrader, "dimma hela dagen" har morfar skrivit i sin dagbok. Han jobbade just då med planteringar i Näsbydal, nästa dag var han i Näsby-Park.
På väg till jobbet ser jag samme man i Ormsta som jag såg igår. Han är klädd i träningsoverall och bär en skärmmössa, tydligen är han ute på en träningsrunda fast i promenadform.
På Arningeleden: en överkörd räv.
På förmiddagen ringer mobiltelefonen. En kvinna frågar efter Muhammed men hon har ringt fel. Två siffror i slutet bytte plats, därför blev det fel.
Inledningen till en ännu oskriven novell:

Rummet låg på baksidan av bensinmacken, det vette ut mot öknen. Dagarna var heta, nätterna något svalare.

Korv Stroganoffen till lunch är en katastrof. Den smakar absolut inte som sådan korv ska smaka. Jag skulle ha tagit fläsk med löksås som vanligt.
Ruggigt väder på eftermiddagen, regn och blåst. Ruskvädret tilltar under kvällen. Men det är ett perfekt väder för fortsatt läsning av "Långt farväl". Jag har nu hunnit till sidan 36. Chandler är verkligen en mästare.
Ser i TV-tablån att "Äntligen hemma" åter kört igång, man har hunnit till avsnitt två. Men jag tror inte att jag ska se det. Det är mycket roligare att se Jim Björni tillverka ett par åror i det finlandssvenska livsstilsmagasinet "Strömsö". Där lagar de dessutom mat.
Jag frågade idag mina arbetskamrater om de börjat lite smått med julförberedelser. Svaren blev korta och koncisa: "Nej" och "Absolut inte".
De verkar inte uppskatta julen. Då har de säkert heller inte uppmärksammat att man på Lidl nu kan köpa en äkta tysk Stolle för 32 kronor.
Natten har nu tagit herraväldet över himmel och landskap. Regnet slår mot rutan. Allt känns hemtrevligt och fint. Dessutom fick jag ikväll mina blodtryckstabletter vilket gör tillvaron ännu mer gemytlig.
Jag behöver nog inte titta på "Äntligen hemma" för jag är ju redan där.
Hemma alltså.

Dagbok: Måndag 17 oktober

2011-10-17T07:06:00.005+02:00

Morgonstund har guld i mund, så och denna. 2,6 grader klockan 07.08. Det har börjat ljusna, dagen kan bli fin.
Började i går läsa "Långt farväl" av Raymond Chandler. Den har stått länge på hyllan, säkert i tjugo år. Varför så länge? Jag vet inte. Den har stått där tillsammans med andra böcker av samme författare. En av dem heter "Fönstret" (The High Window), i den har Per-Åke Ekstrandh skrivit sitt namn med blyerts.
Kör Stockholmsvägen vid Ensta i riktning mot Roslags-Näsby, passerar bron över Roslagsbanan. Här låg en gång en liten kiosk. Jag förknippar den kiosken med en viss typ av päronglass som var långsmal och rund, den kostade 30 öre. Det måste ha varit mot slutet av 1950-talet.
Omedelbart till vänster syns tydliga märken i en tall. En bil körde in i den några år tidigare på detta decennium.
Raymond Chandler skrev sju romanermellan 1939 0ch 1958 . Tre av dem, däribland "Långt farväl", anses vara mästerverk, inte bara inom deckargenren utan som litteratur överhuvudtaget. Paul Auster och Joyce Carol Oates har båda uttalat sig i mycket positiva ordalag om Chandlers författarskap.
Isterband med stuvad potatis till lunch. Tyvärr! Korven var inte särskilt god och potatisen var inte färdigkokt. Hur svårt kan det vara att koka potatis tills den blir färdig och sen stuva den?
Rödbetorna var dock bra.
Vill också minnas att Lars Norén i en tidig intervju berömde Chandler för hans sätt att skriva.
På eftermiddagen: utflykt till Orkesta kyrka. Vi drack kaffe på parkeringen och gick sedan runt bland drivor av höstlöv inne på kyrkogården. Utanför stenmuren höll Elverket på med arbeten, bland annat sågade man ner grenar från ett träd.
Raymond Chandlers hjälte heter Philip Marlowe och är privatdetektiv. Han har ett tufft yttre men ett filosofiskt inre. I flera filmer har han porträtterats av Humphrey Bogart.
Går in på apoteket i Arninge efter jobbet för att fylla på förrådet av blodtryckssänkande medicin. Dess värre har datasystemet kraschat, inga recept kan expedieras. Det är ju det jag alltid har sagt om datorer, de går inte att lita på.
Även på apoteket i Vallentuna har datorerna fått frispel, de har fått det på alla apotek i hela Sverige.
Hem till potatisbullar och bacon. Gott!
Glömde skriva att två hornduos av Mozart spelades i bilradion i morse. Någonting av Liszt kom efter.
Det har varit en relativt fin dag vädermässigt sett. Stirrar nu ut i mörkret och välkomnar natten eftersom hon är dagens mor. Utan natt, ingen dag. Och tvärtom förstås. Det är ett växelspel.
Kanske kan jag få mina Enalapril i morgon? Hoppas det. Jag vågar inte vara utan för vem vill leva som i en tryckkokare?

Dagbok: Fredag 14 oktober

2011-10-14T18:44:00.007+02:00

Fragmentariska minnesbilder av natten på vandrarhemmet.
Vad är sömn, vad är dröm? Vad är mardröm? En känsla av att jag återigen gjort ett felval. Jag skulle ha valt det andra huset som sovplats.
Tyst i huset cirka 02.00. Vaknar vid sextiden. Duschar. Ljust strax efter sju. Fortfarande blåsigt om än inte lika mycket.
Frukost klockan åtta. Ett fint urval står på bordet.
Jag försökte läsa Pentti Saarikoski i natt, slutade efter en sida. Det var samma bok som jag hade med mig på resan till Åbo 1992. Då stod vi inför någonting nytt, det gäller fortfarande.
Promenad ner till hamnen där guide väntar. Hon heter Meg och känner Arholma från toppen av Batteriberget ner till nedersta strandlinjen. Allt som är värt att veta om ön vet hon. Hon vet också allt som är värt att inte veta, det som man egentligen inte behöver veta men som ändå kan vara viktigt att ha med sig i lasten när man befinner sig mitt ute i livets malström.
Meg är som en vandrande encyklopedi av kunskap om allt som rör denna 10 kvadratkilometer stora ö, den som ryssarna besökte och satte fyr på 1719.
Nu går det fredligare till. Vi promenerar en slinga genom Byn och upp mot kyrkan. Tillbaka till hamnen via klipporna.
Det kan nu verifieras att älgar finns på ön, rådjur likaså. Någon har dessutom sett lodjur.
Bilar finns inga, däremot många fyrhjulingar och flakmopeder. Högsta hastighet på vägarna är 70 km i timmen. Den som kör så fort får Onda Ögat av lokalbefolkningen.
Kanske skulle man trivas att bo på en ö som den här. Det är tyst och lugnt och behöver man handla mjölk och andra basvaror går man till handelsboden som under den kalla årstiden är öppen någon timme varje dag. Det räcker faktiskt.
Man kunde bo i ett gammal hus, laga mat på en järnspis. En sådan hade vi hemma, de är praktiskt taget outslitliga. Den enda service som behövs är byte av brännjärn vid behov. Morfars bror Simon brukade göra det åt oss.
Fiskgryta till lunch, mycket god.
Efter denna upp på Batteriberget där en enda kanon, nu pacificerad, återstår av det som skulle skydda oss från ryssarna (alltid dessa ryssar), under det kalla krigets dagar.
Utsikten är strålande ut över Ålands hav. Det är helt enkelt en fantastisk höstdag. Vissa lövverk har antagit en rostbrun färgton, havet ligger lugnt.
Stående på detta sätt kommer osökt vissa reflektioner strömmande till ens medvetande. Man funderar över livsprocessen i allmänhet och på vilken telefon som ska inköpas i mars 2012 i synnerhet.
På promenaden tillbaka till passbåten filosoferas också över varför får överhuvudtaget existerar. Något bra svar på denna viktiga fråga kommer vi inte fram till. Det räcker med att komma fram till den väntande båten som lämnar Arholma 14.45, vilket är enligt tidtabell.
På bryggan i Simpnäs står några resenärer med varukassar och annan rekvisita. De vill hem, det är fredag, man vill ha myskväll med chips och goda ostar, kanske till och med några skivor falukorv på en bit knäckebröd för den djärve.
16.30 är vi tillbaka i Vallentuna. Där har inte mycket förändrats sedan igår men det är bra, vi är nöjda med det som är.
Tiden rinner långsamt här. Förr eller senare kommer dock en ny dag. Kanske redan i morgon, vem vet?

Dagbok: Torsdag 13 oktober

2011-10-13T07:02:00.006+02:00

Sverige! Vad händer?
Morgonen är frisk med en temperatur på 4,8 grader klockan 06.00. Berit och Birgit har namnsdag.
Tänker på att vägen som jag gick till skolan på, inte längre är gångbar. Det är för mycket som är i vägen. Hela Täby Centrum till exempel. Det är faktiskt svårt att föreställa sig hur det såg ut på den tiden. Efter järnvägsövergången vid Tibbleskolan går det dock att följa min gamla skolväg. Jag vandrade på en gångstig bredvid Roslagsbanan, svängde vänster vid Ytterbystugan och var sedan strax framme.
Nu kör jag Arningeleden, resan tar cirka 20 minuter. Kan bli längre om man fastnar vid bommarna i Ormsta.
Idag blir det en lång dags färd mot natt. 13.30 avreser vi mot Simpnäs för vidare transport över ett stormigt hav till Arholma. Planeringsdag. Vi planerar för framtiden. Hur ska den bli? Det vet vi inte, det är därför vi ska planera.
Det är ett förbannat blåsande denna dag. Under förmiddagens sopkörning tar vinden tag i de folieformar vi ska slänga och sprider de runt över parkeringen.
Pannkakor till lunch. Äter glupskt fem stycken, därefter stopp.
Avfärd på utsatt tid. Sista delen av vägen på Björkö, är mycket krokig. Ser slutligen havet och båten vi ska åka med. Den kommer studsande på meterhöga vågor långt ute på fjärden. Den lägger till och vi kliver ombord. Skepparen verkar säker, han har varit med förr. Saknar dock skepparkrans och den bland sjöbjörnar så vanliga ankartatueringen på armen. Kanske kan han ändå litas på.
Fast mark nås efter tio minuter, de längsta i världshistorien.
Arholma verkar vara en trevlig ö. Den är inte stor men heller inte liten. Den innehåller en hel del skog av blandad karaktär. Vatten strömmar ständigt runt dess stränder.
Kanske skulle man trivas att bo här, att bli en ensling. Jag är det ju redan på sätt och vis.
Vandrarhemmet nås efter rask promenad. Något djurliv att tala om går inte att urskilja under den snabba förflyttningen. Älg? Räv? Lo? Vad finns här? Inte ren, inte björn. Ska vara våra rödpälsade vänner i så fall. Möjligen en och annan uggla som flaxar omkring och tror att de vet allt.
Fler fåglar: gråsparv, talgoxe och havsörn eftersom vi är vid havet. En gång tidigare har jag sett havet. Det var som att betrakta en tavla på Louvren. Nu känns det mer som på riktigt.
Kontrollerar bredbandsuppkopplingen, den är inget vidare.
Maten är desto bättre. En kunglig skärgårdsbuffé. Innehåller bland annat flera sorters glada laxar samt sill som sig bör.
Köper en bok i receptionen: "Traces of the cold war period" av Johannes Bach Rasmussen. Den verkar vara mycket intressant.
Vårt lag vinner frågesporten genom att pricka in de viktiga faktafrågorna. Vårt företag bildades till exempel 2004, det visste vi.
Jag tar boken och går in till mig medan ett gäng tar sig ner till stranden för att bada. Nu, mitt i natten den 13 oktober! Vart är ungdomen på väg?
Klockan är 22.28, displayen visar två staplar för signalstyrkan. Vindstyrkan är betydligt starkare men imorgon ska det mojna.
Frukost klockan 08.00. Först dock en beckmörk natt där varje försök till "upplysning" är dömt att misslyckas.

Dagbok: Onsdag 12 oktober

2011-10-12T06:30:00.008+02:00

Tidningen kom skapligt idag. Fantomen smyger runt i statsfängelsets trädgård för att iakta fången Cole som han misstänker är Diana Palmer.
Vem var förresten Laura Palmer?
Hon var huvudperson i TV-serien "Twin Peaks". Egentligen var hon med bara i form av ett fotografi eftersom hon mördades i det första avsnittet men hon var seriens andliga huvudperson.
FBI-agenten Cooper var däremot närvarande hela tiden. Han tyckte om att dricka kaffe och äta olika slags fruktpajer på stans näringsställen. Den lokale sheriffen, Harry Truman, blev hans kompis, de sågs ofta tillsammans.
Annars idag?
Kallt på morgonen; 0,9 grader klockan 05.45.
Bilarna på parkeringen har is på rutorna. Jag behöver dock inte skrapa, min står i garaget. Åker direkt ner till videouthyraren för att lämna tillbaka filmen "Thor". Den utspelas dels här nere på jorden, dels i en annan dimension där vikingagudarna härskar. Oden, Loke och Heimdall är också med. "Kul rulle" som Janne Halldoff skulle ha sagt.
Arbetsdagen lämnar få spår, den är faktiskt helt lugn och alldaglig, precis som en dag ska vara. Den ska bara flyta fram, ingenting ska hända.
Går in på finska försvarsmaktens hemsida och läser att skjutvarning är utfärdad för Pahkajärvi i Kouvolaområdet. Det är Uttis Jägarregemente som skjuter skarpt måndag till lördag den här veckan mellan 06.00 och 24.00. Allmänheten varnas.
En reklamslogan dyker upp: "Certina, tick tack tick tack", den måste vara från Radio Nords dagar.
Bläddrar i en bok av Elfride Jelinek på Brottby bibliotek. Kanske ska jag ställa tillbaka Henry Miller i bokhyllan och gå in för Jelinek istället? Jag kommer ingen vart med Miller, mångordigheten skymmer bokens handling. Hans Greklandsskildring verkar i och för sig bättre men vi får se.
Prinskorv till middag. Och mos. Gott.
Mörkret faller. Om några veckor dras klockan tillbaka och det faller en timma tidigare. Kanske Juholt faller också, det vet man inte. Dock finns det anledningar, cirka 160.000 stycken.
Nu hoppar dagen stav upp mot natthimlen och försvinner bakom månen. I morgon är den tillbaka igen. Vi sover under tiden.

Dagbok: Tisdag 11 oktober

2011-10-11T05:54:00.006+02:00

Gyllene morgon. Snarare gråtrist med en temperatur på strax under 5 grader kl. 05.45.
Tänker på Arne Ragneborn, "Svensk films rötägg nummer ett" som han presenteras på omslagen till de tre DVD-filmer som finns utgivna. Han ville visa hur det stod till i vissa delar av Kungariket Sverige men censuren tyckte oftast att hans sanningssökande var väl magstarkt. Alltså, fram med saxen, den med de långa käftarna. Fårsaxen. Ragneborn var inte av den rätta ullen, han kunde inte hålla käften.
Tidningen är sen idag. Slänger in den i hallen och går sen mot parkeringen.
På förmiddagen: legojobb, därefter promenad för att hämta maten. Kokt potatis, stekt fläsk och löksås. Smakar som eljest.
På eftermiddagen: handling på Willys. Vanliga matvaror av den gamla hederliga sorten plus en burk finska pinnar för tolv kronor.
Tänker på att en av de amerikanska ekonomipristagarna liknar skådespelaren Sven-Eric Gamble, han som i många filmer på 40 och 50-talen porträtterade så kallade "grabbar på glid".
Åker till Grindtorp och klipper mig sommarkort. Nästa gång blir inte förrän 2012, kanske i mars.
Middagen hemma består av stekt potatis och stekt kassler. Vi konstaterar att mörkret nu faller tidigare och tidigare. Det är förstås ingen sensationell iaktagelse, den är rätt självklart.
Kallt senare på kvällen, temperaturen ner mot nollpunkten. Blåsigt.
Har en känsla av att den sjunkna staden, Lackalänga, aldrig kommer att hittas. Det är med den känslan som den här dagen slutar.

Dagbok: Måndag 10 oktober

2011-10-10T06:06:00.006+02:00

Igår var det kallt, nästan 0 grader, idag betydligt varmare; 7,8 grader klockan 06.08. Luftvärmepumpen är nu igång.
Natten har varit regnig. Började läsa Henry Miller igår kväll, han ska ju vara bra. Han och Anaïs Nin hade ett race i början av 1930-talet, de bodde då båda i Paris tillsammans med sina respektive partners. Lite senare skrev Miller "Stilla dagar i Clichy". Själv har jag stått på Avenue de Clichy men det var inget speciellt med den upplevelsen.
Samma väg till jobbet som vanligt. Stannade på ST1 och tankade för 150 kronor.
Promenad till Arninge C, kaffe och liten kaka på konditoriet. Det fanns många olika sorter att välja emellan men vi tog de som hade "socker på".
Medhavd lunch: skivat revbensspjäll samt ugnsrostade rotfrukter, rester från gårdagen.
Eftermiddagens utflykt gick till Lilla Garn i Brottby. Den lilla badstranden hade fått ett täcke av höst över sig. I vassen låg en flytande bastu. Vi förstod först inte vad det var men såg sedan skorstenen sticka upp.
En tupp gol någonstans ifrån. Konstigt, de brukar ju inte höras efter midsommar. Ur led är tiden när tuppar gal i oktober.
Regnet höll sig borta under dagen fast det såg mörkt ut.
Hem till potatisbullar, bacon och lingonsylt. Stekta ägg dessutom. Månntro det vankas fika lite senare?
Jag måste fortsätta med Henry Miller, han var allt en sjutusan till karl (tyckte han nog själv i alla fall). Hans böcker var länge förbjudna i USA, de ansågs som snusk. I Frankrike var det inga problem, folket där hade en annan livsinställning.
Miller tyckte själv att hans bästa bok var "Kolossen från Maroussi", en Greklandsskildring. George Orwell ansåg förresten att HM var en bra författare, då måste han ju vara det.
Nu sänker sig kvällen över Rosengårdsvägen, luftvärmepumpen snurrar. Dagen som helhet kan betraktas som lyckad. Konstigt bara det där med tuppen. Jag förstår helt enkelt inte varför den rensade strupen vid den här årstiden.

Dagbok: Fredag 7 oktober

2011-10-07T06:40:00.003+02:00

Sverige är ett uppdraget, avtacklat skepp.
Men i Tranströmers dikt är månaden december. Ännu är det bara oktober, den 7:e.
Nu börjar Fantomen förstå att fången i den sista cellen i Rhodias statsfängelse, verkligen är Diana Palmer. Fruktansvärd blir hans vrede.
Kallare idag, 9,3 grader. Funderar på luftvärmepumpen men nej, inte än. Det är för tidigt.
Den vanliga vägen till jobbet via Ormsta och sedan Arningeleden. Är först på plats, gör i ordning kaffet. Om vattnet når "elvamarkeringen" är det tio skopor kaffepulver som gäller. Någon tar tolv, då blir det för starkt.
En bit White Lady står kvar i kylskåpet men vi låter den förbli där.
Förmiddagsaktiviteter: promenad och bad.
Lax till lunch. Fisken är bra, inte såsen. Vanlig gräddfil hade varit bättre.
Eftermiddagen passerar. Den stora frågan just nu är vilken slags telefon jag ska köpa i mars nästa år när mitt abonnemang går ut. Iphone eller Android? Nokias nya modell? Vet varken ut eller in. Känner mig själv som ett avtacklat skepp.
Innan vi går hem äter vi upp White Ladyn. Ingen behöver få veta att det är vi som gjort det. Dessutom skulle tårtbiten ha blivit dålig om den fått stå till på måndag.
Kvällen känns som en tidig kväll. Fotboll Sverige - Finland. Sverige vinner med ett nödrop, Zlatan nästan osynlig.
Mörker. Det är mörkare än under solförmörkelsen 1954. Den minns inte jag men året efter var det väldigt varmt, likaså 1959.
Farbror Villes granhäck i Åkersberga blev aldrig sig lik efter det året. Den fick brännskador.
Huset finns förresten kvar men är målat i en annan färg.
Lördag i morgon.
När fredagen går in i garaget, kommer lördagen ut på andra sidan.
Den bugar sig lätt och börjar arbeta innan vi ens hinner säga: 1, 2, 3.

Dagbok: Torsdag 6 oktober

2011-10-06T06:06:00.007+02:00

Tidningen har redan kommit 05.30. Det känns varmt ute, temperaturen ligger på 13 grader. I andra delar av världen är den både högre och lägre men nu bor ju vi en gång för alla på just denna plats och får acceptera väderläget.
6 oktober 1632: den svenske hjältekungen rider fram genom ett landskap insvept i dimma, han ser inte handen framför sig. Snart kommer någonting att hända.
Eller snarare om exakt en månad.
Kör längs Biblioteksgången i Täby där man egentligen inte får köra. Tänker då på Dylans ord: För att leva utanför lagen måste man vara ärlig.
Tänker också på kvasikristallerna från igår, har ingen förklaring till dem. De är lika mystiska som självantändande eldar vid sjöar i Småland, ingen vet hur de uppstår.
Till lunch en fisk av obestämbar sort. Smaken är fadd, svår att definiera.
13.00 meddelar Peter Englund att Nobelpriset i litteratur tilldelats Tomas Tranströmer. De flesta verkar tycka att det är ett bra beslut. Jag instämmer.
Regn på eftermiddagen, ser dock ut att skina upp.
Gör det inte visar det sig.
Tätar en rörkoppling till jobbets diskmaskin med gängtejp. Vet inte om det fungerar, det visar sig i morgon.
16.00: Iväg till Rimbo marknad.
Här samlas Sveriges elit av korv-, strump- och godisförsäljare.
Spöregnar. Sätter mig i ishallens cafeteria. På telefonens display lyser "Endast nödsamtal" men strax hittar den rätt igen.
Kaffe & mazarin, gott och nyttigt.
En man som går förbi säger till sin kompis: "Jag är inte dum men det blir fel när jag tänker". Så kan det vara för många.
Mina inköp på marknaden: En tjockkorv med bröd plus tidigare nämnda fika.
Hem genom mörkret. Man kan inte ana vad som finns vid sidan av vägen, vi vill nog inte ens veta. Regnet fortsätter, vindrutetorkarna viner.
21.28 är temperaturen 10, 3 grader. Vi går en blåsig natt till mötes.
De goda andarna säger "God natt" till oss och till resten av världen.

Dagbok: Onsdag 5 oktober

2011-10-05T06:36:00.007+02:00

Går ut och hämtar tidningen, stirrar upp mot mörk energi, mörk materia och vanlig materia. Universum utvidgas hela tiden, tvärs emot mot vad man trodde.

Å andra sidan, vad rör det mig? Jag bor ju i Vallentuna och där har vi fasta gränser. Mot Norrtälje i norr, Täby i syd och öst, Upplands-Väsby och Sigtuna i väst.
Vi har det bra som vi har det.
Ställer upp den nu utlästa "Det blir bättre i vår" på hyllan. Huvudpersonen Hogge går tillbaka till fabriksjobbet i Nacka medan hans kamrat Halsen döms till fängelse för våldtäkt och mord.
För honom blev det inte bättre i den värmande vårsolens sken.
En vacker onsdagsmorgon, dock något blåsig.
På E6:an nära Kungälv står en tankbil och brinner, allmänheten varnas.
Tankar själv, träffar en gammal arbetskamrat, pratar gamla minnen. Det är trevligt.
Baronstek till lunch, gick inte att äta varken för baroner eller andra (detta är min personliga uppfattning, ingen annans).
Lyssnar på radion. I samband med nobelpriset i kemi talas det om kvasikristaller. Vet inte vad det är men de lär finnas på oväntade ställen, bland annat vid en speciell rysk flod, vilken sägs inte.
Lugn eftermiddag. Den flyter fram som Ob, Jenisej eller Lena. Ob är 541 mil lång och mynnar ut i Norra Ishavet.
Hemma väntar fläskkotlett och kokt potatis. Kotletterna har puttrat tillsammans med morötter i en gryta och är möra och fina.
Jag går ut, sätter upp plastskivor för "fågelholkens" dörr, detta för att snön inte ska yra in i vinter.
Halvmörkt 18.40. I morgon talas det om höststorm och oväder.
Denna problematik får vi ta itu med när den dyker upp. Nu lägger vi den här dagen till de andra och slår igen luckan till chiffonjén.

Dagbok: Tisdag 4 oktober

2011-10-04T06:21:00.009+02:00

En förhållandevis varm morgon. Ännu har inte luftvärmepumpen behövt slås på.
Åker mot jobbet. Tror att jag sätter på telefonen men stänger av den istället. Den har nämligen varit igång hela natten, batteriindikatorn lyser röd.
På en busshållplats står en man och rättar till sin färgglada fluga tills den är precis rak. Horisontrak.
På förmiddagen drar mörka moln in över industriområdet. Ska det eller ska det inte?
Det ska inte visar det sig.
Hopplöst att ringa till företag och myndigheter. Massor av val ska göras, ibland måste långa rader av siffror knappas in.
Please be aware that your call may be recorded for monitoring purposes.
En trevlig röst i och för sig men det är ju hans jobb, det får han betalt för.
Vi äter på restaurangen idag. Gott och trevligt. Stor skillnad mot att få maten levererad i folieformar. Handling på eftermiddagen. Det är Kanelbullens Dag, vi köper sex stycken och delar dem kamratligt eftersom vi är kamrater.
Åker in på K-rauta efter jobbet, ska inhandla en tunn plastskiva. De är slut, kommer in vid ett senare tillfälle.
Hemma: wienerkorv och mos, lite sallad till det.
Mörkt 18.44, dagarna blir hela tiden kortare. Det blåser.
Och från stereon sjunger Billie Holiday:
I see the horizon, the great unknown...
Det stora okända! Alltid ska man behöva tänka på det. Varför? Alla vet ju att det bakom horisonten finns ett stup där alla åker ner som kommer för nära.
Även Uppsalaslätten har ett sådant. Exakt var det ligger vet dock ingen.

Dagbok: Måndag 3 oktober

2011-10-03T06:39:00.007+02:00

Regn under natten, nu uppehåll. 15 grader varmt kl. 06.00.
Jag saknar osthyveln med svart skaft. Fick igår veta att den ligger på ett köksbord i Sydney, Australien och skräpar. Den utvandrade den 1 september, mellanlandade i Tokyo och finns nu som sagt i Antipodien.
Tidningen låg i lådan på rätt tid. Det verkar som om Fantomen givit upp hoppet om att finna Diana Palmer i Rhodia. Inte kan väl historien sluta så, något måste göras.
Chokladkaka till morgonkaffet på jobbet; två tog, tre avstod.
Promenad till Arninge C. Grillvagnen utanför Täbykopia har förvandlats till en Food Station för Thaimat. Synd på så goda korvar.
I Skebobruk finns en grillkiosk med exklusiva delikatesser på menyn, lammkorv bland annat.
Medhavt pepparrotskött till lunch. Från igår men fortfarande gott.
Morötter och potatis också.
På eftermiddagen görs ett sista försök att hitta Sälnastenen. Till slut siktas den på bergets topp till höger om Skånelaholms slott. Vägen dit är obanad och eländig, inga vägvisare finns. 1820 släpades den hit från Sälna bro. En okänd mästare har ristat in runorna.
Det är en härlig känsla att få beskåda denna sten, en upplevelse utöver det vanliga. Det gäller även resan över slätten vid Skånela kyrka. Hösten har gripit tag i landskapet, träden står flammande gula vid den lilla landsortskyrkan samt i skogsbrynen.
16.08 in på Ö&B, handlar kattmat, Pepsi-Cola samt en ljusbricka som nu står inne i braskaminen och sprider sitt trivselsken.
18.57; funderar på vilken film som är den bästa genom tiderna. Mitt val är som alltid "Citizen Kane" av Orson Welles, tätt följd av "Die Hard 2" med Bruce Willis i huvudrollen. Deras efternamn är ju så lika, Welles och Willis. Kunde vara Orson Willis och Bruce Welles.
Dagen går mot sitt slut. Det vete tusan om den faktiskt inte redan är det.
Slut alltså.
Jo, det är den.
Nu.

Dagbok: Fredag 30 september

2011-09-30T06:58:00.003+02:00

30 september, månadens sista dag. Helge har namnsdag. Temperaturen är 12,1 grader.
I förordet till "Poeter på resa" (1959), skriver Birger Norman att ".. en resa från Uppsala till Sigtuna kan också vara poetiskt fruktbar".
Varför inte en resa mellan Vallentuna och Täby?
Den gör jag på morgonen, åker som vanligt via Ormsta men där har bommarna hängt sig så jag vänder och kör ut en annan väg vilket gör att jag kommer fem minuter för sent till jobbet.
Men ingen säger något, vi är snälla mot varandra.
Vi är ju de Fyra Musketörerna, idag dock bara tre.
Helge är ett norskt namn som betyder "hängiven åt gudarna". Det är på håll släkt med Oleg.
Jag var på håll släkt med Märta Bengtsson. Hon var min mormors kusin och arbetade hela sitt liv på Åhlén & Holm.
Mitt på dagen äter vi schweitzerschnitzel, den är faktiskt inget vidare.
Upp på Jysk efter jobbet, vitrinskåpen har kommit. Tar med dem ut i bilen på en pirra som jag sedan går upp med till butiken igen.
Hem, gör pizza. Bottnen blir lite torr.
Oerhört varmt ute, det talas om att tyskvärmen är på väg. Jag trodde att den redan var här.
En av mina vänner på Facebook har fyllt år, det missade jag. Gratulerar i efterskott.
Dagens datum markerar slutet på september månad. I morgon en ny månad - oktober.
Revolutionsmånaden, den röda månaden. Oktoberrevolutionen utbröt dock först i början av november 1917.
Kryssaren Aurora sköt första skottet.
På det hela taget har denna vecka gått mycket bra. I det långa loppet passerar den förstås helt obemärkt och det är inget att göra åt det.
Det är precis som det ska vara.

Dagbok: Torsdag 29 september

2011-09-29T06:37:00.010+02:00

Tidningen har kommit i god tid två morgnar i rad, det är glädjande.
Fortfarande letar Fantomen efter Diana Palmer i Rhodias statsfängelse. De är nu så nära varandra att man vill skriksjunga "Öppna din dörr" men det går ju inte eftersom hon är inlåst i en cell.
Temperaturen 07.00 är 13,3 grader. Inne är den 22,2 grader. Ännu är inte luftvärmepumpen igångsatt och inga element är på.
I slutet av september 1966 var det däremot kallare. Enligt min morfars dagboksanteckningar var det minus 4 den 27 september, "den kallaste septemberdagen på 100 år", skriver han.
Jag har inget minne av den dagen men jag antar att jag gick till skolan som vanligt. Jag hade just börjat andra ring i den då nybyggda Tibbleskolan i Täby. Kommunens centrum höll på att byggas men skulle inte stå färdigt förrän två år senare.
Jag var förresten där samma dag som Täby C invigdes. Jag gick raka vägen in på Broddmans och köpte "Sweetheart of the Rodeo" med the Byrds, sen cyklade jag hem och spelade den. Jag har fortfarande LP:n kvar. En av de bästa låtarna heter "The Christian Life".

My buddies shun me since I turned to Jesus
they say I´m missing a whole world of fun
But I live without them and walk in the light
I like the Christian life

Promenad i Arningeskogen. Den svämmar över av orienterare som springer kors och tvärs på jakt efter de rödvita skärmarna. En tar sig tid och säger "hej", vi hejar tillbaka.
På eftermiddagen en kort utflykt till badet vid f.d. F2. Tornön ligger en bit ut. Tidigare var den, liksom platsen där vi står, militärt område.
En gammal arbetskamrat berättade en gång att det fanns några sommarstugor ute på ön, de kunde flygvapnets personal få låna vid behov.
Efter jobbet går jag upp till Jysk i Arninge. Vitrinskåpen har inte kommit, troligen dyker de upp med första leveransen i morgon förmiddag. Jag får ett visitkort med direktnumret till butiken så att jag inte behöver krångla med röststyrningen.
I sängaffären bredvid Jysk ligger en dam och boar in sig i en av de bekväma sovmöblerna. Jag tror först att det är en docka men det är en livs levande kvinna. Hon har glasögon och sträcker ut sig i full längd på bäddmadrassen.
Mörkt redan kl. 19.00. Temperaturen är 17, 5 grader.
Snart är denna dag slut och kommer aldrig mer tillbaka. Kanske tur för inte vill vi ha använda dagar i vår kalender.
Vi vill ha helt nya, ouppsprättade dagar.
En sådan kommer redan i morgon.

PS: låten skrevs av the Louvin Brothers som hette Ira och Charlie i förnamn och faktiskt Loudermilk i efternamn.

Dagbok: Onsdag 28 september

2011-09-28T06:30:00.009+02:00

Någonting har hänt med oss alla, vi har blivit en dag äldre sen igår. Och varför inte? Sådan är tidens gång.
9 grader 06.00. Kattorna vill ut, de tror att gräset är grönare på andra sidan. Efter en stund vill de in, gräset var inte grönare, möjligen lite saftigare men det var en hastigt övergående känsla.
Läser att den första kebaben med bröd uppfanns i Tyskland 1972. Det trodde man kanske inte, livet är fullt av överraskningar.
På vägen till Brottby hörs en upprörd man i bilradion. Han ligger i fejd med sin hemkommun, det gäller ett vårdärende. Han säger att kommunen förstör människors liv genom sitt sätt att agera. Tack, säger programledaren, tack så mycket.
En död grävling ligger vid vägrenen, många dör i trafiken.
Buss 676 från Norrtälje kör i riktning mot Stockholm. Det är en dubbeldäckare, wifi lär finnas ombord.
Fläsknoisetter med råstekt potatis till lunch. Aromsmör. Gott.
Ringer till Jysk i Täby efter lunch. Man kopplas sinnrikt fram genom att säga postortens namn. Jag säger "Täby", den mekaniska rösten svarar "Stenby, Västerås". Jag gör om proceduren och uttalar "Täby" så tydligt som möjligt. "Förlåt, jag förstår inte", svarar rösten. Jag har hamnat i en mardröm där det moderna samhällets avigsidor radas upp från a till ö.
Jag säger "Täby" ytterligare en gång, nu svarar rösten "Täby, vill ni bli kopplad till butiken, säg koppla". Jag säger "koppla" och plötsligt är jag där, på Jysk i Täby. Det är fantastiskt men vitrinskåpen har inte kommit, kanske i morgon. De kan inte säga säkert.
Eftermiddagen har varit mycket fin.
Det kanske är en eftermiddag som länge kommer att leva kvar i minnet.
Men det är det inte.
Nu har jag redan glömt den.

Dagbok: Tisdag 27 september

2011-09-27T20:19:00.006+02:00

Röd mazarin till morgonkaffet, kan inte tycka att det är fel.
Under förmiddagspromenaden i Arningeområdet ser vi en container som tillhör Mediterranian Shipping Co. Den står uppställd mitt på Mallslingan.
Sill och potatis till lunch. De små potatisrackarna tar lång tid på sig i kastrullen, kanske handlar det om självbevarelsedrift. Ägg, gräddfil, gräslök, det smakar midsommar.
Vad gjorde vi då? Drömde om julafton förstås.
En tur till Täby Kyrkby på eftermiddagen. Septemberdagen är solig men har en gnutta kyla inom sig. En imponerande anläggning om runstenar och vikingar har byggts upp. Någonting är det med dessa vikingar; de for långväga omkring, brände, plundrade och mördade.
En av de mer kända hette Sven Tveskägg. Hans far hette Harald Blåtand. Men de var ju från Danmark och inte alls från Täby.
Väl hemkommen pratar jag i telefon med en dam från Ängelholm. Hon är mycket trevlig, ber ibland om ursäkt för sin dialekt vilket hon inte alls behöver göra. Jag påpekar att Malmöiterna är svårare att förstå vilket hon håller med om.
Kvällen sänker ner sin presenning över landskapet. Klockan 20.15 är temperaturen 11,9 grader. Kanske snart dags att slå på luftvärmepumpen. Å andra sidan, skulle Sven Tveskägg ha gjort det? Knappast. Han skulle ha tagit på sig ännu en järnbrynja och bitit ihop.
Det är vad jag också ska göra. Järnbrynja ska det vara, annars får det vara.

Dagbok: Måndag 26 september

2011-09-26T19:29:00.005+02:00

Rasande fin morgon, dock utan tidning men jag ska inte klaga, det finns säkert skäl till att blaskan kommer sent.
Varför stannade vi inte i Brömsebro på vägen hem från Karlskrona, jag ångrar det nu. En minnessten finns från freden mellan Sverige och Danmark 1645. Det hade varit roligt med ett foto på denna.
Annars går allt sin gilla gång, vädret finns heller ingen anledning att klaga på.
Vi for till Skånelaholm för att leta efter Sälnastenen men hittade den inte. Samma sak förra veckan. En man som samlade ihop äpplen i en trädgård berättade att han visste var den låg och förklarade också vägen dit. Tyvärr var hans anvisningar helt felaktiga. Sälnastenen är och förblir ett mysterium. Kanske har den aldrig ens existerat och kanske är äppelplockaren en av deltagarna i en gigantisk konspiration.
Högrev på Lidl för 59 kr/kg, picnicbog för 39 kr/kg.
Men vad är det för kött egentligen? Sekunda vara? Nej, inte alls. I helgen blir högreven förvandlad till pepparrotskött och picnicbogen till en stek.
De har fläsklägg också men det åt vi i lördags (tillsammans med rotmos), den får vänta ett tag.
Jag fortsätter läsa "Det blir bättre i vår" av Gustaf Rune Eriks. Just nu överväger huvudpersonerna Halsen och Hogge att genomföra en stöt för att komma på grön kvist. De är annars genomhederliga men hungern driver in dem på farliga vägar.
20.48 är temperaturen 15,4 grader, rena värmeböljan. Har fört över "Kind of Blue" med Miles Davis till min Creative Zen, funderar på att spela den under kvällen.
En av mina bästa resor: Till Gävle med Upptåget i våras. Fikade på Centralkonditoriet mitt emot Gävle Central. Är det verkligen där som Brynäs ishockeylag samlas varje morgon för att dricka kaffe? Det verkade så litet, kanske finns det två Centralkondis?
21.18: Jag har svårt att avsluta det här inlägget men jag måste göra det ändå.
Jag gör det nu.

Dagbok: Fredag 23 september

2011-09-23T17:17:00.002+02:00

Morgonstund har guld i mund; tidningen ligger där den ska och på rätt tid.
Slår genast upp Fantomen. Han har i en vakts förklädnad sökt igenom hela fängelset. I den sista cellen ligger Diana helt apatisk.
Vem skulle inte göra det i hennes situation? Fortsättning följer.
Dagen är mycket fin och till helgen utlovas rekordvärme. Mycket bra eftersom det sista panelbytet då ska ske.
Det är grannen och jag som ska byta panel med varandra, jag får hans och han får min.
Till Lidingö på förmiddagen. Trapporna utanpå Gasklockan ser ruggiga ut. Hela området är i förvandling. Över bron och ner till höger, därefter mot Lidingövallen. Vi ska gå Lidingöloppet men startavgifterna har höjts från 150 till 250 kronor per startande. Hutlöst tycker vi och avblåser hela spektaklet.
Lax till lunch. Inget fel på den men räksåsen smakar konstigt.
Inget särskilt händer under eftermiddagen. Underbara stunder när inget händer. Allt behöver inte vara dramatiskt, ibland måste stillheten klistras fast mot vävtapeten.
En av Gustaf Rune Eriks bästa noveller slutar: "Alldeles innan jag kom fram till min port mötte jag ett gäng fulla killar som gick omkring och skrålade. En av dem hade nåt slags jävla toppmössa på sig från nån tillställning".
Novellen heter Pubertet. I den strövar två unga män omkring på Stockholms Söder en trist kväll i november och försöker hitta meningen med livet.
Den utspelas på den tiden när det fanns spårvagnar överallt i Stockholm. En av dem utgick från Roslagstull, där började stan om man kom norrifrån.
Hem från jobbet, fläskytterfilé är på gång.
Därefter ihopsättning av ytterligare ett vitrinskåp.
Mörkt ute. Inte konstigt, klockan är 20.25. Temperaturen är 11,3 grader. Ingen notering av vindstyrka och luftfuktighet idag.
Jag minns den där spårvagnen vid Roslagstull. Den stod på något sätt och väntade på mig men jag åkte aldrig med den. Det blev helt enkelt aldrig av.

Dagbok: Torsdag 22 september

2011-09-22T07:03:00.003+02:00

Vadan och varthän, vart är mänskligheten på väg? Jag har ingen aning men strax efter halv åtta är jag på väg till jobbet.
Temperaturen är 13,4 grader, vinden 5,6 m/s SW och luftfuktigheten 96%.
På radion spelas Trumpet Voluntary av Jeremiah Clark, fast i en version för orgel. Först trodde man att Purcell hade skrivit den men det var tydligen fel.
Kör lite senare förbi min barndoms skola. Den ser likadan ut men någonting måste ju ha förändrats.
Vi gick där i sex år. Vår första fröken hette Birgitta Ringström, född Brodén. Hennes man hette Ingemar.
Vår andra fröken hette Maj-Britt Nordenfeldt, jag minns inte vad hennes man hette.
I svampskogen finns ett stort antal sorter, både ätliga och dödligt giftiga. Under förmiddagspromenaden ser vi en trolig stolt fjällskivling som naturligtvis tillhör den första gruppen. Vi ser också trattkantareller och en rödvitprickig flugsvamp.
Pannkakor till lunch: mättnadskänsla först, därefter tomhet.
Eftermiddagen förflyter i trevligt sällskap. Vi har en fin arbetsgemenskap, ungefär som de Tre Musketörerna fast vi är fem. De var ju förresten fyra om man räknar in d´Artagnan och varför skulle man inte det?
Hård vind hela dagen, nu har den mojnat något.
Vallentunas vinnarpizza 2011 består av avocadosås, räkor, oxfilé, färska champinjoner samt dito paprika och ruccola. Kostar 100 kronor.
Mörkt nu redan strax efter 19.00. Temperaturen är 11,6 grader. På södra halvklotet förbereder man sig för vår och sommar. För folket där är det helt naturligt, för oss är det uppochnervända världen.
Frågan är vad som är upp och vad som är ner. Den kan diskuteras länge.

Dagbok: Onsdag 21 september

2011-09-21T06:44:00.006+02:00

Trumpetstötar mot himlen, dagen öppnar sig. Det är som att dra ner blixtlåset på en discotröja från 1970-talet, allt väller ut.
Fortfarande varmt: 13,8 grader klockan 06.15.
Läser Fantomen på seriesidan: Diana Palmer är fängslad i landet Rhodia. Dit beger sig Kit Walker för att befria henne. Ska han lyckas?
När jag kommer till jobbet är alla redan där, jag är sist. Palmemordet var ett fruktansvärt misslyckande för polismakten. Varför slöts inte en järnring runt hela staden på en gång? Nu hann mördaren undan.
Regnar lite. Lätta stänk.
Man hinner tänka mycket under en livstid. Tanketrådarna vindlar sig många varv runt jorden och även ut i universum, kanske ända fram till den nyss upptäckta planeten med två solar.
Jag försöker notera alla tankesprång och plötsliga infall, håller med om att det kan bli för mycket. Man tröttnar.
Skivan med Jan Johanssons tyska inspelningar har kommit nu. Den heter In Hamburg, Norddeutsche Rundfunks orkester är också med.
Temperaturen 11.00 är 11,8 grader. Vind 2,1 m/s och luftfuktigheten ligger på 95,1 %.
Laxpudding till lunch. Med dill & citron. Mycket god.
Gustaf Rune Eriks efterlämnade papper omfattar 2 hyllmeter och förvaras på KB. Ser ett foto där GRE serverar sig själv en kopp kaffe hemma i köket i Hökarängen. Året är 1950.
Eftermiddagen blir lugn.
Slinker in på Jysk efter jobbet och köper ett litet vitrinskåp som skruvas ihop hemma, efter middagen. Träffar på Jysk en gammal klasskamrat som jag först inte känner igen fast vi är vänner på FB. Sedan känner jag igen honom. Vi pratar gamla minnen.
20.47 visar termometern 13,3 grader. Ännu finns det ingen anledning att sätta på luftvärmepumpen. Den som håller ut längst vinner.
Och i morgon är det torsdag. Alltid något, sa han som samlade på lyckliga dagar.

Dagbok: Tisdag 20 september

2011-09-20T17:49:00.004+02:00

Tisdag morgon 05.30:
Nya röksignaler skickas ut från den aldrig slocknande elden. Temperaturen 13,3 grader, det känns varmt.
Tidningen är åter sen. Inte bra. Jag måste ringa om det. Det gamla tidningsbudet kom alltid mellan 04.30 och 05.00. Nu är det en ny kille som delar ut. Jag har egentligen ingen rätt att kritisera, arbetsförhållandena kan ha ändrats.
Morotslimpa med skivad prästost. En kopp te. Skriver man te, the eller té? Vet inte vilket som är rätt.
Bommarna åker ner vid Ormsta hpl, jag tar det personligt.
Efter morgonrutinerna på jobbet åker vi till Mekonomen och lämnar tillbaka en 5-liters dunk med olja samt ett oljefilter. Kvitto finns, det är inga problem.
Promenad i Enstaskogen som doftar skog efter gårdagens regn. Ungefär som en Wunderbaum med skogsdoft.
Lunch: Stekt fläsk med löksås. Tycker inte att maten smakar men det är mig det är fel på.
Efter lunchen utflykt till Skånelaholms slott för att titta på Sälnastenen.
Skylten pekar i en viss riktning men ingen sten hittas. Går runt slottet. En hantverkare dyker upp, vi frågar efter stenen. Han berättar att han bor i närheten men han har aldrig sett den. Mystiskt.
Handlar på Coop, bland annat tre bakelser; en princess och två med hallon. De ser goda ut.
Hade tänkt måla panel med Falu rödfärg men vädret är för ostadigt.
Kontrollerar Sälnastenen på Wikipedia. Den ska finnas på en kulle till höger vid infarten till Skånelaholm. I sin glans dagar var stenen tre meter hög men stod då på annan plats.
Har börjat läsa Det blir bättre i vår av Gustaf Rune Eriks. Tveksamt om det verkligen blir så, man får se.
Så småningom läggs den här dagen till alla andra som redan ligger i lådan. Snart ska vi lägga på locket och skjuta in den under sängen

Dagbok: Måndag 19 september

2011-09-19T18:48:00.004+02:00

Tidningen dunsar ner i lådan 05.50. Stilla glädje.
Regn, 13 grader. Vad händer annars idag? Vad bär dagen med sig i sitt sköte, i sin kängurupung? Det vet man inte, det blir en överraskning.
Ringer till Hem-TV på förmiddagen. Vi kan inte se Kunskapskanalen, de lovar att undersöka varför.
Regnet slår mot busstaket. Stuprännorna spyr ut vattenkaskader.
Kör Tulegatan norrut, svänger vänster in på Frejgatan. Får veta att Vanadisparken inte heter så utan Vanadislunden. Höger på Sveavägen, därefter Norrtull.
Till lunch en fisk av obestämbar art. Till den en sås av obestämbar art.
På eftermiddagen ser vi Saltkråkan. Pelle köper en kanin. Han bär den i en låda på vilken det står: Silver Arrow Corned Beef Australia.
Det är samma avsnitt där farbror Melker verkligen visar att han är författare. Han hamrar koncentrerat på sin maskin.
Det skulle vara roligt att läsa hans bok.
Regnet avtar, uppehåll.
In på K-Rauta för att köpa konsollskruvar till handfatet på lilla toaletten. Försäljaren förstår precis vad jag menar.
Inga svårigheter att sätta dit skruvarna heller. Snart sitter handfatet stadigt.
Till middag: falukorv och stuvade makaroner. Jag äter för mycket.
Mörkt nu. Dagarna är kortare.
Jag öppnar kängurupungen och tittar igenom vad som hänt under dagen. Det är inte mycket. Det är inte heller så lite. Det är lagom.

Dagbok: Fredag 16 september

2011-09-16T19:41:00.005+02:00

Kallare i morse, bara 9 grader. Det känns i väggarna.
Grekiskt lantbröd med färdigskuren Goudaost.
Helgen ska bli fin, regnet och blåsten har styrt ner mot Baltikum. Det kalla kriget känns i och för sig väldigt avlägset men ligger det ändå inte hela tiden latent inom oss?
Järnvägsbommarna går ner mitt framför motorhuven. Tåget kommer från Lindholmen men på en av vagnarna står "Österskär". Det kanske inte är så sensationellt men ändå.
I industriområdet springer en liten hare omkring, vi har sett den flera gånger. Den verkar söka efter något.
Till lunch: Kokta grönsaker med skinksås, gott och nyttigt.
Till kaffet: Ingenting! Det har blivit så nu. Jag förstår inte varför.
På eftermiddagen de vanliga fredagsrutinerna med musik och fruktätning. De flesta tycker om bananer, äpplen är inte så uppskattade.
Jag lärde mig igår innebörden av uttrycket Deus ex machina men nu kan jag ändå inte förklara. Det har dock något med Bobby Ewing i Dallas att göra.
Hem, därefter direkt iväg till ICA Maxi. Flygplanen glider in mot Arlanda. Tidigare hette platsen Halmsjön, en liten rest av denna finns kvar.
Vill minnas att jag en gång läste en artikel skriven av Jan Fridegård i en av STF:s årsböcker. Någonstans i den finns dessa ord med: Man tar stigen genom skogen och till kvällen är man i New York.
Visst är det fantastiskt! Lika fantastiskt som att citrusfrukten Satsumas nu åter rullat ner i fruktlådorna. Förr fanns den bara till jul, nu åtminstone tre gånger per år.
I Japan heter den Mikan, den är av japanskt ursprung.
21.00 är temperaturen 13,1 grader. Jag äter en av våra hemodlade tomater. Den har växt på en buske bakom huset. Förra veckan fick jag veta att vår granne tvärs över planket är från Eslöv.
Se där, se där, säger jag och avslutar alltså arbetsveckan nere i Skåne, vår svenska kornbod.
I morgon ska solen skina vilket den i och för sig alltid gör även om den ibland skyms av moln och inte syns nattetid eftersom jorden då vänder andra sidan till.

Dagbok: Torsdag 15 september

2011-09-15T06:26:00.004+02:00

Något svalare denna morgonen, 11 grader kl. 06.15. Kattorna har slut på torrfodret, fyller på.
En underbar dag, en solskensdag. Karlstad 1940, bataljonsexpeditionen på I2: "Aldrig har kriget varit närmare än nu".
Slänger ut en nektarinkärna genom bilfönstret i närheten av Vallentuna Ishall, den hamnar i diket, växer upp och blir till ett träd.
Lyssnar på Rammstein: Du har frågat mig, jag har ingenting sagt. Enkel text, föredömligt kort. Lär handla om kärlek.
Pannkakor till lunch. Vispgrädde, hallonsylt.
Kör förbi Tallgårdens äldreboende i Enebyberg. Där bodde spionöversten Wennerström under sina sista år. Vid något tillfälle lät han sig intervjuas, han sa bland annat att hans barnbarn var duktiga med datorer.
Uppehåll hela eftermiddagen. Handlar på Ö&B och på COOP. Därefter hem till köttbullar och potatismos.
Inspekterar den nymålade "fågelholken", ser snygg ut.
Temperaturen 19.50 är 10,9 grader. Mörkt.
Men den nyinsatta glödlampan vid entrén lyser förstås upp. Inom ett litet område skär den mörkret i bitar.
Om några timmar sover mänskligheten. Det gör säkert även jag.

Dagbok: Onsdag 14 september

2011-09-14T06:32:00.009+02:00

Blåst hela natten, något svalare idag.
Morgontidningen sen igen. Går ut för att hämta den 06.55. Småregnar. Finnegans Wake av James Joyce tillhör världslitteraturens klassiker men går den att läsa? Tveksamt.
På jobbet: tittar ut genom förmiddagsfönstret. Regn, gråtrist.
Ändå finns korta stunder av lycka. En del inte så korta. Halvlånga.
Ida´har Ida namnsdag. Grattis!
Till lunch: biffwok med fler tillbehör än det finns ord i svenska språket. Tur att vi inte pratar engelska, då hade matsedeln varit fem gånger så lång.
Det ser ut att skina upp.
På eftermiddagen en tur till Vallentuna varvid kan konstateras att skogen runt Arningeleden håller på att glesas ur.
Solen skiner (egentligen är jag helt ointresserad av väder).
När ska jag komma mig för att läsa böckerna av Raymond Chandler som länge stått i hyllan? Jag tänker närmast på Långt farväl.
Nu börjar det bli mörkt. Dagen lider mot sitt slut.
Temp. just nu (19.10): 14,4 grader.
Precis som om det skulle spela någon roll.

Dagbok: Tisdag 13 september

2011-09-13T07:01:00.006+02:00

Grått på himlen, regnstänk på rutan men varmt.
Temperaturen 05.30 är 15,3 grader. Tidningen försenad även idag, läser måndagens Aftonblad till teet och lingonbrödet.
Meningslöst om inte morgontidningen kommer i tid. Säga upp den?
Tänker på Texassångaren Roky Erickson. Att säga att han haft svårigheter i livet måste vara århundradets underdrift.
Förra århundradets.
Dagen ligger öppen som en oläst bok. Vilken?
På förmiddagen hänger regnmolnen från himlen i långa gummiband.
Går mot Ullnasjön men avbryter efter halva sträckan.
Till lunch: Isterband. De smakar inte som eljest.
På eftermiddagen starka vindar i västra Sverige. Kulingvarning på Vänern.
Lite blåst även här.
Skyndar hem, äter kassler och fortsätter spika på fågelholken. Äntligen klar när mörkret kommer.
Vindarna hörs i mörkret.
Någon annanstans hörs storlomens rop över sjösystemen.
Nu har den här dagen försvunnit. Det var ju den som jag letade efter.

Dagbok: Måndag 12 september

2011-09-12T20:26:00.004+02:00

Temperaturen 05.30 är 16,2 grader.
Dricker te, läser tidning men gårdagens. Den nya har inte kommit. Strax efter 07.00 dimper den ner, hör smällen av brevlådslocket.
Men då är det för sent, jag måste gå.
Regn hela förmiddagen.
Kåldolmar till lunch, tyvärr fabriksgjorda men inte dåliga i och för sig. Kokt potatis. Sås. Sallad.
Det skiner upp på eftermiddagen.
Stannar till på Lidl, köper skivad ost.
Därefter frukostkorv med pepparrotssås och potatis. Lidl:s 2,8 öl. God.
Fortsätter bygga på "fågelholken", färdig imorgon.
Varm kväll. Klockan 20.30 visar termometern 15,3 grader.
Mörkt en halvtimme tidigare.
En mörk, varm kväll i september.
Hösten säger: Jag är här nu.

9 september

2011-09-09T11:08:00.008+02:00

Varför måste allting handla om korv? Därför att det är så gott.
Vi har haft några dagar med regn men just idag skiner solen. Kanske håller det fina vädret i sig över helgen.
Jag har köpt två böcker om nerlagda engelska järnvägslinjer: Discovering Britain´s Lost Railways och Along Country Lines, båda skrivna av Paul Atterbury som själv bor i en ombyggd järnvägsvagn på landsbygden i Dorset.
I böckerna får man veta intressanta saker som att det första tåget med ett officiellt namn var The Irish Mail från 1848. Ett mer inofficiellt namn på ett annat tåg var The Flying Dutchman som gick mellan London och Exeter, det döptes för övrigt efter en kapplöpningshäst.
The Flying Scotsman är kanske mer känt. Första resan mellan King´s Cross Station i London och Edinburgh Waverly inträffade 1862 och tog tio och en halv timme. Förbättrad teknik gjorde att restiden förkortats till åtta och en halv timme 1888.
1938 var man nere på sju timmar och tjugo minuter men då gick tåget nonstop och inkluderade faciliteter som förstaklassrestaurang samt en rakstuga för herrar som behövde skägga av sig under resan.
The Scotsman rullar fortfarande mellan England och Skottland men nu bara i riktningen från Edinburgh till London. Resan tar fyra timmar med ett snabbt stopp i Newcastle.
Synd att man inte längre kan åka tåg mellan Dunblane och Crianlarich i Skottland. Resan gick igenom ett "rugged landscape" skriver Atterbury.
Ett av mina projekt för fyra år sedan var att beskriva hösten längs med Lingsbergsvägen i Vallentuna. Det gick inget vidare. När jag kom igång var hösten redan slut men naturligtvis kan jag göra ett nytt försök.
Här i Roslagen har vi många exempel på nerlagda järnvägar. Roslagsbanan kapades friskt under 60-och 70 talen och där det tidigare gick att ta sig till exotiska platser som Hallstavik och Gimo, får man nu nöja sig med Kårsta och Österskär.
Det gick också att åka med Djursholmståget till Engelbrektsplan inne i Stockholm men den möjligheten togs bort 1961. Hela Djursholmståget försvann för övrigt 1976. Tyvärr hann jag aldrig åka med det.
Vi är nu klara med vår utbyggnad på baksidan. Fågelburen har förvandlats till en fågelholk.
För någon vecka sedan när jag hämtade morgontidningen, såg jag ett fågelsträck på himlen. Det var gäss som i perfekt V-formation rörde sig i sydlig riktning. Allra först och lite ovanför de andra, flög en spejare.
Det är nu lördag. Den ser ut att bli fin.
I söndags var det Flyg & Motorshow på Vallentuna flygfält (därav bilden). Man kunde faktiskt köpa korv på flera ställen. Även renskav i bröd, langos samt hamburgare fanns att mumsa på. Många gjorde det, köerna var långa.
Uppe i skyn utförde konstflygarna en mängd livsavkortande manövrar. Ibland störtdök de och flög uppochner tio meter över marken, det verkar inte helt naturligt att göra så.
Jag ser nu att vi har mycket rabarber kvar i trädgården. Frågan är om de går att använda eller om de har blivit för sura. En lösning är att ströa på ordentligt med socker.
När jag skrev "livsavkortande" dök genast en rödmarkering upp under ordet. Det finns alltså inte men jag tycker att jag hört det flera gånger tidigare.
I sin bok Vid sidan av, berättar Olof Lagercrantz om sina möten med några av Sveriges stora författare, bland annat Harry Martinson, Erik Lindegren och Vilhelm Moberg. Han är mycket öppenhjärtlig och frispråkig i dessa dagboksanteckningar.
De flesta av författarna framstår som hypersensitiva rashästar. Minsta motgång kan få dem på fall, sorg och glädje dränks i mängder av sprit. Det kanske inte är något förvånande med det.
Lagercrantz dog 2002; han var bror till Lis Asklund, hela Sveriges egen socialkurator.
Vad återstår att tillägga?
Blott intet denna dag som förövrigt kommer att användas till kompletterande målning, kittning av några glasrutor samt uppsättning av foder runt fönstren i "fågelholken" för fint ska det vara, annars får det vara.

I Mönsterås

2011-08-27T18:57:00.002+02:00

Vi har ingen direkt anledning att flytta till Mönsterås efter pensioneringen. Att min kusins båda farbröder kom därifrån, är inte skäl nog.
De hette Helmer och Manne och tog sig ibland en tur upp till Stockholm på moped.
Hur lång tid kan en sådan resa ha tagit? Sträckan är cirka 37 mil. I bästa fall går det att köra 3 mil på en timme, alltså bör svaret bli mellan 12 och 13 timmar.
Men det är bara i teorin. I realiteten får nog ytterligare några timmar plussas på. Säg 16 till 17 timmar och bröderna bör ha varit framme.
En av dem har jag faktiskt träffat, minns dock inte om det var Helmer eller Manne. Det kan ha varit vilken som helst av dem.
Den tredje brodern, min kusins pappa, hette Johan.
Han är inte alls förknippad med Mönsterås eftersom han, så vitt jag vet, nästan aldrig bodde där.
Möjligen kan han ha gjort det en kortare tid.
Vi har aldrig varit i Mönsterås tidigare. Korven som vi åt i grillkiosken i hamnen, var inte så upphetsande. Den kan närmast beskrivas som ordinär, till och med något under ordinär. På en skala mellan 1 och 10 vill jag betygsätta den med en 3:a.
Inte så att den smakade illa men den var tråkig.
Moset var dessutom intetsägande.
Det sa inte "god dag" när det kom och inte "adjö" när det gick. Det låg bara helt stilla i sin pappersform utan att presentera sig.
Hela måltiden får av mig en svag 3:a med snudd på 2:a.
Den kan absolut inte jämföras med någonting som serveras på Månkarbogrillen. Minns "Upplands Special" med både mos och frittes.
Då var det som om himlen öppnade sig i ett Hallelujajubel.
Som sagt, någon flytt till Mönsterås kommer aldrig på tal. Vi är helt enkelt inte hemma där. Hemma är ju här, i Uppland där Sveriges vagga stått.
Där står den fortfarande - vid Mora stenar. Den står bakom det lilla huset som inrymmer stenarna. Snälla, låt den stå ifred!

Tunnlarna under Karlskrona

2011-08-26T20:18:00.006+02:00

Järnvägstunneln under centrala Karlskrona är 800 meter lång. Den har nord-sydlig sträckning och leder från Hoglandsparken ner mot Amiralitetstorget. Tidigare var den en viktig transportled för olika typer av varor som var beställda av Kungl. Flottan.
Livsmedel förstås.
Även krut & kulor. Minor. Kanske torpeder.
Dock inte så troligt att sådant gods fraktades per järnväg i en tunnel. En viss explosionsrisk förelåg förstås.
Hela Karlskrona kunde ha gått åt skogen om någonting hänt.
Nu används inte tunneln längre, den är stängd i båda ändar.
På olika forum för urban explorers kan man läsa att det från denna tunnel utgick andra tunnlar i ett helt system. De iordningställdes under krigsåren och syftet var förstås att i orostider kunna skydda vitala delar av försvarsapparaten.
Även detta tunnelsystem, som för övrigt ligger under Stora Torget, är stängt, till och med igencementerat.
Jag har läst färdigt boken av Mari Ljungstedt. P var mördaren men även K var det. De mördade utan varandras vetskap. Möjligen att K visste om att P mördade men P hade ingen aning om att även K gjorde det.
En spännande bok med ett vintrigt Gotland och ett dito Stockholm som bakgrunder.
Många basehoppare känner fascination över att gå så nära exitpunkten som möjligt och sedan hoppa ut.
De får kickar, jag känner fasa.
Jag förstår helt enkelt inte meningen med detta.
Karlskrona är en verkligt trevlig stad. Nere vid Amiralitetskyrkan gick några flottister förbi. En frågade på vilket fartyg den andre blivit stationerad och hon svarade: Sundsvall.
Det lät trevligt.
Utanför en port stod en gammal ambulans parkerad. På dess vita sida var textat i rött: Akutbil, S:t Lars.
Jag kan tänka mig att man känner trivsel när dagens arbete i Örlogshamnen är överstökat och man cyklar hem genom ett leende Karlskrona till ett väntande middagsbord.
På menyn står idag fläskkorv och potatismos, det sistnämnda naturligtvis hemgjort.
Efter maten är det gott med en kopp kaffe och lite senare på kvällen berättas episoder från den gångna dagens arbete men endast några få väl utvalda sådana eftersom försvarshemligheter fortfarande existerar.
Även om de bara uttalas inom hemmets fyra väggar. Man vet ju aldrig. The night has a thousand eyes heter det i visan och kanske har också kvällen det.
Samt ovanligt stora öron.

Kristus i Gladhammar

2011-08-25T18:13:00.006+02:00

Man svänger av från allfarvägen när något ovanligt upptäcks. I detta fall handlar det om en kyrka på vänster sida, en tegelkyrka med en fönsterförsedd kupol ovanpå - Gladhammars kyrka.
Inuti byggnaden är ljuset fantastiskt, det är rent av himmelskt. Det skiner på Krisusgestalten som vore den levande.
Ett sådant ljus finns inte i de uppländska stenkyrkorna. Där är ljuset ett annat, det har en dovare accent. Det är ett ljus som är mer mörkt än ljust.
Vi blir insläppta i kyrkan av en kvinna som arbetar där. Hon berättar att kyrkan invigdes 1886 och att statyn är en kopia av Thorvaldsens berömda Kristusstaty.
Kyrkotypen kallas centralkyrka. Jokkmokks kyrka har vissa likheter med Gladhammars. Det läser vi senare i broschyren som fanns att köpa för tjugo kronor.
Nu är vi i Karlskrona, Karl den XI:s stad. Han står staty på stora torget. Vi dricker kaffe och äter bakelser på ett fik. Jag har köpt en bok av Mari Ljungstedt som heter "Den farliga leken". Till viss del utspelas den på gotländska Furillen. Där var vi sommaren 2009. Jag känner igen den silverblänkande husvagnen på bokomslaget. På ön fanns tidigare två radarstationer, Katten och Bonsen, som sökte igenom luftrummet på jakt efter eventuella ryska inkräktare (nu är vi dock goda vänner).
På Furillen finns idag ett exklusivt hotell.
Håkan Nesser har byggt ett hus i närheten.
Karlskrona verkar vara en intressant stad men vi vet ingenting om den. Huvudön heter Trossö. Var håller flottan till? Kanske längre bort, i skymundan? Vi såg tre flottister gå förbi i sina mörkblå uniformer men det var ingen idé att följa efter dem, vi ville inte väcka onödig uppmärksamhet.
I svenska flottan finns bland annat nio korvetter och fem ubåtar. Den var mycket större tidigare men det beror väl på att världen var större.
Idag är det fredag och inget mer finns att tillägga förutom att Morjärvsmannen inte var någon spion och att Wennerström kanske hade en medhjälpare på Försvarsstaben. Om detta var han förstås tyst som muren, konstigt vore väl annars.

E4:an söderut

2011-08-24T18:53:00.006+02:00

E4:an söderut.
Vill minnas att jag använt den inledningen tidigare men varför inte en gång till?
Som vanligt vägarbeten på Essingeleden och vidare ner mot Södertälje. Dessa arbeten blir aldrig färdiga. Det är inte heller meningen, de börjar ständigt om.
En jämförelse kan göras med missionshuset i Brottby som under cirka 25 års tid varit omgärdat av byggnadsställningar.
Ingen har någonsin sett en snickare klättra omkring på dessa ställningar.
Södertälje - Nyköping = tråkig sträcka.
På macken vid Sillekrog berättar löpsedlarna att Gun Hägglund har avlidit. Jag minns henne från "Träna med TV" där hon och Bengt Bedrup försökte ingjuta spänst i svenska folket.
Bedrup är också borta liksom, tror jag, Adrup och Cedrup.
Samt Orup d.ä. och Olivercrona.
Men Ortmark finns kvar.
Gun Hägglund var gift med KAS, Karl Axel Sjöblom, legendarisk TV-man.
Det står också att Sven Tumba är svårt sjuk. Tråkigt. På 1950-talet spelade han inte bara ishockey, han var också programledare för "Timmen Tumba", ett ungdomsprogram i radio som sändes vid den tiden.
På rastplatsen i Stavsjö träffar vi en tysk från Berlin. Han säger att den svenska ölen är för svag.
Tyskarna vill ha starka saker.
Jag tänker berätta att vi i december ska besöka julmarknaden i Lübeck men hinner inte. Varför skulle förresten våra resplaner intressera honom?
Järnvägen mellan Kolmården och Virå kallades i folkmun "Nunnebanan". Anledningen var att nunnefjärilen gjort så stor skada på skogen i trakterna runtomkring att många träd omedelbart måste huggas ner och fraktas bort.
Lösningen blir att bygga en järnväg.
1939 läggs den ner.
Fortfarande finns ett brofundament kvar på höger sida vid Stavsjö om man kommer från Nyköpingshållet.
Stavsjö Värdshus drivs av kineser, det är nästan aldrig öppet.
På bruket tillverkades förr kanoner. De provsköts i en grusgrop.
Jag läste i förrgår en blogg om spyfobi. Författaren går ständigt omkring och oroar sig för att bli magsjuk. Det låter sjukt. Jag avbröt läsningen ganska snart eftersom jag mådde illa.
Börjar nynna signaturmelodin till "Lilla Journalen", ett TV-program som sändes med ojämna mellanrum från 1961 till 1994. De sista åren hette programmet "Modejournalen". Oefterhärmelig programledare var Ingrid Schrewelius. Jag kan fortfarande höra hennes röst.
Glider in mot Norrköping. Flaggan i topp vid Stenkullens Hotell. Ingen människa syns dock till, det gör det aldrig.
Jag gillar George Mackay Browns anteckningar från resan till Shetlandsöarna. De är precis så knapphändiga som anteckningar ska vara.
G M Brown lämnade sällan sitt hem i Stromness på Orkney. Han led av torgskräck, dog 1996. Hans sista ord var: "Jag ser hundratals skepp som lämnar hamnen..."
Fem mil kvar.
Nu heter vägen E22. Den är 56 mil lång om man kör ända ner till Trelleborg.
Polisen står vid infarten till Valdemarsvik; väntar på något, spanar.
Vi är förstås oskyldiga och kör vidare in mot samhället.
Där ser det ut som vanligt. Något annat hade vi inte heller väntat. Det hade i så fall kommit som en oerhörd överraskning.
Inget mer behöver tilläggas förutom att jag har ont i en tand. Kanske inte direkt ont i tanden, det verkar vara tandköttet som är lite inflammerad.
Jag måste göra något åt det hela.
Jag kan inte vänta längre nu.
Å andra sidan kanske inflammationen går över av sig själv. Det vore ju det bästa i denna den bästa av världar.

Den sista skrivmaskinen

2011-08-18T21:28:00.004+02:00

Den sista skrivmaskinen har nu lämnat produktionsbandet. Detta skedde i Indien den 25 april i år då Godrej & Boyce stängde fabriksportarna eftersom man ansåg att marknaden för dessa apparater var stendöd. Troligtvis har de helt rätt för vem använder skrivmaskin i dessa dagar?
Jan Guillou gör det i och för sig.
Ulf Lundell lär göra det också.
Även Lars Norén använder sig av skrivmaskin, i hans fall en stor IBM med kula.
I söndags såg jag tre maskiner på loppisen i Åkersberga. Det var en Halda och två Facit Privat. De stod på en hylla och såg ensamma ut.
Runt 1970 köpte jag själv en Facit P. Den levererades i en praktisk väska och blev en trogen följeslagare i många år.
På den skrevs bland annat ett stort antal oerhört dåliga dikter.
Men även några bra. Ett par av dem platsade i W&W:s debutantantologi Grupp 70.
På 1920-talet införskaffade Erik Asklund och Josef Kjellgren en skrivmaskin som de samsades om. Det var dock mest Asklund som skrev, han hade bäst snurr på tangenterna.
Artur Lundkvist skriver i sin självbiografi att han tjatade sig till en skrivmaskin av sin far som var mycket tveksam till apparaten ifråga. Den visade sig också vara svåranvänd men litteratur blev det så småningom, stor litteratur.
Nu skrivs det mest på datorer i de litterära elfenbenstornen. En del anser dock att datortexter blir för "pladdriga", orden rinner iväg för lätt. Det blir för många ord och för lite sagt. När skrivmaskiner användes fick man tänka till lite mer eftersom det skrivna var svårare att ändra. Nu är det bara att markera och trycka på delete. Det är också lättare att stuva om i texten, att klippa och klistra.
Författaren Lars Gustavsson skrev någonstans att han var tvungen att använda en elektrisk skrivmaskin eftersom han tänkte så snabbt och ville få ner orden på papperet fortast möjligt. Troligen använder han nu också en dator.
Jag har själv ingen längtan efter att gå tillbaka till skrivmaskinsknattret. Nu är det datorn som blivit min kompanjon.
Kortet ovan avsändes den 3/6 1975 från Rochester i USA, adressat var familjen Knutas i Johanneshov. 36 år har gått sedan dess. Hur många kubikmeter vatten som vräkts ner i Niagarafallen under de åren, eller för all del sedan tidernas begynnelse, vågar man inte ens tänka sig. Det blir en ofantlig, och ofattlig, siffra.

Skogsarbete

2011-08-14T21:40:00.004+02:00

Nu glada till skogen vi gå!
Frågan är hur glada för det var ingen dans på rosor att jobba i skogen på 1940-talet. Motorsågen har ännu inte kommit och den personliga utrustningen verkar vara ihoprafsad av det som råkar finnas till hands.
Morbror Kalle står till vänster iförd gummistövlar, en gammal kavaj samt baskermössa. Hans kamrat Olle till höger är knappast bättre utrustad med likaledes gummistövlar, trasiga byxor, skjorta samt keps.
Jobbverktygen består av varsin yxa, en bågsåg samt en långsåg. I väskorna torde finnas så kallad "skaffning"; smörgåsar med i bästa fall stekt fläsk som pålägg, en glasflaska med mjölk och en termos med kaffe.
Nej, det var ett hårt slit att fälla träd på 1940-talet. Enligt uppgift arbetade grabbarna vid tiden för denna bild, vid Rydboholm på Bogesundslandet. Där bodde de i en gammal kåk med tunna väggar. Antagligen eldades det friskt i såväl järnspis som kakelugn för att hålla kylan ute. 40-tals vintrarna var ju kända för sin bisterhet. När temperaturen sjönk räckte kvicksilvret inte till.
"Bra grabbar ska ha bra mat" lyder ju ett gammal ordspråk och självklart lagades en hel del sådan i ungkarlslyan. Kanske inga finesser men det är väl inget fel på pannkakor och glödstekt sill?
Jag vill minnas att morbror Kalle under hela sitt liv gärna åt denna typ av sill. Den var hans specialitet och serverades tillsammans med kokt potatis och en skysås med fet mjölk som huvudingrediens.
Som barn hade jag svårt för denna rätt. Däremot uppskattar jag vanlig pannstekt sill med löksås desto mer.
Morbror Kalle levde fram till 1968 då han dog i en olyckshändelse. Han hade då under ett antal år varit anställd vid Mjölkcentralen som reparatör. Vad som blev av hans kamrat Olle H vet jag inte. Hans liv är förpassat in i glömskans innersta skrymslen. Men någon känner säkert till vad som blev av honom, hemskt vore ju annars.

Original-Haiders högfrekvensapparat

2011-07-31T19:41:00.005+02:00

Undertecknad, som en längre tid lidit av ryggskott, får härmed intyga att jag blivit fullständigt botad efter en tids behandling med Original-Haiders högfrekvensapparat, så det är mig ett nöje att till envar, som behöver en sådan apparat, på det varmaste rekommendera densamma.

J A Wikström
Krok, Älandsbro den 11/1 1929

Vid Drevviken

2011-07-27T16:19:00.007+02:00

Vi satt vid Drevvikens strand hela gänget utan att ens veta att vi satt just där. Vad heter den här sjön? frågade någon. Magelungen?
Telefonens GPS gav inget svar för på den fanns inte namnet utsatt. Men så är den ju heller ingen riktig GPS utan bara en version av Google Maps. Den angav dock att vi satt cirka 10 meter från strandkanten och det stämde precis. Vi var den där lilla pricken som syntes så tydligt.
Men namnet på sjön?
Eller var det en havsvik?
Tvärs över vattnet syntes husen i Farsta. Bland annat ett torn som sitter på före detta Televerkshuset.
En man på en filt vände sig om. Drevviken, sa han vänligt. Sjön heter Drevviken.
Det var bara att tacka och ta emot.
Däremot visste han kanske inte att sjön är 5,4 kvadratkilometer stor. Det hade nog verkat lite konstigt för att inte säga overkligt, om han lagt till denna information till den som han just givit oss.
Flaten lär inte ligga långt härifrån. Där har jag aldrig varit. Däremot har jag drömt om att åka dit eftersom det ju var därifrån som tvillingdetektiverna Klas och Göran Bergendahl tillsammans med kusinen Hubert Norlén och deras rundlagde kompis Frippe Jonsson, påbörjade sin vandring in mot Stockholm i boken "Tunnelbanemysteriet" från 1954. De ville promenera för att spara pengar men kroknar i hettan och får istället lift med ett par ynglingar i en, som det sedan visar sig, stulen bil. Hur tunnelbanan kommer in i bilden får ni läsa själva.
Utan att avslöja för mycket kan dock sägas att den enkla devisen Brott lönar sig inte fortfarande gäller, vilket ynglingarna i den stulna bilen får erfara i slutet av boken.
Det är varmt idag, har varit så i några dagar.
Ännu är sommaren inte slut. Varför skulle den vara det?
Jag måste skaffa en ny telefon till jul, då går abonnemanget på den gamla ut. Då blir det en riktig smartphone med alla funktioner som man bör ha, kanske en Iphone eller en Samsung Galaxy. GPS är förstås bra att ha inbyggd i telefonen så att man vet var man befinner sig.
Står man till exempel vid Drevvikens strand vill man gärna veta det direkt. Man ska inte behöva tveka om den geografiska positionen.
På vägen hit körde jag fel. Jag missade skylten med SKÖNDAL utan fortsatte istället till Farsta. Där vände jag och körde tillbaka men missade skylten en gång till. Slutligen kom vi rätt i alla fall tack vare en kollegas GPS.
Det var intressant att köra igenom Sköndals Centrum där gammal bebyggelse blandats med ny.
Art Garfunkel gjorde för några år sedan upp en lista på alla böcker som han läst under en viss tidsperiod, det blev så småningom 1000 stycken. Kanske var det under ett år, jag vet inte riktigt.
Jag visste inte att han var en sådan storläsare. Däremot vet jag att han alltid hatat det kända fotografiet av honom som Annie Leibovitz tog för många år sedan. Det stod så i texten: He hated it.
Jag tittar på bilder av Art Garfunkel på Google. Plötsligt dyker en bild upp föreställande en person som jag mycket väl känner igen men inte kommer ihåg namnet på. Efter en stund viker minnesslöjorna undan: J D Salinger, legenden, enslingen. Det känns oerhört skönt att få klarhet i saken, kanske är demensen ändå en bit bort.
J D Salinger fick 1941 en novell refuserad av The New Yorker. Den hette "I went to school with Adolf Hitler".
Mycket mer kan nog inte sägas om Drevviken. Vi anlände 10.48 och åkte därifrån 13.35. Hemresan gick mycket bra utan några som helst hinder på vägen. Ankomst till Arninge 14.25 vilket markerade slutet på ännu en dag i mänsklighetens tjänst.

Torpet Pettersborg

2011-07-17T19:39:00.007+02:00

I skogen nedanför Roslagsstoppet i Vallentuna ligger torpet Pettersborg. Ända till långt in på 1970-talet bodde här en man vid namn Carl Andersson.
Han var olik de flesta andra "torpare" i det att han även till vardags gick klädd i en, visserligen åldersstigen men ändock, mörk kostym. Till sättet var han artig och belevad, hans språk var vårdat. Det märktes att han läst mycket. I hans bokhylla rymdes litteratur inom de mest skiljda ämnen: filosofi, världens länder, den svenska historien, etc.
I ungdomens år, alltså i början av 1900-talet, var min mormor bekant med Carl Andersson eller Calle i Pettersborg som man också sa. Han hade lärt henne dansa. Om samvaron gick längre än till dans förtäljer dock inte historien. Det kanske inte heller är något som vi behöver bekymra oss över.
Calle var frilansare i hela sitt liv. Han försörjde sig på att åka runt till gods och gårdar och laga mat när det skulle bli fest. Om underhållning behövdes, klarade han det också för han var en god fiolspelare med många låtar på repertoaren.
Vid 70-talets början var vi ner och hälsade på honom på torpet. Det var mormor, morfar, min mamma och jag. Då fanns naturligtvis inget Roslagsstopp och den nya sträckningen av Norrtäljevägen existerade bara i planerarnas huvuden.
Mormor och Calle hade inte setts på över 50 år. Det blev ett trevligt möte med ventilering av många gamla minnen samt naturligtvis kaffe och hembakat.
Mot slutet av decenniet gjorde sjukdom att Calle inte längre kunde bo kvar i Pettersborg. Han flyttade då till ålderdomshemmet i Brottby där han avled efter något år.
När jag idag återvänder till torpet har jag ingen aning om hur det ser ut därnere. Det visar sig också att inte mycket finns kvar. Av boningshuset återstår endast en tegelhög, dasset har någon försökt elda upp och uthuset ligger ihoprasat, som om någon satt sig på det.
Jag konstaterar också att vägen ner är i dåligt skick om man överhuvudtaget kan kalla den "väg". Mest består den av ett par hjulspår från en traktor eller en skogsmaskin.
Fyrtio år tidigare var vägen endast marginellt bättre. Jag minns att mormor som med ålderns rätt blivit lite orörlig, fick kämpa på ordentligt för att komma fram.
Men här gick Calle fram och tillbaka med sina matkassar och annat av livets nödtorft. Kanske inte varje dag men säkert någon gång under veckan.
Var handlade han?
Affären i Angleterre (eller Angletri som man sa), låg väl närmast till och dit måste han ha tagit bussen. Att storhandla i dagens mening var nog inget för Calle och så vitt jag minns fanns heller inga stormarknader vid den här tidpunkten. BRA i Arninge, nuvarande COOP Forum, var möjligen på gång.
Vad kan mer sägas om torpet?
El fanns inte indraget och inte heller vatten. Det sista fick han levererat av en bonde som körde ner med stora dunkar.
Torpet stod upprätt i ett antal år efter Calles frånfälle. Att någon skulle bosätta sig i det var dock knappast aktuellt. Tidens tand hade gnagt alltför mycket på den gamla stugan. Den moderna människan vill leva bekvämt, inte ta vatten ur dunkar, använda ett fallfärdigt utedass eller låta de mörka kvällarna lysas upp av fotogenlampor.
Ja, man förundrar sig över tidens gång, hur snabbt åren rinner iväg.
Jag kan inte tänka mig att någon minns Calle i Pettersborg idag. Såvitt jag vet hade han inga barn. Kanske fanns det andra efterlevande men de är säkert borta nu.
Alltså är det bara jag som har Calle Andersson i Pettersborg levande bevarad i huvudet.
Det är jag glad över.

22.22

2011-07-15T22:23:00.005+02:00

Nu är klockan 22.22 och datorns batteri har laddat till 59%. Bilden föreställer Stinsens köpcentrum och när den togs var klockan 19.42.
Jag gick in på Akademibokhandeln och hittade böcker till halva reapriset. Jag tog Carl-Johan de Geers "Jakten mot nollpunkten" och gick mot kassan där jag halade upp två tjugor men bara en behövdes eftersom det ju var rea på rean. Jag som trodde att 39 kr. var halva reapriset.
Ibland blir man glatt överraskad.
Även Lars Noréns dagböcker fanns till lågpris men de har jag redan.
Fantastiska böcker, tätt skrivna.
De Geer skriver att han tycker om att sitta på kaféer och läsa kioskdeckare. Typiska sådana är "Välkommen att dö" av John D MacDonald eller "Männen kring hennes död" av Marie Blizzard.
Är det inte i den sistnämnda som mördaren av misstag råkar spela in hela mordet på band? Samma band som av en slump spelas upp på bokens sista sidor och då förstås avslöjar mördaren.
Jag tror att det är så.
Boken läste jag första gången på 1960-talet, den ingick i Meteorserien. Det fanns också en Kometserie samt en Zebraserie.
I "Välkommen att dö" återvänder en man efter lång bortavaro, till en sömnig sydstatshåla. Mycket har förändrats till det sämre i staden. Flera av innevånarna bär omkring på hemligheter och är rädda för att återvändaren ska lägga sin näsa i blöt. Han är inte välkommen tillbaka, däremot att...
Sådana böcker läser de Geer, tydligen jag också.
Nu är batteriet laddat till 71%.
Det har blivit mörkt ute. Vem som helst som går förbi kan se mig när jag sitter i köket och skriver. Jag är helt oskyddad.
John D MacDonald har också skrivit "Den svavelgula himlen" och mängder av andra böcker i samma stil. Han föddes 1916 och dog 1986. Hans hjälte i en rad romaner heter Travis McGee.
Det är MacDonald som skrivit förlagan till filmen "Cape Fear".
Jag tar en kopp kaffe och en mazarin inne på Stinsen. Mazarinen är röd ovanpå och mycket god. Först trodde jag att killen i cafeterian höll på att stänga men det var falskt alarm, han stängde inte förrän 20.00.
Då stänger hela centrumet. Kanske inte City Gross, möjligen har de öppet längre.
Det finns fantastiska telefoner inne på The Phone House. Synd att jag inte kan byta upp mig men mitt abonnemang går inte ut förrän nästa år.
Jag vill ha en riktig dundertelefon, en som kan göra allt.
Kamera och internet är viktigast, att ringa är inte så viktigt. Men det är ju bra om det går.
Vem har hört talas om en smartphoneägare som använder sin lur till att ringa med?
Inte jag.
Det finns fina fotoappar till Iphone, kanske är det en sån jag ska köpa.
Jag borde gå och lägga mig nu. Jag är för trött för att fortsätta. Det är bättre att avsluta inlägget i morgon bitti när allt syns klart.
Nu är klockan 23.08. Travis McGee har vaggat sig till sömns på sin husbåt men snart knackar en fager blondin på dörren, hon har något besynnerligt att berätta.
Det handlar om liv och död.
Travis kliver upp, tar på skjorta och byxor och säger "var så god och sitt".
Blondinen sjunker ihop, hon har svimmat. En liten blodfläck syns på blusen.
Jag måste sluta skriva.
"Jakten mot nollpunkten" har undertiteln: En roman om mig själv. Inte mig förstås utan Carl Johan de Geer. Han har varit gift med Dramatenchefen Marie-Louise de Geer Bergenstråhle Ekman. Vad hette hon från början?
Fuchs tror jag.
C J de Geer spelade trombone i Blå Tåget.
"Blomman" Blomberg lirade munspel i Winnipeg Jets men det var länge sen. Blomman dog 2008, Jets flyttade till Phoenix och blev Phoenix Coyotes 1996. Nu ska Atlanta Thrashers flytta till Winnipeg och återuppstå som, just det, Winnipeg Jets. Vilken karusell!
Och nu är det bara 11% kvar till fulladdat läge.
Det har ändå gått rätt fort, precis som livet självt.

En kompromisslös jävel

2011-07-09T20:50:00.003+02:00

Följande böcker har jag köpt under de senaste dagarna:

1. Inte flera mord av Maria Lang.
2. Rosor, kyssar och döden av Maria Lang.
3. Vitklädd med ljus i hår av Maria Lang.
4. Jukebox av Åke Edwardson.
5. Dikter från den efterblivna landsbygden av Les Murray.
6. Hitler, hans folk av Per Ragnar.
7. Ingenting i vägen av Charles Williams.
8. Döden fyller år av Jan Ekström
9. Dörren låst inifrån av John Dickson Carr.
10. Mörkrets alla färger av Peter Robinson.

Jag tycker att den här listan innebär ett helt kompromisslöst val, den är fullt värdig en kompromisslös jävel.

C 47 Dakota

2011-07-07T18:13:00.004+02:00

Ett silverfärgat flygplan som mellan 1949 0ch 1975 tjänstgjorde som kafé i Socitetsparken i Norrtälje.
Jag var där som barn. Vi - mormor, morfar, mamma och jag - åkte tåg från Ensta hpl och bytte till Norrtäljelinjen i Rimbo, då en stor järnvägsknut.
Minns att vi i Norrtälje träffade en luffare som flera gånger varit hemma hos oss i Täby och sålt skosnören. Han hette Sten. Det fanns fortfarande luffare på 1950-talet även om de inte var så många.
Mormor och morfar var generösa mot landsvägens vagabonder. De blev ofta inbjudna och trakterade med mat och kaffe.
Det var spännande att besöka DC 3:an, som de flesta kallade flygplanet även om den korrekta beteckningen var C 47 Dakota.
Hem igen enligt samma rutt. Säkert föll ögonlocken ner flera gånger på den trötte gossen TE som vid det här tillfället var ca. 5 år gammal.
Nu återser jag flygplanet. Det står uppställt utanför Hotell Roslagen i Norrtälje. Inga planer finns dock på att återuppta kaféverksamheten.
In på närbelägna OK för kaffe och två ringmunkar. Därefter ner till hamnen där godsakerna förtärs. Det är en härlig sommarkväll. Det mesta är stängt i staden.
Hasta vidare. Ut på gamla Norrtäljevägen. Många bilar utanför Frötuna kyrka. Kanske pågår där något "jippo".
Rimbo, sedan Rö. Minns att Lasse Strömstedt skrivit om att han hoppade av tåget där en iskall vinterkväll på 1950-talet. Han var förstås på rymmen. Klädseln på överkroppen var bristfällig, endast en nylonskjorta.
I samma ögonblick som jag tänker på det gör Sverige 1 - 0 på USA i fotbolls-VM för damer. Visserligen på straff och tveksamt dömd enligt någon men mål som mål, det är trots allt domaren som avgör.
En dam med hund promenerar utanför Rö kyrka. Båda rör sig långsamt och försiktigt.
Jag hade tänkt gå in på kyrkogården och leta efter en grav men det blir inte av. Kanske är graven redan uppgrävd.
Fortsätter i riktning mot Stockholm.
Sjön Gälnan har vuxit igen. Bara grästuvor syns, nästan inget vatten.
Här rodde morfar över varje dag på väg till sitt första jobb på gården Gälnsätra, det var på 1910-talet. Han bodde med sin mor och bror i ett hus på andra sidan sjön. Modern var änka, pojkarna fick i stor utsträckning klara sig själva när modern var borta och arbetade. Hon hette Augusta Eriksson, pojkarna hette Zackeus och Simon.
Z gifte sig sedermera med min mormor, de fick sex barn tillsammans.
Plötsligt 2 - 0 till Sverige. Slumpskott men även de räknas. Jubel i busken!
"Set fire to the rain" med Adele spelas på radion. Har hört den förut, bra låt.
I lördags på ICA Maxi i Götene köpte jag "Sextusen kalla" av James Ellroy. Jag tyckte att den verkade bra vid en hastig genombläddring.
Nu tycker jag inte det.
Jag gillar inte hans korthuggna stil. Den är så avskalad att historien nästan går förlorad. Var är historien?
Jag skiter i hans korrumperade FBI-agenter och hans lejda mördare.
Jag ger blanka fan i James Ellroy.
Össeby Garns kyrka, känd från olika filminspelningar. En av dessa var "Tänk om jag gifter mig med prästen" med Viveca Lindfors och Georg Rydeberg. De hade tidigare varit ett par men vid tiden för filminspelningen hade kärleken tagit slut.
Kör mot Åkersberga. Malmbacken är hög. Skogen ovanför kallas Malmen. In i Åkersberga. Mormor hade en faster och farbror som bodde här under somrarna, de hette Wilhelm och Jenny. Under resten av året bodde de inne i Stockholm, på Blekingegatan. Wilhelm arbetade på Saltsjö Kvarn, han hade rent mjöl i påsen.
Som sagt, jag ger inte mycket för James Ellroy. Då är "Ledig lördag" av P C Jersild mycket bättre. Den handlar om en man och en kvinna som efter en firmafest fastnar på ett tunnelbanetåg som under ett dygn kör runt i Stockholms underjord.
Stannar vid Österskärs brygga i väntan på Rödlöga. Den syns långt därute. Klockan är 22.30 men ännu är det inte mörkt.
Fortfarande lever vi i ljuset. Kanske ska vi vara tacksamma för det.

PS: Matchen slutar förresten 2 - 1 till Sverige. Vi är faktiskt bäst i världen.

Resan hem

2011-07-02T18:49:00.008+02:00

Jag börjar med ett ord: hamnbassäng. I det här fallet finns inget bättre.
Stena Jutlandica avgår 11.50 från Fredrikshavn, ankomst till Göteborg 15.15. Därmed är Danmarksveckan till ända.
Det regnar hårt.
Redan 9.48 kör vi in på färjeterminalen. Tolv minuter till inpassering genom kontrollen, Oslofärjan måste hinna iväg först.
Snart börjar bilarna rada upp sig. Toaletter finns utanför terminalen, många resenärer passar på.
Jag läser färdigt "Min kamp" av Karl Ove Knausgård. Den har blivit mycket omtalad den senaste tiden.
Vet inte hur autentisk den är. Är det en roman eller en självbiografi? Släktingar till Knausgård har tydligen protesterat i form av ett öppet brev till en Oslotidning. På faderns sida har all släkt sagt upp bekantskapen med författaren.
Att läsa boken är som att öppna en dammlucka och låta sig sugas med av det framrusande vattnet.
Beskrivningarna av olika händelser och tillstånd är långa och detaljerade, ibland orkar man inte läsa vidare. För övrigt gillar jag dialogpartierna, de låter ungefär som när folk pratar med varandra i verkligheten fast ändå inte. Det låter naturligt fast det är onaturligt.
Det gungar på Kattegatt. Regnet har slutat.
Jag skriver med pennan som jag köpte i Hirsthals, fiskarstaden, arbetarstaden med sina dofter av olja och sälta från havet. På grund av sin trekantiga form går den utmärkt att hålla i och således även att skriva med.
Men min gamla penna, den från Capella Ecumenica i S:t Annas skärgård, är också bra. Den är min favoritpenna.
Y tittar på veckans bilder i kameran. De är över 300.
På båten finns inte mycket att göra, tack och lov. Pris ske Gud, ingen underhållning, inga trubadurer.
U ringer från Lappland. Han och G har åkt upp till G:s stuga. Igår fick U en gädda på åtta kilo. Den kanske går att använda på något sätt. De är nu fyra grabbar i stugan, även K och L. De spelar, sjunger, fiskar och har trevligt tillsammans.
Vi har ätit räksmörgås och druckit kaffe. Tog också en dammsugare och en triangelformad godisbit med röd marsipan ovanpå och mörk choklad runt sidorna.
Folk går fram och tillbaka på båten, likadant gjorde de på överresan fast det inte är samma människor. Alla har svårt att sitta stilla, det är som om de letar efter något.
På vägen från Aalborg såg jag för mitt inre hur väldiga maskiner liknande dem i "Världarnas krig", sprang fram över de yndiga danska sädesfälten samtidigt som de lät eldsstrålar spruta över landskapet.
Jag sa ingenting till Y om denna vision.
Jag känner igen mig i vissa partier av Knausgårds bok. Sättet att uppleva tillvaron, att registrera omgivningen och rapportera vidare den informationen till sig själv.
Men varför ta den så allvarligt? Det är ju bara en bok.
Näringslivet vill försvåra för människor att studera humanistiska ämnen. Teknik och ekonomi ska dominera, hjulen i vapensmedjorna ska fortsätta snurra med oförminskad kraft.
Färjan lägger till på minuten 15.15. Av som fjärde bil och ut på E20. Nu väntar Sverige som är ett annat land än Danmark.
Känner vi det landet?
Jag gör det inte.

Till Lökken och Hirtshals

2011-06-30T06:07:00.006+02:00

Allting är de egyptiska böngroddarnas fel, det är de som sprider EHEC-smittan. Misstänkte man inte det hela tiden? Jag gjorde det i alla fall. Jag hade allting klart för mig, det var klart som korvspad.
I staden Lökken på Jyllands västkust, blåser det varje natt upp så mycket sand på gatorna så att rengöringspatruller är tvungna att rycka ut.
Det är inte frågan om gubbar i orange overaller som vispar runt med sopkvastar, här talar vi om lastbilar och fordon med skopor som arbetar i timmar.
Stranden som vågorna från Skagerack slår mot, är oerhört lång. De flesta besökare har inte sett något liknande. Hav och himmel går i varandra.
Vi åt smörstekt rödspätta på en restaurang. Till detta färsk dillkokt potatis och en sallad.
Ett sällskap från Göteborg satt vid bordet bredvid. De hade parkerat sina cyklar en bit bort. Alla var glada, de pratade och skrattade. Jag uppfattade det som att några var släkt med varandra men det var svårt att räkna ut vilka. De tre herrarna satt på ena sidan av bordet och de tre damerna på den andra. Jag kan tänka mig att han som satt i mitten var gift med kvinnan som satt mitt emot honom, de verkade ha en speciell kontakt. Kanske var den äldre mannen på mittenmannens vänstra sida dennes far och i så fall borde kvinnan mittemot den äldre mannen vara mittenmannens mor. Vilka var då de resterande två? Troligtvis några gamla goda vänner till familjen som beslutat att följa med på den här cykelsemestern.
Det kan ju också hända att ingen var släkt överhuvudtaget, att de bara råkade träffas just här och nu, en grupp Göteborgare i förskingringen som i höst kommer att glädjas åt storartat gemensamt minne.
Rödspättan var god, den var stekt med ryggbenet kvar för så gör man här. Till fisken fick man också en kanna med skirat smör, det var bara att hälla på.
På alla uteserveringar satt folk och åt mat eller drack kaffe. Många olika rätter fanns att välja på.
Solen sken över Lökken, vi balanserade på en högtrycksrygg.
I en affär köpte vi tio nya vykort. De som vi inhandlat på Skagen var redan ivägskickade. Två av vykorten gav uttryck för typisk dansk humor, det ena över bältet, det andra under.
Om man stått på stranden 1916 borde kanonmullret från slaget om Skagerack ha hörts. Fruktansvärt skrämmande ljud av död och förintelse, av sjunkande skepp med skrikande människor som försöker klamra sig fast vid livet men misslyckas.
Hirtshals är en annan typ av stad, en fiskarstad, kanske som Hull eller Grimsby fast jag har aldrig varit där och har egentligen ingen uppfattning om dessa städer.
Den ligger längst i norr på västra Jyllandskusten. Färjor till Norge och Färöarna utgår härifrån.
Om Skagen är sockersöt, är Hirtshals en stad där saltkaret vänts upp och ner. Man får en känsla av att detta är en arbetarstad. Den är de valkiga nävarnas stad. Den är inte insmickrande och i avsaknad av krusiduller. Här sitter man och väntar på att få ge sig ut på havet, att få segla ut till fiskebankarna. Hela Hirtshals är som skakad knytnäve ut mot havet, det som ger utkomst men som också tar liv.
Järnvägen från Hjørring stannar oblygt mitt inne i stan. Man skulle vilja närma sig staden tågledes, kliva av med en ryggsäck som enda packning och leta reda på ett billigt hyresrum där man stannar i veckor. De första dagarna driver man runt på stan, resten av tiden håller man sig inne på rummet. Man blir känd som "Den mystiske svensken", han vars egentliga ärende inget vet.
I bokaffären köpte jag en DVD med Orson Wells och en med Helan & Halvan, jag ville ha några minnen med mig härifrån.
Men jag kommer naturligtvis tillbaka, med tåg och ryggsäck. I ryggsäcken finns några ombyten kläder, typ kalsonger, grova skjortor, tjocka strumpor.
Mer behövs inte, det är som med språket, man kan skära bort det mesta. Det som återstår är olika läten och gester, grymtningar och "fuck you" fingret.
Vi går snart in i en ordlös tid.

Till Skagen

2011-06-29T09:10:00.006+02:00

Vi söker det himmelska ljuset i Skagen, alla gör det. Vägen dit går via E39 från Aalborg och när den upphör svänger man höger in på väg 597.
Det är en mindre väg, en typisk landsväg. Den är kantad med skyltar som gör oss uppmärksamma på färsk potatis, jordgubbar och obesprutade grönsaker.
En äldre man på lätt motorcykel är också på väg mot ljuset. Han bär en hjälm av äldre modell och ligger lutad fram över styret.
På en raksträcka i hedlandskapet fräser vi förbi.
Efter några mil vänstersväng i rondellen, den vägens namn är 40.
På båda sidor av vägen syns sanddyner. Dessutom en järnväg till stor glädje för mänskligheten.
Vad finns i Skagen?
Där finns ett ljus som konstnärerna i slutet av 1800-talet hade stor nytta av. Det lyser fortfarande över stora och små.
Det är inte så svårt att förstå det danska språket tycker jag, det är bara räkneorden som är lite besvärliga. Undvik därför dessa, tänk inte alls på dem.
På tal om sanddynerna kan man lätt tro att havet finns på andra sidan av dessa men det gör det inte, det ligger betydligt längre bort. Det är alltså meningslöst att parkera bilen, kliva ur densamma, gå bort mot sanddynerna och sedan klättra upp på dem i hopp om att få syn på havet, man blir bara besviken.
Om man gillar havet vill säga, annars blir man förstås glad.
Inne i Skagen känns det som att det här är en liten stad uppbyggd av ljus. I hamnen ligger fisketrålarna tätt. Några är från Grönland, andra från Shetlandsöarna.
Skagen är annars en stad med utpräglad småhusbebyggelse. Knappt några rödljus finns, det mesta ljuset kommer uppifrån (från en diffus plats någonstans mitt på himlen).
Vi går direkt till Svenska Sjömanskyrkan eftersom vi är utomlands. Där blir vi omedelbart välkomnade av prästen. Denne arbetar frivilligt under två veckor av sin semester.
Sjömanskyrkan i Skagen tillhör inte längre Svenska Kyrkan, istället drivs den ideellt av eldsjälar. Vi blir bjudna på kaffe och färska bullar, det smakar mycket gott.
En dam från Karlstad berättar att hon ska tjänstgöra på platsen en bit in i september. Hon har arbetat på bank i hela sitt liv men har nu fått avtalspension och kan göra som hon behagar.
Vi går runt i Skagen, köper vykort och frimärken. Plötsligt passerar vi ett järnvägsspår som ser övergivet ut. Vadan och varthän? Frågorna är många.
Den lilla staden sjuder av kommersialism. På allt som säljs står "Skagen" med stora eller små bokstäver. Till och med på wienerbröden faktiskt.
Efter ett tag kör vi ut till Grenen. Det är där som två hav möts, de heter Skagerack (till vänster) och Kattegatt (till höger). Det går att stå längst ut på udden och låta vågorna från de två haven skölja ens fötter rena. Många gör så.
Tillbaka från udden besöker vi Drachmans grav. Den frambringar ett "jaha", vilket säkert är orättvist.
Vi äter räksmörgås på restaurangen. Kanske har dessa skaldjur dragits upp i närområdet? Det vet man förstås inte. Hoppas det för inte kan äkta Skagenräkor vara fiskade utanför Grönland.
Utanför grillkiosken sitter en motorcyklist och äter korv. Han är från Solna och tycker att den danska hotdogen ger en speciell smakupplevelse på grund av de annorlunda tillbehören. Men gott är det. Jättegott.
I Österrike förra året fick vi pepparrot till Frankfurtern, det var också gott.
Slutligen några ord om "den tilsandede kirke".
Den är som antyds begravd i sand men på parkeringen ligger en kiosk som bland annat serverar belgiska våfflor med mjukglass. Kioskinnehavaren måste ha tappat sockerpåsen i våffelsmeten för anrättningen var väldigt söt.
Jag förstår mig inte på den sandbegravda kyrkan. Jag trodde att den skulle se annorlunda ut, att bara tornet skulle sticka upp ur en sanddyn men så var inte fallet.
Jag vill gärna poängtera att jag inte alls är besviken på själva upplevelsen som sådan.
Jag är inte besviken på någonting, minst av allt på det danska språket som jag tycker är lättare att förstå än det svenska.
Det svenska förstår jag inte alls.
PS; ingenting i detta inlägg har handlat om de kända Skagenmålarna men det är precis som det ska vara.

Över Kattegatt

2011-06-27T16:18:00.007+02:00

Igår stopp vid ett f.d. antoniterkloster i Laxå, nu på väg med Stena Jutlandica ut från Göteborg.
Avgångstid 08.00, framme i Fredrikshavn 11.15
Oljecisterner.
Den väldiga Eriksbergskranen. En liten pojke på däck berättade livfullt att hans morfar en gång hängt under kranen i en lina. Skulle någon våga göra om det?
Troligtvis inte.
Låg fart under Älvsborgsbron.
I var mans och kvinnas hand en telefon, det rings och skickas meddelanden. Är det nästa år jorden ska gå under? Man kan tro att det är idag.
En mås håller jämn fart med fartyget, den står stilla i luften.
Öar, grynnor, kobbar och skär.
Vinga fyr passeras men engelska flottan syns inte till. Den har inte siktats idag.
Människor går fram och tillbaka, efter ett tag känns de som gamla bekanta.
Jag kontrollerar att horisontlinjen och fartygets reling är i våg vilket de är.
Mitt ute på havet, det är efter kaffet och den glacerade muffinsen, drar tjocka in. Det är som i Saltkråkan när de äldre barnen försvinner i en roddbåt och farbror Melker blir utom sig av oro.
Självklart blir han det.
Det är bara löjligt när Nisse Grankvist förklarar att det inte finns någonting att vara orolig för.
Plötsligt kommer jag på att midsommaren är förbi. Göken har nämligen slutat gala. Även gökuren har tystnat.
Public area, restricted area.
Några matroser sysslar med målning av väggar och dörrar, färgerna är vitt och grönt. Kanske är de jungmän, jag vet inte skillnaden.
Det är förbjudet att vistas på bildäck under färd. Ändå har några passagerare redan satt sig i sina fordon. Det är upprörande.
På TV säger en man från Gaza: Jag vet ingenting om framtiden. Hans land är skövlat och sönderbombat, wiped-out.
Inget hopp verkar finnas.
Det är förstås ännu mer upprörande.
I den ena kvällstidningen är väderkartan rödare än i den andra.
Båda lovar dock vackert väder.
Sakta glider båten in mot land och lägger till. Nu återstår bara att köra in på danskt territorium och ut på väg E45 mot Aalborg.
Där känner vi oss redan som hemma.

Midsommardagen 2011

2011-06-25T07:39:00.003+02:00

Idag är det dagen efter, en oerhört avslagen dag, kanske årets mest avslagna med nyårsdagen som stark konkurrent.
Folk är trötta idag. De går omkring som i dimma med törsten brännande i sina strupar. Om de mot förmodan har vaknat förstås.
Troligtvis inte. När de tröttaste av de trötta sedermera slår upp ögonen, kommer de att göra det till ljudet av kopparslagare som arbetar tungt i det övre närområdet.
Bästa botemedlet mot bakfylla är saltgurka. Det påstod i alla fall Frans när vi låg i lumpen 1968. Han var från Västerås, gurkstaden.
Om han varit från Enköping hade han kanske sagt pepparrot.
Om han varit från Södertälje hade han möjligen sagt kringlor.
På nyårsdagen finns trots allt backhoppningen att titta på. Vad finns idag? Ingenting.
Jag minns plötsligt namnet på en deckare som jag läste för länge sen: "Baksmällans torg" av Patrick Hamilton. Den är nummer 2 i serien Hr Ehrenmarks deckare och kom ut 1971. Originalet publicerades 1941 under namnet "Hangover Square".
Den handlar dock inte om bakfylla utan om en schizofren mördare i London som tror att allting kommer att bli bra så fort han sätter sin fot i Maidenhead. Så blir det förstås inte utan istället gasar mördaren ihjäl sig på bokens sista sida.
Han utför handlingen samma dag som andra världskriget börjar, den 1 september 1939. Dagen innan rasade Sandöbron samman under pågående byggnation och 18 människor förolyckades.
Denna händelse fick bara små notiser i tidningarna, kriget tog all uppmärksamhet.
Fyra år senare invigdes dock bron och man kunde nu färdas mellan Stockholm och Haparanda utan att behöva "färjas" över något vattendrag.
Vid brons ena fäste ligger det kända Westerlunds Konditori.
I mitt barndomshem hade vi ett inramat fotografi på väggen som föreställde Sandöbron. Jag vet inte vart det har tagit vägen.
Jag vet inte heller var vi hade fått det ifrån.
Men det var vackert.
I går kväll var vi hemma hos vänner som köpt en självgående gräsklippare. Den hette Viking och var också vacker. Vi tittade på den hela kvällen där den for fram kors och tvärs över gräsmattan, till synes planlöst men säkert efter något inprogrammerat mönster. Fan vet hur en sådan manick fungerar.
Hur kan den t.ex. veta var den ska klippa? GPS? Styrd av satelliter? Ett mysterium för oss men kanske vardagsmat för den initierade.
Jag har aldrig varit på Westerlunds Konditori, däremot på många andra.
I Roslags-Näsby fanns Fribergs Konditori, det var känt för sina goda bakverk. Bland annat hade man en slags muffins med russin som jag tyckte om. I lokalerna finns nu en kinesrestaurang som heter Wong House.
Herr Ehrenmark var förstås den kände journalisten och Londonkorrespondenten Torsten Ehrenmark. Under många år brukade han avsluta sommarpratarprogrammen. Han föddes 1919 och dog 1985, i London förstås. Han skrev dessutom ett stort antal kåserier där han i lättsam ton berättade om olika upplevelser och händelser.
Mördaren George Harvey Bone fann aldrig det som han letade efter i Maidenhead: Det var bara en stad med butiker, tidningskiosker, pubar och biografer. Det som inte fanns och aldrig skulle finns där var frid och ro...
Därför tog han in på ett trist hyresrum och satte på gasen. Det låter oerhört sorgligt.
Som konstaterats är det idag midsommardagen. Blomstren har slokat men solen skiner och drömmarna finns kvar oavsett om de nu finns i Maidenhead eller någon annanstans. Kanske på Wong House i Roslags-Näsby?
Är det inte snart dags att beställa julbord förresten? Den här gången blir det ett julbord på kinesiska.
Vad är det för fel med skinka och ris?

Lördag 11 juni

2011-06-11T08:27:00.011+02:00

Nätterna är långa och ljusa, snart vänder de och blir kortare igen. Vi går helt enkelt mot mörkare tider. Men varför prata om det nu?
Bara en glädjedödare väljer ett sådant samtalsämne.
Lasse Söderberg har skrivit en bok som heter "Breven från Artur". Det är Artur Lundqvist som åsyftas och breven skrevs till Lasse Söderbergs mor med vilken AL hade en relation i början av 1930-talet. Jag lånade boken igår och har redan läst ut den. Nu ska jag fortsätta med "Vinter på Ibiza" av samme författare.
Det är fruktansvärt så snabbt dagarna springer iväg. Detta inlägg påbörjades den 11 juni, nu är det den 22. Jag har inte haft tid att ägna mig åt bloggen, mycket annat har kommit emellan.
Jag antar att de bästa resorna företas på små grusvägar i norra Uppland. Hållnäshalvön fortsätter att fascinera liksom Konsum i Karlholms Bruk.
Kooperationen verkar leva och frodas i de norra delarna av Uppland. Här nere i Stockholm byggs bara gigantiska Coop Forum anläggningar. Några små Konsumaffärer finns dock kvar; Hjorthagen och den i Roslags-Näsby.
I Hållnäs finns en ICA Nära, den är undantaget som bekräftar regeln.
I tyska språket finns bara regler, inga undantag. I engelska språket finns däremot bara undantag.
Jag vet inte om min språkteori håller för en närmare analys men så är jag ju heller ingen språkteoretiker.
När kommer ryssvärmen? Enligt SMHI ska den vara på väg eller är det bara sånt som de säger? Om vintrarna är det rysskylan som förväntas glida in över landet, detta brukar skapa stora rubriker.
På tal om något annat; vem vet vilka hemligheter som döljs på flygbasen Area 51 i södra Nevada?
Några vet förstås, kanske en handfull personer, tio, tjugo på sin höjd. De verkligt stora hemligheterna, de som handlar om tillfångatagna aliens o dyl, känns till av betydligt färre.
Flygbasen finns inte utsatt på någon karta, beväpnade vakter, med rätt att skjuta mot inkräktare, cirkulerar hela tiden runt området. De färdas i Ford och Chevroletpickuper, alltid på sin vakt, alltid med sina tredje ögon inkopplade. Oinbjudna besökare tas med till den lokale sheriffen. Där hjälper inga ursäkter, inga förmildrande omständigheter tas hänsyn till.
Och till de som tas fast brukar FBI komma på besök lite senare för uppföljning.
I Hangar 18 på Wright-Patterson Air Force Base i Ohio, förvaras alla rester efter kraschen i Roswell 1947. Väderballong eller flygande tefat, ingen vet. Dockor eller rymdvarelser, när ska sanningen krypa fram?
Vi diskuterade eventuella förekomster av utomjordingar på jobbet i morse. Universum är ju oändligt så det är klart att de framlever sina dagar någonstans.
I avlägsna galaxer uppstår liknande diskussioner. Allvarligt ställer sig innevånarna där frågan om jordvarelser verkligen finns.
Någon har sett en jordvarelse på TV, det var en hemsk upplevelse.
De vill veta om kapten Kirk finns på riktigt. Vi vet ju att han inte gör det. Rollen kreeras av en skådespelare, William Shatner. En gång i tiden var denne också med i en polisserie, T J Hooker.
I samma ögonblick som detta skrivs, smattrar ett plötsligt störtregn mot taket. En stund senare syns ett mystiskt ljussken på himlen. Kväll förvandlas till ljusan dag.

I väst tornar molnen upp sig och i öst
faller regn, ömsom stötvist, ömsom på
ett mjukt kärleksfullt sätt. Det dundrar
när kalescherna far fram över himlen

I morgon är det midsommarafton (så lång tid har alltså förflutit sedan inlägget påbörjades). I världshistorien är det förstås bara en liten ryckning i ögonlocket.
Men vem talar om världshistorien?
Vi bor ju i Vallentuna och det enda vi vill ha är sill, potatis, gräslök och gräddfil, kanske jordgubbar men de är dyra.
50 kronor är faktiskt för mycket för en liter.
Någon måtta får det vara.

Kvinnan på cementfabriken

2011-06-05T07:57:00.008+02:00

Inlägg 850.
En vacker morgon här nere i Valdemarsvik men det blåser lite. Senare idag ska vi åka till Birgerssons i Gusum, det är en ICA-affär i två våningar. På plan två säljs lampor, kyl & frys, etc.
Sarah Palin har återigen gjort bort sig. Nu påstår hon att den amerikanske frihetshjälten Paul Revere stod på engelsmännens sida under frihetskriget. Hon kan alltså inte sin egen historia.
Ska hon verkligen bli president?
Det mobila bredbandet går fortare idag, igår var det segt som sirap.
Det har varit en lugn natt, inga rop på hjälp har ekat ut över landskapet. Åt två limpsmörgåsar med ost till frukost och drack en kopp kaffe.
Datorn börjar bli varm, den känns het ovanpå. Det är en gammal dator, ca. 5 år. Då var den en toppmodell, nu ingenting särskilt.
Från Valdemarsviks järnvägsstation gick ett stickspår ner till slakteriet vid Grännäs. Av spåret finns ingenting kvar, inte av slakteriet heller.
Funderar på att köpa en kylplatta till datorn. Man ställer datorn på den och får då ner temperaturen på något outgrundligt sätt. Olika modeller finns, vissa har fläktar som kopplas in via en USB-port. Då är det ju inte så svårt att förstå varför datorn kyls ner. Men modellerna utan fläkt?
Kanske borde jag ha en annan bredbandsoperatör vid besöken i Valdemarsvik. Telia? Tele2? Men jag tror att det är bergen runt "Viken" som försvårar mottagningen. Kanske spelar operatören mindre roll.
Vart tog Manolito vägen? Ingen vet. Han var Buck´s bäste vän. Men inte Lerkrukas. Hon var med i en annan serie.
Vad hände med Leslie Nunnerley? Hon spelade Margret Porter i 52 avsnitt av "Familjen Ashton", sedan försvann hon bara. Ingen information finns på internet. Det är som om hon vore bortförd av en alien.
I Gusum var det lugnt. Fabriken är riven. Ur en pump kan man dricka Sveriges näst godaste kranvatten. Pizza finns att köpa i gamla Folkets Hus. Där går det också att se på bio. En av filmerna som visats heter "Alltings slut".
Jag vet vart Manolito Montoya tog vägen. Han bor i North Carolina under namnet Henry Darrow och tar roller ibland när det passar honom.
På en loppis köpte jag två böcker: "Åtta glas" av Alistair MacLean och "Djupa lögner" av Stuart Woods. Jag bläddrade i en bok om Karl XII men köpte den inte. Kardemummabullar fanns till försäljning, vi införskaffade en påse.
De flesta äldre svenska filmstjärnor är döda, bara Sickan Carlsson är kvar. De flesta äldre utländska filmstjärnor är också borta, endast Kirk Douglas finns kvar.
Vem var bäst som Tarzan, Johnny Weismüller eller Lex Barker? Jag har tagit upp frågeställningen tidigare men inte hittat svaret.
Weismüller var i alla fall bäst på att häva ur sig det karaktäristiska Tarzanvrålet.
Jag har aldrig läst en bok av Alistair MacLean men naturligtvis sett filmen "Örnnästet". Vad gäller Stuart Woods bok så har jag för mig att jag läst den tidigare. De närmaste timmarna får avgöra om jag har rätt eller fel.
På Kårtorps matservering åt vi pannbiff med kokt potatis och gräddsås, det var mycket gott. Annat på menyn: stekt strömming med mos, kycklingfilé med mera men pannbiffen vann.
Östergötlands landskapsblomma är blåklinten. Inte en enda syns till ute på sädesfälten.
På Eköns camping har husvagnarna börjat strömma till. Än är det förstås ingen rusning, den inleds först efter midsommar.
Industrisemestern är annars ett avslutat kapitel. Den tillhörde mer vårt svenska Folkhem, det som nu är nermonterat.
Mycket har förändrats i samhället, politikerna t.ex.
De flesta arbetar inte längre för sina idéer, de arbetar för att själva nå en position. De är som vilka karriärister som helst.
En av de största politiska demonstrationerna i Sverige, ägde rum på 1:a maj i Stockholm 1917. Branting var där, Per Albin Hansson också.
Jag vill gärna åka upp till Bidalen, 2 km. En slingrande grusväg leder dit. Då passerar man först kvinnan på cementfabriken. Ingenting lär dock finnas där uppe i Bidalen och det är bra.
I morgon är en ny dag, Sveriges Nationaldag. Förut hette den Svenska flaggans dag. Men det är nästan samma sak.
Hurra för Sverige. Det lever!

Syrener

2011-05-15T14:11:00.007+02:00

Syrenerna har redan slagit ut. Det är konstigt. Tidigare kom de alltid till skolavslutningen.
Någonting måste ha hänt.

Någonting är fruktansvärt fel.

Lars Noréns första diktsamling hette "Syrener, snö". Jag trodde att jag hade den men det var istället hans andra, "De verbala resterna av en bildprakt som förgår", som stod i hyllan. Den inleds med orden: "det är sommarafton fåglarna sjunger" och avslutas med "innan döden innan döden".
Innan döden? Det måste vara livet.

Varför kommer syrenerna en månad tidigare än normalt?

Är det tiden som inte är normal?
Utanför Täby Centrum har ett gigantiskt hål grävts upp. Där ska bli parkeringsgarage under jord samt ett nytt kommunalhus ovan jord. Täbys första kommunalhus invigdes på 1950-talet, det var ett stabilt bygge. Det andra kommunalhuset restes i början på 1970-talet och byggdes då ihop med det första. På den tiden var förvaltningarna stora, ett arbete på kommunen innebar en trygg försörjning livet ut. Varje år åkte man upp ett steg på lönetrappan, det mesta var faktiskt frid och fröjd.
Vem hörde talas om någon som blev avskedad från kommunen?
I vilket fall inte på grund av arbetsbrist. Möjligen fanns det andra skäl till avsked; grov försumlighet, ohederligt beteende etc.
Nu är de kommunala förvaltningarna slimmade ner till sista byxknappen. Pengarna styr, ingen nåd ges.
Själv minns jag modellen av det framtida Täby som redan på 1950-talet stod uppställd i gamla kommunalhuset. Man häpnade, det var som att beskåda kulisserna i en science fiction film. Skulle Täby Centrum se ut så här? Och så blev det också, kanske med någon enstaka justering men i princip.
Det gamla kommunalhuset, byggt i slitstarkt tegel, kommer nu att bli kvar medan det nya ska rivas. Det är nämligen i dåligt skick.
Vad gäller Bananhuset så har tydligen planerarna ändrat sig. Huset ska stå kvar men i stort sett blåsas ut och inredas på nytt.
Det kommer att innebära dyra lägenheter, de gamla hyresgästerna har inte en chans att få komma tillbaka.
Så är det ju alltid när kapitalet styr. Fattiglapparna är dömda till undergång, utslagningens mekanismer verkar för fullt.
Ett häftigt regn med inslag av åska drog in över trakten för några timmar sedan, nu har det blåst iväg. Ljuset som ligger över landskapet, består till stor del av mörker.
Min resa till Orkneyöarna verkar inte bli av.
Jag skulle gärna vilja åka dit. Med postbåten från Thurso naturligtvis. Det kan bli en gungig färd eftersom det är här i en smal passage som Atlanten och Nordsjön möts. Restid cirka två timmar.
I Thurso finns Storbritanniens nordligaste järnvägsstation. Det kan vara roligt att tänka på när man står där. Eller också skriver man ett vykort och nämner som i förbigående detta faktum.
Jag kommer nog att göra det.
Vilken författare skrev om att bege sig till en fjärran exotisk plats och därifrån posta ett vykort som till exempel kunde föreställa järnvägshotellet i Rimbo?
Lars Gustafsson?
Kortet fick man förstås ha med sig i packningen.
På kvällshimlen syns breda, ljusa strimmor.
Bildspråket i Lars Noréns tidigare nämnda diktsamling är fruktansvärt. Men han var ju så gammal då 1964, nu är han mycket yngre.
Jag minns det mesta från min barndom. Skogen bakom vårt hus minns jag fuller väl. Jag minns vartenda träd, det var granar och tallar om vartannat.
På andra sidan järnvägen låg ett svinhus som brann upp.
Nu ligger Grindtorp där. Från motorvägen lyser tre magiskt blå bokstäver - HSB.
Gropen vid Täby C kommer att ligga öppen en lång tid framöver. Så småningom fylls den av minnen från det förgångna på vilka det nya kommunalhuset ska byggas. Det blir ett hus för framtidens människor.

I växtriket

2011-05-08T15:07:00.005+02:00

I Sverige växer svagt doftande
rhododendronbuskar
på olika platser men mest i trädgårdar.
Vi har just nu prisvärda perenner samt
parkrhododendron och
dvärgrhododendron.
Senblommande azaleor,
även trädgårdsazaleor. I tag-själv-lagret
gång E, pallplats 3 finns ett cafébord för 799 kr
men naturligtvis inget kaffe.
Minns någon stickspåret från Värtanbanan
upp till Östra Station, det syntes tydligt
i alla vår ungdoms dagar.
Nellie Saylor, vacker snittblomma
eller på norska, vakker snittblomst.
En dam drar 4 säckar kogödsel och
lika många säckar planteringsjord
på en vagn,
sedan hem för att böka ner alltihop
i ett hål i marken
(som kan grävas ända ner till Kina).
Vintergröna växter i 6-pack.
Skugga. Gräs. Rosor.
Sol (viktigt).
Klängväxter och marktäckare.
Stenpartiväxter och häckväxter.
Skäggväxter.
Årets perenn är...(fanfar).
Olika sorters vårflirt.
Det stavs flirt men uttalas flört,
detta för att kunna rimmas med
mört och förfört.
Och Burt, amerikansk gangster.
Våreld. Höstflox. Den senare kommer senare.
Utekruka, innekruka. Badkruka.
Vad gäller grillar rekommenderar vi
Broil King Regal 490. Vid köp av XL-modellen
bjuder vi på hemkörningen.
Ett loungeset:
Harrington 2+2+1. Som att ta 2 tabletter
på morgonen, 2 till lunch och 1 till kvällen.
Är gjord i certifierad eucalyptus som
dessutom är bra för halsen
även om hälsan för halsen stavas Bronzol.
En Margerite på stam,
en stammande Margerite.
Minns verkligen ingen stickspåret
från Östra Station, det ledde ut i
vida världen.
Det är där vi är nu,
i det hemska mörka mörkret.
Vi hittar aldrig hem igen.

1 maj

2011-05-02T21:26:00.014+02:00

Åter på väg söderut. Börjar kunna vägen nu. Första gången var på hösten 1984. Därefter i genomsnitt 3-4 resor per år.
1 maj idag. Maj rimmar på "kavaj" och "mössan på svaj". Som Axel Öman hade i visan. I den finns också rimmet "malaj" för det var med en sådan som Maj varit förlovad.
Det var kallt i morse, en antydan till is på rutan.
Inne i Stockholm går en man med sin hund över en gångbro. Är den iaktagelsen verkligen värd att noteras? Är den värd att ens nämnas?
På radion spelas Dvoráks pianokvintett. När Martin Ljung rimmade hans namn med Mozart i "Rock-Fnykis", trodde man att Dvorák var ett skämt men det var han inte.
Fortfarande är det tidig morgon.
Städning pågår längs vägen. Gula plastsäckar står uppställda med jämna mellanrum, de ska fyllas.
En röst som talar finska bryter in i musikprogrammet, detta fenomen har jag upplevt flera gånger tidigare. I P1 diskuteras språkvård. Heter det "Tippning förbjuden" eller "Tippning förbjudet"? Båda formerna är tillåtna, de bygger bara på olika principer.
Jag hatar intelligenta samhällsanalyser som framförs av intelligenta samhällsdebattörer.
På McDonalds i Nyköping säger en pappa till sin son att de ligger bra till tidsmässigt. Sekunden efteråt säger han till sonen att skynda på med maten, de har inte all tid i världen.
Vem har det?
Perspektivet krymper hela tiden, särskilt efter 62 års ålder.
Frågeställning: Är en slocknad vulkan slocknad för evigt? Man har ju hört att de har vaknat till liv vilket är olycksbådande.
Socialdemokraternas talesman i ekonomiska frågor, Tommy Waidelich, ska tala i Sundbyberg på förmiddagen och i Stockholm på eftermiddagen. Jag har ingen uppfattning om honom, vet bara att han är född 1963.
När jag skrev ordet "bara" i meningen ovanför, blev det "batra" men det är ju en helt annan person.
Jag är ingen komplicerad människa. Jag tycker om den helgjutna smaken av Pärssons rökta hushållsmedvurst på Leksandsknäcke.
Bilden föreställer gamla riksettan mellan Nyköping och Norrköping, den åkte man alltid på förr. Sedan ett antal år finns en motorväg. Den är tråkig att färdas på. Inte lika tråkig som den mellan Södertälje och Nyköping men nästan.
Jag är trött på deckare, jag vill helst läsa en annan typ av litteratur.
Det gick lugnt till på Valborg, hembygdskören sjöng vid brasan. Många ensamma gick dit och tyvärr gick de lika ensamma hem.
Ensamheten är utbredd, flammande brasor till trots.
Jag stannar strax innan Jönåker och tar bilden av kyrktornet som sticker upp. Kyrkorna är vita här nere till skillnad mot Upplands stenkyrkor.
Göta kanal - ingen trafik idag heller.
Längre upp, i Borensberg, hittas ett vattenlik. Det är i boken "Roseanna" av Sjöwall - Wahlöö. Jag sa visserligen att jag var trött på deckare men inte på Sjöwall-Wahlöö. Maj & Per. De skrev 10 polisromaner i en serie. Nu har deras karaktärer blivit både uttjatade och urvattnade genom ett stort antal idiotiska filmer.
Maj & Per kunde skriva.
Många i genren kan inte det, inte ens de stora, de bäst säljande.
De låtsas att de kan och tjänar grova pengar på det.
Och vi går på lögnerna hela tiden.
Den stora frågan just nu är: Vem var Skogekär Bergbo? Ingen vet med säkerhet, han är ett av den svenska litteraturens största mysterier.
Bland annat har han skrivit:

Så syntes mig hon tog min hatt i sina händer
och gick så därmed ut; dessmillan sökte jag.
Det såg hon, ropa mig, fick hatten, sade: tag!
Och så milt leende sig saktelig från mig vänder.

Det är bra skrivet, bättre kan det inte göras.
Jag glömde tillägga att motellet en halvmil innan Jönåker är nerlagt sedan länge. Tidigare kunde man äta, tanka och sova där, nu bara stanna och titta. Vi åt där en gång, det var minst 15 år sedan. Pytt i panna, grillkorv, kanske något mer. Det var ett klassiskt stoppställe för långtradarchaufförer.
Men det var som sagt när den nya vägen inte fanns. Nu färdas få bilister på f.d. riksettan, trots att den borde vara ett kulturarv.
Ett annat tillägg är att alla vägar bort så småningom leder hem och det är ju tur. Annars skulle vi för evigt irra runt som flygande holländare fast på land.
Det är bara de till Rom som leder till Rom men det är en helt annan historia. Den får vänta för vi har bråttom att köra vidare.

Till Gävle

2011-04-26T19:23:00.011+02:00

"Två till Gävle", säger jag men biljetterna är slut på Upplands-Väsby station, vi får köpa på tåget istället. "Det är många som åker till Gävle", säger killen i spärren, jag vet inte om han skojar.
Färdvägen har nyhetens behag.
Ett flygplan med rött stjärtparti syns högt uppe, det styr ner mot jorden.
Stationen på Arlanda är en mörk grotta, därefter följer en lång tunnel ut mot ljuset.
09.59. Nästa stopp är Knivsta.
Vi måste ha kört rakt igenom Brunkebergsåsen. Den löper ända ner till Jordbro.
Slätt på höger sida; röda hus, ladugårdar.
Ute på stambanan igen. Hette ursprungligen Norra stambanan, nu Ostkustbanan.
Från tåget syns alltings baksida.
Syner som aldrig setts av mig uppenbaras, jag förstår plötsligt människans innersta gåta (det är kanske att ta i).
En kvinna läser en bok på arabiska, hon ska av i Uppsala.
Men först Knivsta. En skylt på stationen:
Bejaka romantiken i dig,
skicka ett blomsterbud
(och låt kärleken blomma).
Men om mottagaren är allergisk?
Jag är rädd för terrorister och för vinterkräksjukan men den är slut nu.
Kraftledningsgator skär genom landskapet.
Mörknande himmel.
Vi passerade Alsike utan att hinna blinka, utan att vi ens hann tänka ordet Alsike.
Uppsala närmar sig. Staden har slott, domkyrka och ett nytt resecentrum. Här finns också Slottssenap, Lindwalls kaffe och Nymans verkstäder. Fanns Nymans verkstäder.
Thunbergs bil: Subaru, Peugeot och Mazda.
Franska bilar hade tidigare dåligt rykte, de som vet hävdar att ryktet fortfarande stämmer.
Jag vet inte.
Ett stort villaområde i Uppsalas norra utkant. 40-tal? 50-tal?
Uppsala högar på vänster sida, de är fortfarande lika många.
Ved till majbrasan har släpats ihop. Vi var där en gång på Valborg, japaner gick runt och filmade. Kanske har våra ansikten setts i japansk TV.
Ett stickspår viker in mot en transformatorstation, det sker oväntat och plötsligt. Kanske även omotiverat.
10.25. Tåget går fort.
Storvreta - avstigning på tågets vänstra sida. Här bodde Elsie Johansson i många år. Hon arbetade på posten och skrev böcker på fritiden. Nu bor hon inne i Uppsala.
Jag är ju inte härifrån men jag trivs här uppe.
I Vattholma är Konsum nerlagt.
Det dammar ute på åkrarna där bönderna kör med sina traktorer.
En medpassagerar säger "elefantarsel", jag uppfattar inte sammanhanget.
Skyttorp - några stiger av, promenerar längs perrongen och försvinner.
Konduktören pratar med han som sa "elefantarsel", de är förresten två i sällskap. Klev på i Uppsala, ska av i Tierp. Av samtalet att döma genomgår de två en vidareutbildning som lokförare.
I Örbyhus dog Erik XIV, han åt en förgiftad korv på macken.
Nästa Tobo. Stationen ligger en bit utanför samhället. I Wikipedia står: "Tobo är en gammal bruksort. Idag finns där bland annat en pizzeria". Samt Eric Sahlström Institutet.
Det har börjat och slutat regna.
Tierps höjd över havet är 34 meter.
De två lokförarna stiger av. De pratade jobb med konduktören, om stationer som de missat och kört förbi och om evakueringar av tåg.
I Mehedeby har jag aldrig varit.
Jag har alltid längtat hit, nu är jag här.
Fortfarande finns snörester kvar inne i mörka skogspartier.
Marma. Ser ut som militära områden till höger. Skjutfält? En gång stod 5000 repgubbar här och stampade, de ville hem. Alla var dessutom fulla precis som riktiga repgubbar ska vara.
Jag noterar alla intryck i min svarta anteckningsbok. Hemingway hade en likadan, en Moleskine. Tåget åker över strömmande vatten, kan vara Dalälven. Minns Karl-Erik Forsslunds stora verk "Från källorna till havet". I det följer han Dalälven hela vägen ner.
Det är grönt på träden, även hit har våren kommit.
I Skutskär går en kvinna av. Hon bär på en brun väska som det står "Cederquist" på. Många tycker att det luktar illa i Skutskär men inte konduktören, hon bor där. Jag hör att hon säger: "Man vänjer sig".
Tåget står en stund.
Igår var vi till gravarna med påskliljor, vi har inte varit där på länge. Ljuslyktan togs bort på en av dem, den behövs inte nu när det är så ljust.
Det är hemskt att glömma bort de döda men det har vi inte gjort. Vi pratar om dem hela tiden.
En man talar högt i sin mobil på ett främmande språk. För honom är svenska förstås ett sådant. Vi är i och för sig alla främlingar.
Furuvik. Sedan Gävle.
Läkerolstaden. Gevaliastaden.
Ahlgrens bilar.
Två bröder Öberg var kända ishockeyspelare på 1950-talet. De kallades Stöveln och Lill-Stöveln, spelade i Gävle Godtemplare, då ett topplag. Kallades också "Saftpiraterna".
Avstigning. Vi har nått målet men egentligen var det resan som var målet.
Så är det alltid.

Långfredag

2011-04-22T19:17:00.009+02:00

Eugeniatunneln är 235 meter lång. Vi passerar igenom den på väg söderut.
Ganska mycket trafik trots att gårdagen beskrevs som den stora förflyttningsdagen.
Olycka cirka 1,5 mil innan Nyköping. Polisen är på plats samt en bärgare. Folk står och pratar, troligen utreds skuldfrågan.
Är vi inte alla skyldiga en dag som denna?
Ingen aktivitet vid Stenkullens hotell. Ris och fjädrar syns dock tydligt. Någon måste vara där, någon osynlig.
Helt lugnt i Norrköping.
Jag tänker på den diktsvit om lantarbetarbostäder som jag tänker skriva. En del av dem låg på slätten, andra i skogsbrynet.
Många bostäder hade en usel standard; fuktiga och kalla och med arméer av vägglöss som ovälkomna gäster.
Tuberkulosen fick man på köpet.
En gång om året var det möjligt att få flytta. Det var under slankveckan, den som inföll i månadsskiftet oktober - november.
Då fylldes vägarna av statarlass. På skakiga flakvagnar, lite senare lastbilsflak, forslades pinnsoffor, byråar och hemsnickrade köksbord. Snoriga statarungar betraktade storögt det framlunkade landskapet.
Befarade kö i Söderköping men trafiken på Göta Kanal verkar inte riktigt ha börjat ännu.
Vet inte om det blir en diktsvit, jag kommer inte igång med den.
Statarsystemet avskaffades 1945. Då fick jordens arbetare äntligen betalt i reda pengar och inte i naturaprodukter. Bostäderna blev förstås inte bättre över en natt, det tog ett tag.
Ivar Lo har skrivit om det sista statarlasset. När det kom fram till sin destination i den mörka oktoberkvällen, kunde statarna på flaket kliva av som fria lantarbetare.
En ny tid hade randats.
Går in på Hemköp i Valdemarsvik och köper blommor, potatis, en köttkorv (Scans färdigkokta) och en påskmust. Potatisen är färsk, från Egypten.
Den svenska brukar komma till midsommar.
Vi måste ha färsk, svensk potatis till midsommarsillen.
Valdemarsvik ser ut som vanligt.
Under en tur till Skedshult kunde konstateras att varuautomaterna på f.d. affären nu plockats bort. De har förstås inte varit i funktion på många år, bara suttit där som prydnad.
I bokstället på ICA Birgerssons står Patti Smiths "Just kids". I den berättar hon om sin vänskap med fotografen Robert Mapplethorpe (1946 - 1989). Hon skriver fantastiskt bra.
Johnny Depp säger: Patti Smith has graced us with a poetic masterpiece och det är sant.
Jag har hunnit till sidan 109, många fler återstår.
Även en annan bok har fått följa med på resan: Folke Fridells "Bekännelse". Den kostade 1 kr. på en loppmarknad förra sommaren. Ursprungligen var den en vinst i Boklotteriet 1954. Jag vet inte vad boken handlar om men antar, på grund av titeln, att den har ett självbiografiskt innehåll.
Det finns många fina författare som tyvärr är bortglömda av dagens läsare. Jag antar att Folke Fridell är en av dem. Tage Aurell är en annan.
Och Torsten Jonsson. Och Olov Jonason som bara skrev en bok, novellsamlingen "Parabellum". Därefter ägnade han sig mest åt översättningar fram till sin död 2007.
Vädret är härligt idag.
På Filippinerna har ett antal män låtit sig spikas upp på kors, de gör så varje år. De vill lida tillsammans med Jesus.
Det känns inte så mycket att få en spik genom handen, någon säger att det är som att få en spruta. Absolut inte värre.
Har vi någon i släkten som ligger begravd på Tryserums kyrkogård?
Nej, inga som vi minns. De har för alltid försvunnit in i skuggorna. Detsamma gäller Gryts kyrkogård. Kanske någon avlägsen släkting, vet inte.
Husvagnarna har redan börjat samlas på Eköns camping. Många står där förstås året runt.
Kajen vid Fyrudden är upptagen under vecka 17, marinen kommer dit för en övning.
En kvinna i huset mitt emot har tappats på åtta liter vätska, det rann som ur en kran. Nu är hon bättre.
Vi ser fram mot en lugn och fin påsk. Imorgon ska vi äta rotmos och fläsklägg, troligen blir det sista gången innan sommaren.
Några bekanta har varit i Riga. Stor förvåning när båtten skrapade mot tjock is vid infarten. Vad är det här? Någon som skojar?
Men den försvinner säkert snart, våren är ju här.
En annan bortglömd författare är Lars Göransson. Frågan är om han någonsin varit så känd att han nu kan vara bortglömd.
Påskens skål dricker vi för de bortglömda författarna.
De leve!

Söndag 17 april

2011-04-17T08:33:00.007+02:00

Söndag morgon.
Jag frågar katten om hon vill komma in, nej hon vill inte. Det är varmt och skönt ute på altanen fast klockan bara är 08.37.
Tog en tur ner till Vallentuna Centrum redan vid 7-tiden och kunde då konstatera att förvånansvärt många människor var i rörelse. 610:ans buss kom liksom Roslagsbanan, folk steg av och på.
Nu är definitivt all snö borta från gården. Förra fredagen fanns mycket kvar på Skogskyrkogården. Vi var där på begravning (vad annars?) En släkting, 91 år gammal, fördes till den sista vilan. Född i Estland kom hon till Sverige 1944. Hon älskade Sverige som hade givit henne allt gott. Under begravningsceremonien spelades därför Du gamla du fria enligt hennes önskemål. Det var en vacker och värdig tillställning.
Även släktingar från Estland närvarade, de bodde i Haapsalu. Dit går det inte längre att åka tåg, linjen lades ner 2004. Spårvidden i Estland är 1520 mm, samma som i Ryssland, Lettland, Litauen och Vitryssland. I Finland är den 1524 mm. I Sverige är den 1435 mm.
Spårvidderna kan variera väldigt i världen. Mest förekommande är dock 1435 mm.
2007 fanns 720 000 km av denna rälsbredd på vårt klot.
På Roslagsbanan är spårvidden 891 mm. De flesta decauvillebanor har 600 mm:s spårvidd.
En sådan lär ha funnits vid tegelbruken i Vallentuna. Både den och bruken är förstås sedan länge nerlagda, inga rester finns kvar.
Efter begravningen åkte jag ner till Valdemarsvik. Ungefär halvvägs stannade jag vid Nyköpingsbro och åt en dålig falukorv med stekt potatis. Jag valde just den rätten därför att den är svår att misslyckas med men ibland händer även det omöjliga.
Jag kanske skulle ha tagit en trisslott på macken vägg i vägg.
Jag förstår inte hur man kan misslyckas med falukorv och stekt potatis, det är obegripligt.
Det var kanske inget större fel på korven men potatisen var av burktyp och obeskrivligt flottig. En stor del av tallriksinnehållet bestod dessutom av en "skum" vitkålssallad.
Ägget var rätt okej.
Jag har aldrig åkt tåg i Estland men under resan till Tallin 1994 passerade vi centralstationen flera gånger. Det var under sightseeingen per buss.
Det går att rälsledes ta sig mellan Tallin och Moskva, resan tar 15 timmar. Förut fanns också en förbindelse med S:t Petersburg men den är borttagen.
Lustigt att japanerna har 1372 mm. som spårvidd. Ännu lustigare är att den i Indien är 1676 mm.
Varför varierar den så mycket?
I Haparanda är det t.ex. problem för tåg mellan Sverige och Finland. Där måste fyrskensspår användas.
Treskensspår har man ju hört talas om, men fyrskens?
Många av världens problem skulle säkert kunna lösas om man enades om en gemensam spårvidd.
Det är ju idiotiskt att ha olika.
Men så går det när man inte kan sätta sig ner och resonera (ekumeniskt tänkte jag skriva men religion har knappast med denna problematik att göra).
På Gotland bor en man som tjärstrukit taken på öns alla kyrkor, 92 stycken. Han heter Helge Pettersson.
Snart är det dags att sjunga Internationalen på 1 maj. Borde inte den sjungas varje dag?
S:t Kilda är Storbritanniens mest svåråtkomliga plats. Det är en liten ögrupp belägen i Atlanten utanför yttre Hebriderna. Ett ofta stormigt hav gör det svårt att ta sig dit. Inga bofasta finns kvar, däremot finns ett osannolikt rikt fågelliv.
Inga garfåglar dock, de har gått in i historien. De sista två dödades den 3 juli 1844. Garfågeln liknade pingvinen, den kunde inte flyga men var en skicklig dykare. Främst jagades den för köttets och äggens skull men även för dunets.
En garfågel lär ha siktats 1852 på Newfoundland men uppgiften är inte helt säker. Det skulle i så fall ha varit den absolut sista levande i sitt slag.
Visste den om det?
Vilken fruktansvärd situation; att gå mot döden helt ensam.
Det gör i och för sig alla.
Uppstoppade garfåglar finns lite varstans på muséerna, bland annat på Naturhistoriska i Frescati.
Vänta lite, jag är inte helt hundra på den uppgiften. Kanske finns den bara på en plansch.
Jag har inte varit in i en enda gotländsk kyrka, det är skandal. Om jag gått in i någon av dem, hade sannolikheten varit stor att Helge Pettersson klättrat omkring på taket med en tjärpyts och en stor pensel.
Den karln har uträttat storverk med de gotländska kyrktaken.
Just nu finns det inte mer att skriva annat än att Stockholms tunnelbana har spårvidden 1431 mm. Vanliga tåg går dock att framföra på rälsen om man nu skulle vilja det. Skillnaden är trots allt bara fyra millimeter och det är ju nästan ingenting.

Dagboksanteckningar

2011-04-12T20:19:00.008+02:00

Isen är snart borta från Vallentunasjön. Den som finns kvar är tunn och porös. Temperaturen ligger stadigt över 10+ på dagarna, kanske är sjön helt ren i morgon. En and simmar förbi, det är en hane. På en stolpe hänger fortfarande en reklamaffisch för Krogrännet, det gick den 6 februari.
Nu börjar det jäsa i naturen.
Det prasslar under naturens täcke.
Någonstans långt borta hörs en skogsduva. Dess läte låter hemtrevligt. Det känns som om man vore hemma men ändå någon annanstans.
Jag börjar få problem med min lilla dator. Den ena hårddisken, den mindre, är snart full. Endast 58 mb återstår. Jag vet inte hur jag ska göra. Det är nackdelen med Ubuntu, man vet inte hur man ska göra.
Ute på gården har de stora snöbergen smält ner till ingenting. Det har gått överraskande fort. Man förstår inte hur det har gått till.
Idag skymdes solen av moln. Vi var uppe på toppen av Hackstabacken i Åkersberga. Normalt ser man Globen därifrån men inte idag. Idag såg man som i dimma.
Aksel Sandemose hävdade att Eyvind Johnson var Norges störste författare. När någon påpekade att EJ var svensk, sa Sandemose: Det skiter jag i!
Han var egentligen dansk men flyttade till Norge ca. 1930. Han skrev på norskt riksmål. Under kriget bodde han i Sverige. Hans son kallade honom för "ett våldsbenäget fyllo". Det är hårda ord, kanske är de sanna.
Helt sant är att han under vistelsen i Sverige slog Ivar Lo-Johansson på käften vid ett krogbesök.
På tal om Lo-Johansson; en gång åkte jag tåg till Paris. Året var 1974 och resan tog ett dygn. Att kliva ur på Gare du Nord var som att kliva in i en helt annan värld. Dofterna och ljuden var helt annorlunda än de man var van med.
Hotellet låg på rue Mouffetard. Ägaren satt ofta och tittade på basketboll på TV innanför receptionen. Rune frågade om han gillade baskettboll. Oui!
Hotellet var rent och snyggt, jag minns inte vad det hette.
Det var ägarens hustru som skötte ruljangsen (hon var naturligtvis också ägare). Utan henne skulle hotellverksamheten snabbt ha förtvinat eftersom hennes make mest ägnade sig åt TV-tittning.
Naturligtvis besökte vi alla de stora sevärdheterna. De var mycket sevärda. Efter en vecka åkte vi hem, det tog också ett dygn.
Varför skrev jag "på tal om Lo-Johansson"? Jo, därför att han också åkt tåg till Paris. Framför allt en gång i ungdomen men även senare.
Även Pär Rådström åkte tåg till Paris, många har gjort det.
Det är inte roligt när felmeddelanden hela tiden dyker upp på skärmen: Endast 58 mb återstår på hårddisken! Vad ska jag göra åt det? Ubuntu är bra men ofta obegripligt. Windows är trots allt lättare.
Jag fortsätter att läsa Lars Noréns dagbok. Han trivs bra i Berlin därför att "Ingen känner igen mitt ansikte, inte jag heller".
Om jag stötte ihop med Lars Norén skulle jag naturligtvis titta på honom. Betrakta honom. Skärskåda honom. Men jag skulle inte glo, det är oartigt. Jag skulle glo i smyg. Jag skulle hålla upp en tidning framför ansiktet och snegla på honom precis som detektiverna gör i Truffauts film "Stulna kyssar".
Det är en mycket rolig film som handlar om en ung mans väg mot kärleken. Jag köpte den i en box tillsammans med fyra andra filmer, pris 99 kronor på Media Markt. Huvudpersonen arbetar en kort period på en detektivbyrå. Det går inget vidare, han får snart sparken.
Man kan inte bara se filmer om 2:a världskriget, det blir tjatigt.
Vi har hamnat en bit utanför ämnet; våren stod ju på tapeten. Troligen ligger Vallentunasjön helt öppen idag (detta skrivs den 13 april, inledningen skrevs den 12).
Den varma årstiden är helt klart på gång.
Jag måste också poängtera att jag inte läst en rad av Aksel Sandemose. Jag kanske kommer att göra det i smyg, bakom en Fib-Aktuellt. I det offentligas ljus vågar jag inte.

En hälsning från Hallands Väderö

2011-04-10T09:09:00.006+02:00

Men inte från mig utan från en okänd person som skrev ett vykort till Anna Engberg i Göteborg 1961 (om jag tyder stämpeln rätt). Den okända personen måste dock ha haft med sig kortet från Hallands Väderö till hemortsadressen för det är poststämplat i Lund. Man får hoppas att semestern var trevlig och att stackars Eva som tydligen varit sjuk, tillfrisknade snabbt. Tiden läker ju alla sår heter det och säkert har även dessa nu minimerats, för att inte säga helt utplånats.
PS: Tur att det inte var poststämplat i Yxkroken för det är ju en helt annan visa, signerad Owe Törnqvist.
PS 2: Hur kortet som skickades till Göteborg, hamnade på Kalle i Backens loppmarknad i Jönåker femtio år senare, är ett mysterium som jag tyvärr inte har lösningen till.

Hägernässtaden

2011-03-18T21:15:00.008+01:00

Hägernässtaden breder ut sig, den blir större hela tiden. Nyss, eller åtminstone för femtio år sedan, sprang flygsoldaterna omkring på området och ute på Hägernäsviken landade och startade Catalinor och andra sjöflygplan.
De flesta av de gamla byggnaderna är nu rivna, moderna hus har rests i deras ställe. En av hangarerna har sparats, den har blivit parkeringshus. F2:s administrationsbyggnad står kvar men minnesstenen har flyttats (antar jag för den kan väl knappast ha sänkts ner i vattnet?)
Det var länge sedan jag bloggade nu, det känns som om det var på Flintas tid.
Jag skrev om mitt korta besök i Studsvik. Där gick jag ner till bryggan och tittade på en infrusen båt. Det var kallt, det var allt.
I somras var jag i Tystberga, åkte egentligen bara igenom.
Månkarbo var också trevligt, liksom Örsundsbro.
Vid mönstringen till det militära sökte jag i första hand till F2 och i andra hand till F8 (Barkaby).
Det blev inget av dessa ställen. Istället blev det Ing1.
Vinterkräksjukan har nu nått sin topp och är på väg ner. Det har stått i tidningen och måste vara sant.
Jag undrar vad Arne Johansson gör just nu. Han var civilanställd på F2 och fick som alla andra sluta när flottiljen lades ner 1974. Möjligen fortsatte han jobba på området men under en annan arbetsgivare. Jag har för mig att det blev så. Kungliga Byggnadsstyrelsen.
Jag träffade Arne hemma hos Hogge. Denne var f.d. byggnadsarbetare, bland annat hade han varit med och byggt Bananhuset i Roslags-Näsby. Nu är det på väg att rivas. En tidsplan finns, den kommer att följas in i minsta detalj. Jag minns inte Bananhusets tillkomst men jag kommer ihåg när Roslags-Näsby Centrum byggdes. Då var vi där och tittade.
I gamla kommunalhusets foajé fanns under många år en modell som visade hur Täby Centrumområdet skulle komma att se ut. I stora drag stämde alltihop.
Det var som att titta in i framtiden.
Vi tog en promenad på gamla F2 i veckan. Härligt väder. Det kändes som att våren var på gång. Isen låg dock till synes tjock på viken. Man skulle nog kunna gå ut till Tornön.
I mitten av juni 1952 blev en av F2:s Catalinor nerskjuten över Östersjön när den var ute på spaning efter den försvunna DC 3:an. Attacken från de sovjetiska MIG-planen kom helt överraskande. Efter nödlandning på vattnet blev besättningen upplockad av ett västtyskt handelsfartyg.
DC 3:an blev nerskjuten några dagar innan Catalinan. Vraket hittades 2003 och bärgades året därpå. Det finns nu på flygmuséet i Linköping.
Det var dramatiska dagar under det kalla kriget.
Vem var vän, vem var fiende?
Vem fienden var stod förstås helt klart. Men nu är vi också vänner.
Vi kanske inte är jättekompisar men det behöver vi inte vara.
Jag är intresserad av vad som finns på Tornön. Tidigare var ön militärt område. Någonting måste ha funnits där då. Jag vet inte vad det skulle ha varit.
Minns någon författaren Josef Kjellgren? Jag har precis läst hans roman Smaragden. Nu har jag börjat med del 2 som heter Guldkedjan. Ytterligare två delar finns i denna serie som handlar om lastfartyget S/S Smaragdens undergång i hårt väder på Östersjön.
Annars läser jag Len Deightons Jaktpiloterna och Paul Richeys Stridspilot.
Förra sommaren var vi ute på promenad vid Gullsjön med jobbet. En rysk kvinna var med som assistent till en av våra brukare. Hon frågade varför de bunkrar som låg utspridda i skogen byggts. Vi svarade att de byggdes som skydd mot ryssen. Men nu behövs de förstås inte, tillade vi och skrattade. Nu är vi ju vänner.
Det höll hon också med om.
Jag har för mig att fartyget som räddade Catalinans besättning hette Münsterland.
När de svenska flygarna landade på Bromma, var Sven Jerring där med sin mikrofon. De kan också ha landat på Barkaby.
De kanske landade på Barkaby men sa att det var på Bromma. För säkerhets skull.
Allting var osäkert under det kalla krigets dagar.
Nu är allting mycket säkrare.
De sista två delarna i Kjellgrens romanserie heter Kamratskap mellan män och Nu seglar jag. Den sista utgavs posthumt.
Kjellgren dog 1948 i sviterna av TBC. Ivar Lo-Johansson var med vid hans dödsbädd, han har skrivit om händelsen i Proletärförfattaren. Någon berättade en rolig historia och JK började skratta, minuterna efter avled han.
Vi börjar gå mot vår. Fast i fredags snöade det ordentligt i alla fall.
Nu känns det som om det här inlägget är färdigskrivet. Jag har fått med allt väsentligt. Det går helt enkelt inte att göra mer. Förutom då att Münsterländer är en jakthund av spanieltyp, den är speciellt duktig på fågel.
Och att Josef Kjellgren i början av 1930-talet publicerade en roman under pseudonymen Dagny Lundh fast han alltid förnekade det.
Tänk om det inte var han?

Tio minuter i Studsvik

2011-02-13T19:09:00.005+01:00

Jag trodde att Studsvik var ett litet samhälle. Inte! Det var inget samhälle alls, bara en anläggning som har med kärnkraft att göra. Jag körde fram mot grindarna men fick omedelbart vända.
Man skulle anmäla sig i vakten.
Det gjorde jag inte. Undrar om jag blev fotograferad.
Vid bryggan låg ännu en infrusen båt. På anslagstavlan annonserades om lediga båtplatser, stuga för uthyrning och båtförvaring i "securitasbevakad varmhall".
En skidåkare rörde sig långsamt ute på isen.
Tystnad.
Detta var Studsvik.
Detta är Studsvik.
Men nu har jag varit där. I tio minuter.
En fråga kvarstår: varför detta tält? Vilket är syftet?
Någon vet men inte jag.

Baby, I'm in love

2011-02-12T20:38:00.003+01:00

"Baby, I'm in love" sjöngs just av Sanna Nielsen på schlagerfestivalen. Vyacheslav Bykov håller däremot inne med sina känslor.
Sverige har just gjort 4-0 mot Ryssland och det bara efter sju minuter. När det stod 2-0 tog Bykov timeout.
De ryska backarna verkar lättstressade. De vet inte vad de ska göra.
Svenskarna spelar klapp-klapp spel.
Vi måste skärpa oss, säger den assisterande ryske coachen som tillika är svensktalande, men vi har ett orutinerat lag.
Det är en dålig förklaring, spelarna är inte särskilt orutinerade.
Den finske gästkommentatorn säger: Hänsynslöst, effektivt och med vilja, så ska hockey spelas.
Sändningen sponsras av Bauhaus, Bra Hus, IDG Market och Thermia värmepumpar.
Låtarna i Göteborg är överlag ointressanta. Det finns ingen man vill rösta på. Artisterna gör dock sitt bästa, det är låtarna som är slätstrukna. Ingen sticker ut. Kanske blir de bättre efter upprepade lyssningar?
Roligt att Sverige vinner med 6-2. Hela turneringen är därmed vunnen.
Tidigare idag var det problem med internet här i Valdemarsvik men nu har det ordnat upp sig. Signalerna går vår väg.
Jag tog en promenad nere i hamnen. Där låg en infrusen livräddningsbåt, å andra sidan behövs den ju inte nu. Däremot till sommaren.
Sketcher och övrig underhållning håller inte heller klassen i Göteborg. Jag vet inte vad som ska göras för att få det hela bättre.
Det har varit en härlig dag, solsken och några grader kallt.
Vad ska Bykov göra ikväll? Gnugga geniknölarna, Vyacheslav. Det här håller inte inför VM. Men då tillkommer förstås NHL-proffsen.
När Tumba var över och provspelade i USA, bytte han ut de andra grabbarnas löständer, de låg i namnmärkta vattenglas - ett populärt practical joke. Varför fick inte Tumba något kontrakt? Obegripligt.
På vägen ner åt vi hamburgare på Max i Nyköping. Den var "så där".
I morgon åker jag hem. Kanske tar jag vägen över Studsvik. Det blir naturligtvis en omväg men varför inte? De bästa vägarna är omvägarna.
I Studsvik står den svenska kärnkraftens vagga.
Nu har det blivit morgon, det är 15 grader kallt. Kylan smyger in från Valdemarsviken.
Till morgonkaffet diskuterar vi vem som spelade Tarzan bäst, Johnny Weismüller eller Lex Barker. Johnny W hade nog det mest karaktäristiska "vrålet". Diskussionen initierades på grund av att biografen i Gusum ska läggas ner. Ja, hela Folkets Hus i Gusum går snart in i Lützendimman.
Det är slut med folkrörelse-Sverige. Folk räknar pengar istället.
Sanna Nielsen och Brolle gick vidare till finalen.
Den stora frågan är om rätt låt vinner om några veckor.
Det ska bli en fin dag, liknande den som var igår. På måndag kommer dock temperaturen att sjunka.
Än är våren långt borta. Men vissa fåglar sjunger ändå glatt för de styrs av ljuset.
Skrev jag inte så för några inlägg sedan?
Det kan skrivas igen. Och igen.

Cykeltur

2011-02-05T18:58:00.006+01:00

Förr i tiden cyklade man mycket. Man cyklade till jobbet och när sommaren kom blev det cykelsemester med tält och sovsäckar på pakethållarna.
Det var inget konstigt att trampa iväg upp till Dalarna. Några dagar tog det visserligen men ork hade man och den friska luften var gratis.
Tälten slogs upp vid Siljans strand och där satt man sedan på kvällarna och tittade in i solnedgången medan man drack kaffe och åt smörgåsar med rökt fläsk.
Bilden ovan är nog inte tagen vid ett sådant tillfälle utan får mer representera en cykeltur av nöjeskaraktär, kanske en söndagseftermiddag.
Möjligen är man på väg hem från kyrkan.
Det kan också vara en lördagskväll med siktet inställt på dansbanan vid Dragonhagen i Brottby. Karlssons Trio står för dansmusiken och i pausen uppträder en trollkarl.
Ärligt talat kan bilden vara tagen när-och var som helst. Det är min moster som cyklar först och hon mins inte de närmare omständigheterna, bara att det var roligt att komma iväg på en cykeltur.
Min första cykel var en Rex, cyklarnas konung. Om man satte fast en kartongbit så att den slog mot ekrarna, gick cykeln mycket fortare. Det var som om den blev trimmad.
Crescent var en tuff cykel som många ville ha. Monark ville man inte ha för den var gjord av "papper och bark".
Växlar ville man gärna ha. På den tiden fanns det bara tre. Racercyklarna hade förstås fler men de spelade i en annan division, där hörde inte jag hemma.
I fredags kände jag mig förkyld, igår var det bättre. Idag är jag dålig igen. Jag är inte dålig, jag är bara inbillningssjuk. När jag nyser tror jag att jag har influensa.
Jag läser Alan Silitoes klassiska roman "Saturday night and sunday morning". Huvudpersonen, Arthur Seaton som jobbar just på en cykelfabrik i Nottingham, har precis blivit uppspöad av två torpeder eftersom han i smyg träffar gifta kvinnor när deras män är borta.
Torpederna har jagat honom hela hösten och strax före jul slår de till.
Jag har säkert influensa. Jag har lite ont i huvudet också.
När jag har läst klart den här boken, ska jag fortsätta med samme författares "Birthday" som är en slags fortsättning många år efteråt.
När man läser en bok på t.ex. engelska, får man lära sig många nya ord och uttryck. "Get a sub from the gaffer" betyder att få ett förskott av basen. Det har man kanske inte så stor användning för som turist i Albions rike men det kan ju vara roligt att veta.
Nu blir det inget mer skrivet på det här blogginlägget, jag ska nämligen gå till köket och mosa ihop kålrötter, morötter och potatis till ett härligt rotmos.
Till detta serveras förstås fläsklägg. Härligt!

Söndag 30 januari

2011-01-30T17:06:00.006+01:00

När jag startar min lilla EEE PC står det över hela skärmen: Connection refused, kill it. Detta inträffar varje gång. Sedan startar den i alla fall.
Idag är det söndag. I Midsomer smyger någon omkring i buskarna. Denne någon har en hemsk mask för ansiktet. Vad som kommer att hända står helt klart.
Ond bråd död väntar bakom hörnet.
Gammalt hat väcks till liv, känslorna stiger som rök mot himlen. Svart hat, svart rök.
Tror du på spöken? frågar någon.
Det finns alltid en logisk förklaring, svarar sergeant Jones.
Finns det?
Vädret har varit milt de senaste dagarna, temperaturen har hållit sig runt nollstrecket. Ingen mer snö har synts till.
Hur mår du? frågar Jones.
Bra tills du kom, svarar kvinnan (fotografen) och börjar gråta.
Hemligheter lurar i vassen, inte bara gammelgäddan. Man kunde inte tro att den kvinnliga fotografen var inblandad i ett fruktansvärt brott begånget 20 år tidigare men det var hon.
En av mina nya favoritfilmer är "Främlingen från skyn" från 1956. Huvudrollerna spelas av Marianne Bengtsson och Alf Kjellin, Rolf Husberg har regisserat. Filmen bygger på Linda Rays roman "Kurirplan nödlandar".
Speciellt tycker jag att första delen av filmen är bra, man kan säga ända tills dess Lo (M.Bengtsson), stiger på tåget för att försöka hitta fallskärmsmannen som ingen tror på att hon har sett landa ute på myren.
Fallskärmsmannen är i sin tur ute efter de två flyktingar som var med på det nödlandande planet. Det rör sig om politiska förvecklingar på hög nivå.
Den andra delen, när de är på tåget och i gjuteriet, är i och för sig också bra.
I höstas spelade jag in filmen på video, sedan fick jag den på DVD i julklapp.
Jag kan se den om och om igen. Arne Källerud och Georg Funkquist spelar två handelsresande, det gör de bra. Fallskärmsmannen spelas av Günther Hüttmann. Sif Ruud är också med.
Günther Hüttmann var tysk och levde mellan 1927 0ch 2008.
De flesta som är med i filmen är döda nu, dock ej Sif Ruud som lever. Människorna på bilden ovan är också döda förutom flickan i mitten i bakre raden, det är min moster och henne besökte vi idag. Hon bjöd på kaffe och sockerkaka.
Det smakade utomordentligt gott.

22-23 januari

2011-01-21T19:19:00.003+01:00

Tio grader minus i morse (söndag alltså). Ska det nu bli så här igen? Ska detta bli den närmaste månadens melodi?
I Georgia USA har en 80-årig kvinna blivit anklagad för mord på åtminstone fyra av sina fem avlidna män. Diskussionens vågor går höga huruvida denna kvinna verkligen är en så kallad "Black Widow" eller om hon bara är ett oskyldigt offer för olyckliga omständigheter.
Hon ser ut som en mormorstyp och är mycket gudfruktig. Föga förvånande anser hon sig själv vara oskyldig, hon kunde inte hjälpa att de dog.
Den siste maken hade varit kärnfrisk i hela sitt liv men blev sjuk efter det att han ingått äktenskap med damen ifråga. Efter hans död lät änkan snabbt kremera kroppen.
Den fjärde maken blev mördad av torpeder.
Den tredje begick självmord.
Den andre frös ihjäl i en lastbil.
Den förste försvann och dog 1970.
Betty Neumar är fri mot borgen och väntar på rättegång.
Idag ska vi äta pepparrotskött med kokt potatis, kokta morötter och kokt blomkål. Livet kan inte enbart vara stekt, ibland måste även de kokta faktorerna tas med i bilden.
Det blir en härlig sås av buljongen som man får när köttet kokats.
Jag läser just nu "Saturday night and sunday morning" av Alan Sillitoe, fin diskbänksrealism från 1958. Boken inleds med att huvudpersonen Arthur Seaton, inmundigar ett stort antal gindrinkar samt tiotalet pints av öl på en pub i Nottingham. Någon sida senare spyr han rakt ut i luften på samma pub. Några av gästerna råkar tyvärr stå i vägen.
Jag läser boken på engelska. Det är många ord man inte förstår men det går inte att slå upp alla, då får man inget flyt i läsningen.
Såg igår dokumentären från inspelningen av John Lennons "Imagine". Hade han ADHD, någon har påstått det. Annat också: en sällsynt musikalitet. Hur var han som människa? Bara en vanlig kille som skrev låtar vilket han förklarade för en beundrare som knackade på dörren. Han var absolut inte Gud.
Men han var större än Jesus vilket föranledde religiösa grupper i USA att bränna Beatlesskivor några år tidigare.
Det var Lennon själv som sa att Beatles var större än Jesus.
Hans mamma hette Julia och hans pappa Fred. Pappan var sjöman.
John Lennon bjöd den uthungrade beundraren på te och smörgåsar, ett sympatiskt drag. Eller var det bara för att kameran var på? Kanske blev killen utsparkad när den stängdes av.
I en annan dokumentär för många år sedan, skulle den engelska kungafamiljen bevisa sin "folklighet" genom att grilla korv i trädgården till sitt skotska slott. När korvarna var färdiggrillade och kameran stängts av, gick de kungliga in på slottet och åt sin vanliga middag.
Jag säger då det.
Bilden ovan är från nyårsafton. Då smällde det och snöade ändå mer.
Men det var då. Nu är det nu och som sagt tio grader kallt. Nils Ferlin sa: "Brrr, jag är som en inneboende i ett möblerat rum". Jag har inget annat att säga så jag säger likadant.