Lester Young

Morbror Kalle satte in ett nytt grammofonverk i sin radiogrammofon. Det var utrustat med skivväxlare, man kunde spela tio skivor åt gången. Skivformatet som gällde var 78 varvare och de artister som hördes genom högtalaren var svenska artister som Fridolf Rhudin, Harry Brandelius och S O Sandberg. Ändå minns jag att Kalle flera gånger pratade om den amerikanske saxofonisten Lester Young, det lät som om han uppskattade dennes musik. Han sa "Lester Jung" med positiv klang i rösten.

Då bodde Kalle i ett omodernt hus på Lundagatan på Söder. Det var torrklosett inne i huset och i köket fanns en järnspis på vilken maten lagades. Radiogrammofonen stod förstås inne i rummet. Där måste också sängen ha stått. En gång gick vi längs Söder Mälarstrand och tittade på båtarna. Solen, himlen och vattnet, det var vackert som en jazzballad av Lester Young.

Kalle jobbade på en mekanisk verkstad som hette Namit. Den låg bredvid stambanan. När min mamma och jag skulle åka tåg till Göteborg lovade Kalle att komma ut och vinka när vi passerade förbi men vi såg honom inte, han måste ha glömt hela saken. Eller också var han upptagen med att svarva till en viktig maskindel. Eller också gick tåget för fort. Det hette Göteborgaren och avverkade sträckan på fyra timmar. När det gick åt andra hållet hette det Stockholmaren.

Tio skivor kunde man ladda Kalles radiogrammofon med, därefter spelades de i tur och ordning. Det var "Waxholm Ettan" och "Den ensamma hunden" med Fridolf Rhudin, "Gamla Nordsjön" med Harry B. och "Vintergatan" med S O Sandberg, men aldrig någonting med Lester Young. Varför? Han gillade ju honom sa han.