Någon annan

Det är underligt att tänka sig att det verkligen var jag som gick där över åkrarna vid Tibble gård för femtio år sedan. Jag var på väg mot järnvägsövergången vid transformatorstationen. Tåget såg jag på långt håll och jag väntade alltid tills det passerat. Därefter fortsatte jag på stigen längs järnvägen upp till Ytterbyskolan. Vanligtvis började vi åtta och slutade klockan tre. Jag hade en ryggsäck att bära böckerna i. En gång fick jag en reservoarpenna i present som någon stal. Det gick många barn i skolan, vi fick äta i omgångar. På rasterna var vi ute och lekte. Jag gick omkring i skidbyxor som var för små. Var det verkligen jag som gjorde det? Efter skolan gick jag hem längs samma stig och över samma åkrar som på morgonen. Och nu sitter jag här. I morse kontrollerade jag puls och blodtryck hos distriktssköterskan. Pulsen var 60 och blodtrycket 125/80. Det är bra värden för en som hade för små skidbyxor. Jag kan fortfarande inte förstå att jag är jag. Kanske är det inte heller sant, kanske är jag någon annan.