Finnkampen

I helgen har det varit Finnkampen, en riktig klassiker för friidrottsälskare. Den tycker jag om och jag tycker också om tanken på en ensam friidrottare som tränar en kylig höstkväll på en övergiven idrottsplats där rutorna på omkädningsrummet har slagits sönder och större delen av belysningen strejkar. Friidrottaren tränar inför en stor tävling som går av stapeln nästa år. Det gäller att komma i form. Utanför idrottsplatsen blir mörkret tätare. Friidrottaren springer fram och tillbaka, gör ruscher, tänjer på stegen, intervalltränar, tar kortare steg, trippar, zickzackar, joggar bort mot första kurvan där han försvinner in i mörkret bara för att dyka upp tio sekunder senare på långsidan. Jag tycker väldigt mycket om den här tanken. Den håller nästan uppe mitt liv.