Fox on the run

Vi sitter på ett fik inne i Stockholm, det är under lumpartiden. Det är jag, Kurre och Hansson, vi ligger vid samma pluton. Vid varje bord finns möjlighet att välja musik från en jukebox. Någon av oss, jag minns inte vem, lägger i en slant och trycker på "Fox on the run" med Manfred Mann. I samma ögonblick kommer en kille och frågar på engelska om han får slå sig ner. Javisst, svarar vi och frågar om han är från England. Nej, det är han inte och inte från USA heller. Han är från Jugoslavien. Hur är det där då, undrar vi. Där regerar marskalk Tito, säger han. Hurdan är Tito då, frågar vi. Han är en "Fox on the run", säger jugoslaven och pekar på jukeboxens högtalare. Å fan, säger vi och avslutar vårt kaffe. Vi har lite bråttom eftersom vi måste vara innanför grindarna senast 22.30. Hela vägen till bussen diskuterar vi om det är bra eller dåligt att vara en räv på flykten och om hur den här jugoslaven förhåller sig till Tito, är han för eller emot. Vi kommer några minuter för sent till vakten. Nu har ni en jävla tur att det är jag som står här och att jag är så jävla snäll som låter er komma igenom, säger vaktkillen. Han heter Filip och är från Västerås. Bussigt, säger vi och springer upp till kasernen. Nästa dag är vi ute på Järvafälet och övar stridsformering. Det är femton grader kallt och mer än ett halvår kvar till muck. Visst har man lust att springa som en räv.