Analogt v/s digitalt.

Det gäller alltså fotografering. Förr var lyckan stor när man satte in en 36-rulle i kameran. Då låg hela världen framför en, allt fanns att utforska. När man nått fram till halva rullen var det ändå mycket kvar. Efter bild 30 kunde en lättare stress uppstå. Det gällde att sålla bland motiven så att man inte stod där utan film helt plötsligt. De sista bilderna tog man bara för att få möjlighet att sätta in en ny rulle. Sen började man från början igen. Nu skapas inte riktigt samma känsla. På minneskortet finns plats för 700 bilder i hög upplösning och betydligt fler om man sänker kvaliteten något. Det är bara att skjuta hur mycket som helst. Ibland kan jag sakna den där känslan som kom efter bild 30, den som berättade att allting har en ände, var försiktig så att det inte tar slut för fort. Och så alla trädstammar på rutorna 34, 35 och 36. Ibland även på ruta 37 om man hade tur. Förr -nu, den eviga frågan. Det finns inget svar den här gången heller.