Mina kameror

Min första kamera var en Agfa Isola 1 för 6X6 formatet, inköpt på Mobergs Foto i Roslags-Näsby. Med den tog jag många bilder på saker och människor i min omgivning. Sett ur 2009 års perspektiv borde jag dock ha tagit åtskilliga fler.

Min andra kamera var även den en Agfa. Den hade modellbeteckningen Agfamatic 4000 och var avsedd för det nu avsomnade 110 formatet. Det var den enda kamera som jag hade med på bilresan till Moskva 1975 och några fina bilder blev det.

På hösten samma år köpte jag min tredje kamera. Det var en äkta spegelreflex, en Minolta SRT 101 med tre objektiv; vidvinkel, normal och kort tele. Vilken känsla att kunna komma nära motivet och sen byta glugg och få ett mer "brett" resultat. Jag var mycket nöjd med denna kamera ända tills jag började läsa fototidningar. Då fick jag den utomordentligt fåniga idén att bra bilder endast kunde tas med sådana kameror som proffsfotografer använde. Märken som Nikon, Leica och Rolleiflex virvlade förbi i en vansinnig malström. Jag skaffade också en Canon Dial (en s.k. halvformatare) för en sån använde Walter Hirsch i ett berömt repotage. Många byten och många nyinskaffningar blev det men inte tror jag att bilderna blev särskilt annorlunda för det. De höll ungefär samma klass oavsett kameramärke. Men jag kan ju inte bortse från den lyckokänsla som uppstod när man satte en Leica M3 till ögat. Cartier-Bresson körde ju med Leica, hr. Christer Strömholm likaså plus ett tusental andra storfräsare i branschen.

Visst kan det klia i fingrarna även idag när det gäller kameror men nu vet jag att märket sällan spelar roll. Jag har några olika photografiska apparater men jag kan lika gärna plåta med mobilen, de bilderna blir faktiskt helt okej om man bara korrigerar dem lite grann i ett bildbehandlingsprogram (som absolut inte behöver vara Photoshop, Picasa går lika bra och det är dessutom gratis). Alltså vill jag nu säga: "Smile please" och därefter KLICK. Fast det sista säger ju inte jag förstås, det gör kameran.