Bülow(s) på Hallbjänne

Vissa är svåra att karaktärisera. Denne man till exempel. Vem är han egentligen? Poet (det var mer förr), jazzmusiker, fårfarmare men även busschaufför och allmän kulturarbetare. Heter Lasse Bülow och bor på östra sidan av Gotland, i Hallbjänne. Det här låter som en av de otaliga tidningsartiklar som LB figurerat i.

På vägen dit frågar vi en cyklande dam var Hallbjänne ligger och hon svarar då "vilken Hallbjänne"? När vi säger "Lasse Bülow", kontrar hon reptilsnabbt med "jaså han". Det behöver inte betyda någonting annat än att han är känd på bygden. Vad skulle det annars betyda?

Född i Västerås 1945. Vid 15 års ålder deltog den redan då jazzintresserade LB i en bussresa till Stockholms konserthus där Miles Davis och John Coltrane skulle uppträda. Bussen körde förstås den gamla vägen mellan Västerås och Huvudstaden, dvs. via Panco bilskrot, Övergran, Bålsta, Bro, Stäket, Barkaby och så vidare. Otaliga gånger har jag försökt pressa LB om exakt färdväg utan att lyckas. Han skyller på att han var så ung och att det var så mörkt etc., men jag tror dock att den väg som beskrivits ovan är den korrekta. Konserten blev annars en oförglömlig upplevelse. Halva delen av publiken var för, den andra var emot. En skiva finns inspelad från detta tillfälle. Lustigt att man där kan höra LB applådera. Det är sådant jag tänker på, inte så mycket på musiken.

Nu sitter LB i sitt kök och dricker kaffe. Vi pratar om när jag raderade ett videoband med Miles Davis och istället spelade in en dokumentärfilm om Ivar Lo-Johansson, den fine och delikate proletärförfattaren. På vägen till Nynäshamn passerade vi förresten avfarten till Hammersta, ILJ:s födelseplats. Jag hade förväntat mig ett monument av något slag. Nu bara svischar man förbi. LB uttrycker sin starka besvikelse över att bandet blev raderat. Jag ursäktar mig med att jag var så ung och att det var så mörkt etc. Det är dåliga ursäkter. Jag har inget försvar för min handling. Det enda jag har är en video med ILJ, den fine och sympatiske arbetarförfattaren från Sörmland. Jag erbjuder LB bandet men han slår ifrån sig. Ändå tycker jag att det är en bra deal. Det kan ju vara så att Milesinspelningen finns kvar under ILJinspelningen. Det gäller bara att skrapa på ytan. LB fnyser. Han är trött på bortförklaringar. Horisonten grumlas för ett ögonblick. Den kröker sig. I fjärran hör man havet. Det gör man inte just nu men man kan göra det vid andra tillfällen om man anstränger hörseln.

Situationen blir plötsligt spänd. Jag gör ett försök att lätta upp stämningen genom att berätta om en bok jag läst av August Strindberg, "den svenske författaren du vet", tillägger jag som en förklaring. LB frågar om jag tror att han är dum i huvudet. Det här känns inte lyckat, det känns misslyckat. För att komma på rätt köl undrar jag försiktigt om han minns konserten med 7-Up på Tibble teater i början av 1980-talet, "de var ju så fantastiska", tillägger jag. "Vilken musik, vilket artisteri". Han minns ingenting av 7-Up. Han vill inte ens ta namnet i sin mun. Det här känns inte bra. Det verkar barka åt h-te. Vi får ingen kontakt med varandra. Vi lever i skilda världar.

I ett sista försök börjar jag åter utfråga LB om detaljer på resan mellan Västerås och Stockholm 1960. Var det en Volvo eller en Scaniabuss? Satt han långt fram, i mitten eller längst bak (som ju ungdomar brukar tycka om)? Vad hette chauffören? Vilka anordnade resan? Stannade bussen vid något tillfälle under resan? Ev. kisspaus? Godispaus? Var det i så fall vid Walls kiosk i Kallhäll?

Nu är LB:s tålamod slut. Vänligt men bestämt ber han mig gå. "Gå bara", säger han teatraliskt och pekar mot dörren. Jag replikerar: "Men vi skulle ju äta blåbärspaj". På detta får jag inget svar. Han försvinner in i sitt inre rum och jag förstår att besöket hos LB i Hallbjänne oåterkalleligen är till ända.

Men tack i alla fall Lasse & Eva för en verkligt trevlig kväll i ert sällskap. Vissa hävdar att jag somnade i soffan men det har jag inget minne av. Det är bara förtal.