Med döden i bakhasorna

Hon steg av bussen nedanför bruksområdet och började gå uppför allén med väskan i handen. Det var sen kväll men ännu ljust. Sommarnattens ljud var kraftigt markerade. En uggla hoade mellan träden. För ett ögonblick blev hon rädd men tänkte sedan att det bara var en uggla. Bruksområdet var övergivet. Hon tänkte på sin barndom. Var den egentligen så mycket att tänka på? Hon mindes inget av den mer än enstaka detaljer; en sardinsmörgås på badstranden, polypoperationen när hon var sju, mötet med den indiske vishetsläraren Ben Guru när hon var sexton och redan lämnat barndomen. Han frågade på stapplande svenska om vägen till Folkets Hus där han skulle hålla föredrag om konsten att sväva fritt i luften. Hon pekade rakt fram, där låg det. Han tackade och fortsatte sin vandring. Flera år senare återsåg hon honom. Han var busschaufför vid Länstrafiken, rattade sitt fordon med ett stort leende. Han trivdes bättre med livet nu, sa han. Det var enklare på något sätt, bara att köra på. Konstigt att han kom ihåg henne. Det var märkligt. Hon höll hårt i väskan. Den innehöll några klädombyten samt böcker och toalettartiklar. De senaste dagarnas envisa regnande hade gjort henne förkyld. Snorandet var värre än hostandet. Barndomen var inget att tänka på. Hon gjorde det inte heller. Den var insvept i en stor svart plastsäck och slängd på en återvinningsstation. Nu hoade ugglan igen. Det var ett tecken på att döden var henne i bakhasorna. Hon hade läst en bok med just den titeln: "Med döden i bakhasorna". Det kändes otäckt att tänka så. Hon var inte sig själv, hon var någon annan. Hon var inte i balans. Hon gick svajigt på grusvägen. Det mörknade över det övergivna bruksområdet. Något kändes fel. Det som var fel var att hon inte var sig själv. Allting kunde hända. Hon ville längre ut i ödemarken bland de ensamma träden. Hon ville göra en canossavandring. På något sätt ville hon skala av sig allt och stå naken som ett skelett. Det som hon mest av allt ville göra var att öppna dörren till det hus dit hon var på väg och finna ett porträtt av sig själv hängande på väggen. Konstnär okänd. Döden sprang efter henne. Den var en liten hare som knappt märktes. Snart skulle den märkas. Den skulle bita henne i benen. Någonting var på väg att hända. Att gå in på bruksområdet var som att kliva in i det kejserliga palatset i Kyoto, samma känsla av vördnad och att man ingenting förstod. Hon ställde ner väskan, hon orkade inte mer.