Minnen

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag mår lite illa, jag har ätit för mycket. Till lunch chili con carne och till middag ugnsstekt lax. Nu sitter jag och försöker smälta maten. Jag vill att den ska sjunka så djupt ner i kroppen som möjligt. Det har varit en fin dag, kallt i morse men sedan varmare. När husen i Näsbydal byggdes mot slutet av 1950-talet, påstods det att ett av dem, kanske alla, lutade. Man kunde se det när man passerade förbi med tåget (har jag skrivit om detta tidigare?). De står fortfarande kvar dock, inget fel på de pålarna. Det var nämligen sådana som kördes ner mot Näsbyträskets botten för att husen skulle hålla sig uppe. Ljust nu till kvart i sex på kvällen. Har jag inte lite ont i huvudet också? Hypokondri? Många barn trängdes i Ytterbyskolan vid den här tiden. Matsalen räckte inte till, för en del dukades det i korridorer och extrarum. Vi gick HT 1956 och VT 1957 i Ytterbyskolan, därefter flyttade vi ner till provisoriska lokaler i kvarteret Höstfibblan. Klasserna två och tre tillbringade vi där för att sedan åter få flytta upp till "storskolan" i fyran, femman och sexan. Luncherna intogs dock i Ytterby (som då hette Näsby Folkskola). Vi gick på rad upp med fröken först. Hon hette Birgitta Brodén, därefter Ringström som gift. På promenaden upp passerades polisstationen och vid ett tillfälle satt det faktiskt någon bakom gallret i arrestlokalen. Det kändes spännande med en riktig brottsling. Många år senare jobbade jag i lokalerna på Höstfibblan dit äldreomsorgens förvaltning i Täby flyttat. Herregud så mycket som har hänt under årens lopp. Man minns inte hälften. Man kanske minns 25 procent, det är bra. Jag minns att jag hade potatis med mig till skolan bara för att mina klasskamrater skulle få se hur nyupptagen potatis med blasten kvar, såg ut. Vi var de enda som odlade potatis hemma. Morfar lånade upp en häst från Tibble gård när det var dags för sättning och upptagning. Hästen var jättestor men lika snäll som den var stor. På höstarna fylldes källaren med potatis, alltid magnum bonum. Den sorten finns inte längre att få tag på. Nu känner jag mig bättre men än är det för tidigt att ropa HEJ! Mättnadskänslan har gått tillbaka betydligt. Många längtar just nu efter våren. Tydligen är den på gång. Fåglarna kvittrar oerhört mycket i träd och snår. Om höstkvällarna var det mörkt runtomkring vår stuga vid Tibble. Inga ljuspunkter fanns. Jo, en lampa på knuten som spred ett dunkelt sken. Men vi var inte ute på kvällarna, vi höll oss inomhus. Vi satt framför radion och lyssnade på "Lilla Fridolf" och "Räkna med bråk" med Carl-Gustav & Arne. De var roliga, särskilt CG. Jag hade en skiva med denna humorduo - på ena sidan fanns "Militärbråk" och på den andra "Fotbollssbråk". Ibland eldade vi i kakelugnen. Då blev det varmt och skönt i stugan. Även om det är kallt i år var det kallare då. Det fanns inte så mycket isolering i väggarna. Mest var det sågspån som runnit ner till golvnivån. Husen i Näsbydal var byggda på ett helt annat sätt. Där användes inget sågspån som isolermedel. Men visst lutade de. Det gör de fortfarande.