Lurar i vassen

Några dagar efter galloperationen 1990, precis innan utskrivningen, fick jag genomgå en röntgenundersökning, en slags efterkontroll att allt var bra. När den var gjord sa röntgensköterskan som i förbigående: "Jaha du...de sa ingenting annat däruppe..?" Jag förnekade att någon däruppe, hon menade antagligen på vårdavdelningen, skulle ha sagt något annat, vad det nu skulle vara och frågade därefter, med viss oro i rösten, just vad det skulle kunna vara som de sagt. Hon svarade: "Nej, nej, ingenting alls, absolut ingenting". Efter en stund frågade hon vänligt om jag skulle hem och fira midsommar. Det lät som om hon menade "för det blir ju din sista". Jag svalde och sa att jag skulle fira midsommar. Om det nu är någon mening med det, tänkte jag och gick långsamt ut från röntgenavdelningen. Kanske var det hela inbillning eller också har jag haft en väldig tur för så här 18 år efteråt har ännu inget katastrofalt hänt med min kropp, förutom att den av någon anledning blivit större men det är inget att oroa sig för, det ger ju bara pondus. Ändå finns där en orosunge som tittar fram ibland och räcker ut tungan: "Haha, det är jag som lurar i vassen, var inte för säker du".