I det inre av Kongo

Jag ägnar mycket tid åt en mängd saker som jag inte borde ägna så mycket tid åt utan istället göra något vettigare (och nyttigare) men när jag idag började läsa Harry Martinssons dikt "På Kongo" kände jag att så mycket vettigare och nyttigare kan väl inte tillvaron bli. Jag har till exempel alltid gillat när kocken tänker: "Nu skalar jag potatis i det inre av Kongo" fast jag trodde att han sa just de orden tyst för sig själv men det är kanske sånt som man inte säger. Och killarna på järnpråmarna ropar "må fan ta dig" med händerna formade som megafoner runt munnen. Ropar de på svenska? Nej, på ett bantuspråk. Harry M. visste, han hade varit där. Han hade varit i passaden och ur passaden och tuffade sen uppför Kongofloden på fartyget "Havssmedjan". Det är liv och rörelse överallt, heta dagar, mörka nätter, ögon som glöder, djur som glider ner i vattnet, trummor som dunkar. Svart. Vitt. Svart igen. Och en kock som skalar potatis. Skalen häller han troligtvis ut i floden som för dem tillbaka till havet, till passaden. Det står visserligen inte i dikten men med lite egen fantasi är allt möjligt. Alltså - "På Kongo" av Harry Martinsson från 1932. En väldigt bra dikt. Mästerlig.