Lennart var hans namn

Jag läser Nacka Skoglunds bok "En miljon för en klackspark". Den inleds med att Nacka sitter på planet söderut. Det är den 9 oktober 1950 och vår hjälte har skrivit på för Inter. I utbyte har han fått 160.000 kronor, en jättesumma vid denna tidpunkt. Nu är det upp till bevis för Katarina Bangatas stolthet, om han är värd pengarna.

Det är han. De första åren är en enda lång radda av dribblingar, tunnlar, klacksparkar, djärva passningar och naturligtvis kanonskott i mål.

Nacka blir en favorit hos den kräsna hemmapubliken. Utanför planen lever han lyxliv. Pengar finns det gott om. De rinner genom fingrarna men ersätts snabbt av nya. Fest och glam ska det vara, åtminstone till en början. Sen träffar han skönheten Nuccia och ungkarlslivet ersätts av familjelycka. Nacka står på topp. Näst sista kapitlet heter "Nacka är en gud" och det är han också, en fotbollsgud.

Men från toppen finns det bara en väg. Tyvärr går den alltid nerför. Boken som är utgiven 1956, avslutas med orden "Där ser man hur snabbt scenbilden kan förändras". Det gjorde den också. Arton år senare är Lennart Skoglund död, bara 45 år ung. Det var ett tragiskt avslut på en fantastisk karriär.

Vad kan mer sägas om boken? Spökskriven som den är av journalisten Åke Linder, ger den möjligtvis en något tillrättalagd bild av personen Nacka Skoglund. Han beskrivs, genom sina "egna" ord, på det sätt som han förväntas vara, en glad gamäng från söder som tar livet med både en och två klacksparkar. I verkligheten lär det ha funnits andra, mörkare, ingredienser som förstås inte passade in i den säljande profilen. Och hur var det med "Nackasnacket", den särpräglade dialekt som verkade strömma ur Nackas mun så fort han öppnade den? Den var till stora delar konstruerad av smarta marknadsförare, som en kul grej. Visst pratade Nacka Söderslang men inte den absurt skruvade variant som presenterades för allmänheten. Och "Nacka" var det för övrigt ingen av de närmare vännerna som sa. Lennart var hans namn.

Jag skriver detta som en slags hyllning till Lennart Skoglund eftersom han var en stor idol för många killar som spelade boll i slutet på 1950-talet. Det var Nacka som man ville vara när lagen delades upp och kvällssolen kastade sina långa skuggor över bollplanen. Nacka - ingen annan.