Böcker igen

Jag blandar högt och lågt i min läsning. Eller ska man säga lätt och tungt. I min ena hand håller jag Lars Noréns "En dramatikers dagbok". Den är tung. Enligt hushållsvågen väger den 1,344 kg. Sidorna är många och tättryckta. Den andra boken är betydligt lättare, bara 0,143 kg. Det är "Tågmysteriet" av Sivar Ahlrud. Varför läser jag två böcker som är så utomordentligt olika? Norén beskriver sin vardag mellan den 3 augusti 2000 och den 24 juli 2005. Mest gör han vardagliga saker; handlar på ICA, promenerar, fikar, pratar med folk, shoppar, osv. Även i arbetet är han vardaglig. Han gör ingen skillnad mellan arbete och privatliv. Ibland är han outhärdligt uppriktig i sina omdömen om människor. Jag är alltid misstänksam mot de som är outhärdligt uppriktiga. Jag tror inte att de är uppriktiga för uppriktighetens skull. Jag tror att de är det av andra orsaker, jag vet inte vilka. Jo, jag vet vilka men de håller jag för mig själv. De är ändå ganska uppenbara, de behöver inte sägas. Vissa meningar är mycket vackra, som den här: När glädjen har gått står sorgen där och väntar. Sorgen står och väntar på att glädjen ska gå. Det blev två vackra meningar. Lars Norén är ett svart mysterium. Men egentligen inget mysterium. Han är helt öppen med hurdan han är. Jag vet ändå inte hur han är, boken ger inget svar. Bara en antydan men det är ju som att säga "nära skjuter ingen hare". Man förlorar kulan men får ingen hare. Det kanske är en dålig liknelse men jag förstår ändå hur jag menar.

"Tågmysteriet" utkom 1957. Sidantalet är 137, glest skrivna. Jag tycker om skildringen när Klas följer den övergivna järnvägen som inte är riktigt övergiven, det går soptåg på den. Han träffar en man som står utanför ett litet hus och röker pipa. Det är mitt i natten. Mannen säger till Klas att det är förbjudet att gå på järnvägen. Den lilla berättelsen i berättelsen gillar jag. Boken ger för övrigt en skildring av ett svunnet Stockholm. Det är ett 1950-tals Stockholm med spårvagnar och hus som vaktas av en ilsken portvakt. Man kan se på bovarna att de är bovar. De ser skumma ut, de har gjort det redan sen födseln. Dessa människor är födda till att bli bovar i en bok av Sivar Ahlrud. Vem var han? Han var två personer; Ivar Ahlstedt och Sid Roland. De bildade en författarfirma och skrev böckerna om tvillingdetektiverna Bergendahl från Vindelse i Norrland och deras intelligente kusin Hubert Norlen från Östermalm. Jag har inget mer att säga om "Tågmysteriet". Den får i fortsättningen tala för sig själv. Jag kommer inte att återvända till den på länge, säg två eller tre år. Då kanske jag åter vill läsa berättelsen i berättelsen. Jag vill vara den där mannen som står utanför sitt lilla hus mitt i natten och röker pipa. Jag vill inte vara Klas eller Göran, det verkar alldeles för farligt.