Äntligen hemma

Igår köpte vi Äntligen hemmas julspecial på video. Tio kronor på loppis, som hittat. Martin Timell snickrade ett rustikt bord och gjorde en stålrörssäng, Bosse Rappne band en julkrans, Gabriella Wessman (vart tog hon vägen?) sydde en julklappsstrumpa och fina kuddar att sitta på framför brasan och Karin Mannerstål, hon med håret, tillverkade ett fiaspel i bordsformat samt flätade en julkorg. Alla såg tio år yngre ut vilket troligen berodde på att VHS-bandet var ungefär så gammalt. Min spontana reaktion är att det gick mycket lugnare till på den tiden när gänget sysslade med små saker vilket naturligtvis inte är detsamma som småsaker. Nu är allt hysteriskt och i jätteformat, man tar sig an hela hus, blåser ut och bygger upp igen. Det blir för mycket, man orkar inte med. Själv har jag tillverkat en potatislåda, det vill säga en låda att förvara potatisen i under vintern. Att ställa pluggen i köksskåpet är ingen höjdare. Där är det alldeles för varmt. Nu kan vi köpa större kvantiteter, t.ex. åka 25 mil upp till Dalarna och köpa en säck verkligt fin potatis och sedan ha den i kallförrådet. Lådan är inte så märkvärdig i sig, vanliga plankor och några 45x45 reglar och klädd inuti med frigolit. Ventilationshål undertill och i locket. Det bör bli perfekt. Jag har svårt att se att det skulle kunna bli på något annat sätt. Ett fel finns dock. Den är för grovt dimensionerad, jag valde helt enkelt för kraftigt virke. Lite smäckrare hade räckt. Nu måste man vara två personer för att flytta den. Å andra sidan ska den ju inte heller flyttas omkring. Den ska stå i förrådet hela vintern och ge oss fin potatis, t.ex. inköpt i Dalarna eller någon annanstans där sådan säljs. Jag är på det hela taget nöjd med mitt verk. Potatislådan skulle ha kunnat vara med i Äntligen hemma. Varför har de inte hört av sig? som Gunnar Ekelöf sa när han givit ut en diktsamling i Japan.