De långa skuggornas dal

Vi bodde i de långa skuggornas dal - The Valley of The Long Shadows. Egentligen var det ingen dal men med lite fantasi kunde den ses som en sådan.
Om man på kvällen stod med ryggen mot solen räckte skuggan ända ner till gården.
Det lilla tåget skymtade till höger på sin väg in mot Stockholm. Jag skulle vilja skriva att det tuffade men det var elektriskt, likström sades det.
Åt andra hållet gick det till Österskär.
Vi bodde uppe i skogsbrynet. Stugan var flyttad någon annanstans ifrån. Det var på den tiden när man utan risk kunde hänga nyckeln under trappan. Rätt synlig vill jag minnas men det spelade ingen roll, ingen främmande skulle ändå drömma om att kliva in olovandes.
Huset bestod av ett rum och kök och en vind som bara användes sommartid. I köket fanns ett fönster, i rummet två.
Vi hade järnspis och kakelugn.
På vintrarna satte vi fast innanfönstren med klisterremsor, mellan rutorna la vi fetvadd.
Huset var ordentligt byggt, jag har inget minne av att vi frös.
Jag trodde ett tag att det var något speciellt med mig men det var det inte.
Jag trodde att jag kanske var "en utvald".
Hur fel hade jag inte.
Fiskhandlaren kom en gång i veckan i sin Duett. Han var från Åland men bodde sedan länge i Täby kyrkby.
Ur åkrarna stack små öar och holmar upp. En kallade jag "Svartön", det var ingen som förstod vad jag menade.
Uppe i skogen fanns ett gigantiskt fågelbo i en tall. Det var skapat av naturen själv, ingen fågel bodde någonsin i det.
Lagårdsbasens grabbar åkte motorcykel fram och tillbaka på den raka grusvägen. Någon sa "dom jävlarna" och visst såg man hornen sticka fram.
Vid sidan av grusvägen låg en teststation för målarfärg. Man målade helt enkelt trävirke med olika slags färger och bedömde deras kvalitet genom att utsätta dem för väder och vind.
På andra sidan vägen låg ett övergivet sågverk.
I ladugården skedde underverk, kalvar föddes. I stallet stampade hästarna, de var sex stycken, tre par. Korna var över nittio.
Någonstans fanns det väl också en tjur.
Svinhuset brann ner till grunden, svinvaktarfamiljen räddade sig i sista ögonblicket.
Vintrarna kunde vara hårda men så kom vår och sommar och då blev allt bättre.
Skuggorna blev längre och längre. Till slut vek de sig över horisonten och försvann. Plötsligt hade natten uppstått i all sin ljusa prydnad.