Havsörn

Dessa två spanar efter en havsörn vid Djurstens fyr. Den cirklade runt högt uppe i skyn, gled fram genom luften på sina väldiga vingar.
Det var grannen vid bordet bredvid som sa "titta en havsörn" och då såg vi den tydligt.
Den hade undgått oss om hon inte sagt till.
Det är inte var dag som man ser en havsörn. De håller till i havsbandet och vi befann oss där. En liten bit ut syntes Bellonagrundet där fregatten med samma namn gick på i hårt väder i september 1809.
Var det lotsen Lindquists fel? Fartygschefen Lagerbielke ansåg det. Han avslutade sin rapport med en antydan åt just det hållet.
Stackars Lindquist. Hans eftermäle blev förlorarens.
Vi drack kaffe och åt smörgåsar på den f.d. helikopterplattan. Den var markerad mitt på med ett stort H.
Vädret var soligt och klart. Man såg tydligt över till fastlandet.
Kaféet var välförsett. Smörgåsar fanns av olika sorter - ägg och ansjovis, köttbullar med rödbetssallad och så räkor. Andra bakverk fanns också; wienerbröd, biskvier, dammsugare, bakelser.
Ligger inte havsbandet längre ut? Möjligen räknas det här som inomskärs.
Fyrtornet når en höjd av 15 meter. Det byggdes 1839. Fortfarande lyser en lampa i dess topp.
Det kanske inte är nödvändigt men det är hemtrevligt.
Släckta fyrar är inget man strävar efter.
Förr fanns en mistlur som tjöt fruktansvärt. Den brölade sig igenom tjockan. Någon hävdar att den hördes ända till Österbybruk. Kan det vara möjligt?
Engelska grundet ligger längre bort. Det såg vi inte.
Inte heller Engelska flottan. Den brukar väl siktas vid Vinga?
Det var trevligt att sitta på f.d. helikopterplattan och spana efter havsörn. Det är en stor fågel. Mellan vingspetsarna kan den bli 2,5 meter. Dess latinska namn är Haliaeetus albicilla.
Evert Taube skrev "Havsörnsvalsen":

Svart mot en gyllene sky
en havsörn framåt svävar,
vilar på vingarnas par,
spejar mot havsytan ner
där, under stormvindens gny,
andungen skyndar att fly.
Vingarna små emot svallvågor
slå som på öde havet gå!

Just precis så upplevde vi "vår" havsörns dans uppe bland molnen. Fast utan andunge. I visan gick ju denna ett tragiskt öde till mötes, spetsad som den blev på örnens vassa klor. Sådan är naturens lag, att äta eller själv bli uppäten. Grymt. Tur att det inte fungerar så hos oss tvåbenta varelser.
På loppisen i Norrskedika köpte jag tre inbundna årgångar av tidningen "All Sport" - 1945, 1946 och 1947. Dess chefredaktör var Edwin Ahlqvist, sedermera Ingos manager.
Jag köpte också "Ledig lördag" av P C Jersild, hans andra roman som utkom 1963.
Det har redan hunnit bli tisdag morgon. Processen för ett blogginlägg kan ibland bli lång.
Nu är den dock slut.
Och havsörnen?
Den svävar säkert fortfarande ovanför Gräsös strandlinje. Nya dagar, nya byten.