Ett ögonblick för alla tider

En person från det förgångna, någon som jag kände igen. Vem var han? Såg honom först borta vid grönsakerna på Konsum (vad han nu gjorde där för i varukorgen låg bara en grillad kyckling, en förpackning potatissallad och en princesstårta från Europabagaren). Det kunde jag konstatera när jag stod bakom honom i kassakön. Han bar en svart skinnjacka med axelklaffar. Han frågade kvinnan som stod framför honom om prästosten som hon höll i handen var god. Hon svarade att den var det. "Stark?", undrade han. Hon skakade på huvudet och sa att den var mer mild än stark. Han sa då att han ville ha ostar så starka att tungan krullade sig. "Usch", sa hon och skrattade. Jag kände igen honom på något sätt, kanske var det från skolan eller någon annanstans. Han måste vara ett år yngre än jag. Det här var på 60-talet, det var länge sedan. Jag hade aldrig någonsin pratat med honom. Nu skulle han hem, äta grillad kyckling med potatissallad och därefter nagga på princesstårtan. Jag skulle förstås ha kunnat böja mig fram och ställa en enkel fråga. Istället la jag upp mina egna varor på bandet. Det finns människor som inte känner igen sin egen spegelbild, än mindre andras. Ansikten är för dem bara som dimma. Ta bort "som", de är dimma. För mig är det tvärtom. Jag minns människoansikten som jag såg för 30 år sedan, kanske till och med 40. Jag har en inbyggd kamera. Jag har också en inbyggd bandspelare. Den sa si, den sa så, allt blir registrerat. Det låter sjukt. Det kanske är en sjukdom? Jag är sjuk och inget botemedel finns. Vad ska jag göra? "85,50", sa kassörskan. "Ska du betala med kortet?". "Ja", svarade jag och tänkte på att det här ögonblicket skulle jag minnas i alla mina tider.