Apropå Finnkampen

Årets Finnkamp är just avslutad och Sverige vann med 208 poäng mot 200. Konstigt att det gick vägen för Sveriges lag var väldigt reservbetonat. De tunga namnen "lyste med sin frånvaro" som det heter när man uttrycker sig lite klichéaktigt. Holm har lagt av, systrarna Kallur är skadade, Kronberg var inte med, Klüft är ett frågetecken och så vidare. Men Christian Olsson kom till start och vann tresteget, visserligen med ett blygsamt resultat men i Finnkampen är det placeringen som gäller, inte centimetrarna eller de hundradels sekunderna. När jag såg CO hoppa, kom jag genast att tänka på Pentti Saarikoskis dikt i del II av "Jag blickar ut över huvudet på Stalin", den som handlar om när Pertti Pousi hoppar längd ena dagen och tresteg nästa. Få se om det blir världsrekord, skriver PS. Det blir det inte och förresten är det en väldigt liten del av dikten som handlar om Pertti Pousi, bara tre rader men det är de som jag gillar. Inte bara de. Strax innan skriver han: I går kom Kekkonen från Moskva, i dag for han till Gullranda, där Sylvi och Salla väntar på honom. Vilka dessa är vet jag inte men Gullranda är den finska presidentens sommarresidens och det ligger i Nådendal. Den 10 juni i år anlände president Tarja Halonen och doktor Pentti Arajärvi dit för för att tillbringa sommaren där men nu har de rest hem igen. Det gjorde de i mitten av augusti enligt republiken Finlands hemsida. Det är nämligen höst på båda sidor om Östersjön. Nja, kanske inte riktigt men den är på väg. Finnkampen hör hösten till. I många år var finnarna överlägsna oss i fri idrott. De lekte som de ville. Det blev ofta 16 - 6 i grenarna. Från 1970 till 1984 vann Finland 15 raka segrar. Därefter har resultaten växlat. De senaste fyra kamperna har dock Finland vunnit. Men inte idag, nu var det vår tur om man kan tala om tur i detta sammanhang. Saarikoski skrev fantastiska dikter. Tyvärr söp han ihjäl sig om man får vara så rakt på sak. Vid sin död skulle han strax fylla 46 år. Till kroppen var han då en gammal man. Det sägs att hans landsman Elmer Diktonius också åldrades i en våldsam fart. Berodde det på alkoholen? Kanske. Jag tycker om hösten. Inte bara oranga september och röda oktober utan också gråa november och mörka december men då är vi förstås inne i vintern. Finland kom alltså tvåa idag. Det gjorde man även i 2:a världskriget. Sovjetunionen vann och "lilla Finland kom tvåa" som det sägs i slutet av "Okänd soldat", jag minns inte vad han som yttrar orden heter. Det är annars en oförglömlig bok. Liksom filmversionen. Jag menar nu den första filmen regisserad av Edwin Laine. Den kom 1955. Rauno Mollbergs version kom 1985. Den är inte på något sätt dålig men jag gillar den första filmen bättre. Den känns nästan dokumentär, kanske beror det på att den är svartvit. Klockan är 21.50. För två månader sedan var det ljust vid denna tidpunkt. Nu kolmörkt. Nattsvart. Jag trodde att Saarikoskis bok stod gömd bakom de andra men det gjorde den inte, den stod i första raden. På vissa hyllor har jag böckerna i dubbla rader. Jag hittade den direkt. Den heter "Rannsakan" och innehåller tre volymer; "Brev till min hustru", "Tiden i Prag" och "Jag blickar ut över huvudet på Stalin". De första två är prosaböcker, den tredje är en diktsamling. Där finns också ett antal, vid tiden för bokens utgivning 1973, nyskrivna dikter som fått namnet "Lyckans tid". Jag hade med mig boken till Åbo en gång när vi var på planeringsresa med jobbet men det blev inget av med läsningen. Saarikoski flyttade så småningom till Sverige och gifte sig med en kvinna från västkusten - Mia Berner. Han bodde i Sverige ända fram till sin död 1983. Dog gjorde han dock under en resa till Finland. Han ligger begravd i Valamo kloster. MB har skrivit en bok om deras tid tillsammans, den heter PS. Varför skulle han supa så mycket, var det verkligen nödvändigt? Så här skriver han i "Lyckans tid":

Spårvagnen gick genom parken,
ständigt var det höst,
och vädret, ständigt lika skönt,
det tänker jag på i lyckans tid!

Hade det varit bättre om han inte supit eller gjort det med måtta? Men då hade han inte varit Saarikoski. Jag avskyr visserligen orden men hans öde var utstakat redan från början. Det fanns någonting i honom som krävde ofantliga mängder sprit. Det var som att hälla ner den i ett hål, den bara försvann. Aldrig någonsin blev hålet fullt. Saarikoski blev full men hålet gapade lika stort. I morgon är det måndag. Det är mitt öde men det är inte så tungt. Jag bär det med lätthet.