Mora

Jag tog 35 bilder under helgens besök i Mora. Endast 1 blev bra, den här. Det är en skulptur gjord av Anders Zorn föreställande hans hustru Emma, placerad utanför Zorngården. I köket på denna gård finns förresten Sveriges första rostfria diskbänk. Dessutom Sveriges första elektriska kylskåp. Och en av de första varmvattenberedarna (kanske numero uno i Sverige), importerad från USA dit Zorn reste sju gånger och avkonterfejade tre amerikanska presidenter, ett arbete för vilket han inkasserade en ohygglig summa pengar. Nu pratar vi alltså en hel kappsäck full med pengar. En säck full med pengar. En järnvägsvagn full med pengar. Nej, inte det sista, det vore att överdriva. Men en kappsäck modell XXXL är fullt trolig.

Lite tidigare på dagen försökte vi ta oss till Eldris, en av de klassiska Vasaloppskontrollerna, men misslyckades. Antagligen körde vi fel väg. Vilken väg skulle vi ha tagit? Den rätta förstås. Vi körde tillbaka till Mora igen och parkerade nere vid Siljan. Promenad upp till Zorngården. I staden gjordes förberedelser för cykel-Vasan, alltså en cykeltävling i Vasaloppsspåret eller snarare på vägarna längs spåret. Avspärrningar hade satts upp. Men lever Mora-Nisse? Det gör han för han satt vid målet på en campingstol, det såg vi tydligt på TV senare på kvällen.

Det går lätt att åka hem från Mora eftersom det bär nerför hela tiden. Åtminstone verkar det så. Efter Rättvik, om man tar vägen mot Gävle, blir det dock uppför först men sen utför. Järnvägen från Grycksbo till Falun har lagts ner. Det skedde i vintras. Så var den epoken över. Långshyttan såg ut som vanligt, folktomt och trivsamt. Om några veckor spelar Brynäs och Leksand en träningsmatch i Klosterhallen. Biljetterna kostar 100 kronor, kan köpas på olika ställen i samhället. Jag ville gärna fotografera Långshyttans stationshus men det blev inte av den här gången heller. Kanske nästa?

Stjärnsund, Horndal, Österfärnebo, orterna avlöser varandra. Därefter över Dalälven och vidare mot Östervåla. Det känns nästan som hemma. Ett antal mil senare är vi verkligen det, alltså hemma. Det känns skönt att packa upp de fynd man gjort under resan, t.ex. STF:s årsbok från 1937 som handlar om Dalsland. I den finns en liten beskrivning av sjön Nyckelvattnet och visst är det roligt att kunna konstatera att dess stränder har man beskådat i verkligheten. Min morbror Kalle målade en gång en tavla med motiv från Nyckelvattnet. Jag vet inte var den finns men förhoppningsvis hänger den på en vägg någonstans och sprider lite glädje.