Två böcker

Jag köpte två fina böcker igår. Den ena var Jan Fridegårds "Lars Hård" i 1942 års sammanslagna upplaga av hela trilogin, den som består av "Lars Hård", "Tack för himlastegen" samt "Barmhärtighet". Har det någonsin skrivits bättre i svensk litteratur och kan det skrivas bättre om DET? Om livet. Man lockas att läsa hela verket en gång till och jag tänker börja nu.

Nej, inte riktigt. Först ska jag läsa färdig "Mig äger ingen" av Åsa Lindeborg som jag också inhandlade igår. Den handlar om hennes uppväxt i Västerås tillsammans med sin alkoholiserade men djupt älskade far. Ofta bjöds far och dotter på middag hemma hos farfar och farmor. Varje måltid avslutades med samma konstaterande, nämligen att Bintje var den bästa potatisen.

Hemma hos oss förekom ibland liknande resonemang men utfallet blev annorlunda. Morfar hävdade bestämt att endast en sorts potatis gick att äta och det var Magnum Bonum. I nödfall kunde den mjöliga King Edward duga. Bintje ansåg han vara oätlig, den passade bäst som grispotatis. I det Anderssonska hemmet konstaterades också att Konsum hade den bästa fläskkorven. Det tror jag inte att vi pratade om hemma hos oss eftersom vi aldrig handlade på Konsum. Mormor och morfar hade fått för sig att Konsums varor var av sekunda slag, att de inte höll kvalitetsmässigt. Istället handlade vi, som jag nämnt i tidigare inlägg, på Totties livs, en liten källarbutik i Roslags-Näsby.

De här böckerna gör att jag inte kommer att ha några fritidsproblem de närmaste dagarna. Som avslutning vill jag citera några rader ur "Lars Hård". De sammanfattar allt. Om DET. Alltså:

Här satt i alla fall jag, Lars Hård, brottets, fängelsets och orons son och mitt bröst var rikt av en förutsättningslös glädje. Den hade växt upp som en vild blomma ur eländets sophög i mig och en okänd sol lyste långt bortifrån på den.