Trött

Jag måste skriva någonting men jag är för trött. Egentligen skulle jag be att få återkomma senare. Kanske är jag piggare då? På TV sänds VM i friidrott. Denna gång går tävlingen i Berlin på 1936-års OS-arena. Kulstötarna snurrar runt som graciösa elefanter i ringen. Just nu är ledarresultatet 21,68. Kommer det att räcka? Det var en polack som fick till en fantomstöt. Nu ännu en. Han ökar till 21,91. Finalen verkar avgjord. Men inte. Amerikanen Cantwell svarar med 22,03. Kan någon stöta längre? Kanske i framtiden men knappast idag.

Sverige har ingen kulstötare med bland de bästa. Kulorna är för tunga för oss. Men om man gör som släggkastaren Umedalen på sin tid, dvs. tillverkar ett lättare redskap som man tävlar med och sen visar upp en riktig kula som domarna får undersöka. Skulle inte det gå bra? Troligen inte. Det vore ju dessutom fusk. Men vi vill ju så gärna vinna. Det vill tyskarna också. För de går det så där, en tredjeplats som bäst. Det är en liten besvikelse inför hemmapubliken.

Nu är resultatet klart - amerikanen vinner före polacken. 11 centimeters försprång, det är knappt men rättvist. Även 1 centimeters försprång hade varit rättvist. Och knappt. Jag är fortfarande trött, orkar knappt ens lyfta mazarinen till kvällskaffet, än mindre slänga iväg den.

Det börjar bli mörkt ute, hösten närmar sig. Resan upp till Mora gick annars bra. Skogarna är oändliga. Någon har räknat ut att det går 7000 träd på varje svensk och det verkar stämma. I damernas stavhopp har Jelena Isinbajeva gått till final. Hon har varit överlägsen länge. Förra året satte hon världsrekord med 5.05. Det är högt. För några veckor sedan blev hon dock besegrad av en polsk hopperska. Hon är alltså inte oslagbar.

Nu är klockan 21,40. Det låter som ett resultat i kula som dock inte hade räckt till pallplats. Inte idag. Däremot på Vallentunamästerskapen (om det funnits ett sådant). Då hade 21,40 varit ett fantastiskt resultat vilket säkert medfört ett omnämnande i lokaltidningen.

Strax bortom hotellet passerar den återstående delen av Mora - Älvdalens järnväg förbi. Den går numera bara till Märbäck, där har spåret klippts av. Persontrafiken lades ner 1961. Men tåg med timmer och flis rullar fortfarande. Utan flis stannar Sverige.

I sin memoarbok återger Harriet Andersson en rolig historia som Ingmar Bergman berättade i en glad stund. I original låter den så här: "Jesus halkade nerför Oljeberget men sa: det är ingenting att fästa sig vid". I Bergmans version låter den så här: "Jesus halkade nerför Oljeberget men det spelar ingen roll". Nu var ju inte historien särskilt rolig ens i originaltappning men Bergman lyckas helt missa poängen. DET tycker jag är ganska roligt och jag kommer hädanefter att plåga min omgivning med denna lustifikation.