Håverud

Håverud ligger i Dalsland. Jag har varit där två gånger, 1997 och 2007. Vid det första tillfället drack vi kaffe, vid det andra åt vi pytt i panna. Naturligtvis gick vi efteråt ner och tittade på plåtrännan som båtarna åker i. Den hålls ihop av 33000 nitar. Man är rädd för att om en ploppar ut så kommer alla de andra efter, som i en tecknad film. Ännu har ingenting hänt, det är en säker konstruktion. Kanske är man orolig i onödan? Vem är orolig? Jag? Pytt i pannan tyckte jag var "så där" men utsikten var fin. Det var en typisk djupfryst pytt i panna utan egentliga fel men heller inte utrustad med några särskilt läckra egenskaper. Det var inte så att det vattnades i munnen när man la upp den på gaffeln. Det var en högst ordinär pytt i panna. Denna maträtt kan ju vara en riktig delikatess, 2007 dock drabbad av total tristess. Till pytten serverades rödbetor och stekt ägg. Först fick man beställa vad man ville ha i en liten kiosk, sedan blev man serverad vid bordet. Vi satt ute. Det fanns inga platser inne. Inte så att det var fullsatt inomhus, det fanns inga platser inne överhuvudtaget. Pytten såg god ut men den saknade smak. Naturligtvis går det att salta och peppra för att få upp smaken men ska man behöva göra det? Potatisen var av större mängd än köttet. Jag skulle vilja säga 60% potatis och 40% kött. Den innehöll också lök. Det var 35% kött och 5 % lök. Vad skulle Bullen Berglund ha sagt om det? Han skulle ha lidit och kvidit och därefter bett att få tala med kocken. Från vårt bord hade vi en härlig utsikt över hela området. Över rännan går en järnvägsbro och ännu högre upp en landsvägsbro. Håverud är alltså en treenighet. Förutom pytt i panna fanns andra rätter som grillkorv med pommes frites, rödspätta med remouladsås och hamburgare. Kanske fanns det också köttbullar med mos. Jag skulle ha tagit något annat än pytt men det brukar ju vara så gott. Vi hade åkt från Uddevalla på morgonen och var på väg mot Töcksfors i Värmland. Nu stannade vi till vid Håverud eller Håfverud som man sa förr. Nu säger man inte så längre. Jag vill hävda att pytten bestod av 75% potatis, 20% kött och 5% lök. Dalsland är ett fantastiskt vackert landskap. Det är vackert utan att vara insmickrande, det har en vacker kärvhet. Otto Hesselbom räknas som en av våra stora konstnärer med flera målningar hängande på Nationalmuseum. Hans mest kända tavla är "Vårt land, vårt fosterland". Den visar utsikten över sjön Ånimmen som delvis ligger i Åmål, delvis i Mellerud. En stor turistbåt slussades upp i rännan, på väg mot Bengtsfors. Det går att åka båt i ena riktningen och tåg i den andra, då får man det bästa av två världar. Det är inte så svårt att göra egen pytt i panna. Först skala och koka potatis, därefter steka den tillsammans med kött och lök. Det är förstås mer jobb än att använda den djupfrysta varianten men det blir så mycket godare. Gräddstuvad pytt kallas Pytt Bellman men jag tycker att den varianten blir för mäktig. På finska heter rätten pyttipannu, på norska pytt i panne och på danska biksemad. Köttet behöver inte vara oxfilé, även enklare sorter går att använda men det blir förstås godast med oxfilé. Det går också att tärna ner falukorv i pytten, det blir hur gott som helst. En annan superb maträtt är stekt salt sill med löksås. Förr var det vardagsmat, nu en delikatess. I början av förra seklet skedde en stor utvandring från Dalsland till USA. På järnvägsstationerna vinkades det med näsdukar som sedan användes för att torka tårar som hejdlöst rann. I åtskilliga fall splittrades familjerna för alltid, man fick aldrig se varandra igen. I Chicago hamnade många som sökte ett nytt liv. Plåtrännan är 33,5 meter lång och invigdes 1868. Hela anläggningen kallas för en akvedukt. Det stod om den i skolans geografibok, man längtade efter att få se den. I mitt fall dröjde det till 1997, då drack vi bara kaffe och åt ett wienerbröd. Inte bara ett, varsitt förstås. Vi måste ha ätit mat någon annanstans men jag minns inte var. Det regnar ute. Det är en mörk höstkväll. Kanske sensommarkväll är mer korrekt. Riktig islandssill är svår att få tag på. Den mesta som säljs är ynkligt små pinnar, knappt större än vanliga strömmingar. Vattnen runt Island är utfiskade. Tidigare var islandssillen stor och blank, man kunde spegla sig i den. Stekt strömming har jag svårt att äta efter galloperationen 1990. Det känns i magen när strömmingen kommer ner. Efter Håverud begav vi oss först till Bengtsfors, därefter till Årjäng och slutligen till Töcksfors. Jag talar nu om 2007 års resa. Vägen till Årjäng är smal och slingrande med små och stora sjöar som blänker till mellan trädstammarna. Rälsen som tillhörde DVVJ ligger kvar men mellan Årjäng och Arvika är den borttagen. En av mina stora drömmar är att få åka till Skillingsfors. Till detta samhälle gick en bibana från DVVJ (Dal-Västra Värmlands Järnväg). Hon som vinkade av sista tåget från Skillingsfors hette Doris Bengtsson. Det var SJ:s minst lönsamma bana i hela Sverige, därför lades den ner. Men dess minne lever kvar. 1997 års resa gick från Håverud tillbaka ut på stora vägen mot Karlstad och därefter mot Stockholm via Örebro, Arboga, Köping, Västerås, gurkstaden och Enköping, pepparrotsstaden. Medan detta skrivs lyssnar jag på internetradio. Stationen heter "Otto´s Baroque Music" och spelar enbart barockmusik dygnet runt. Det låter barockt men är sant. Och varför inte? Jag vet inte vad som finns att se i Skillingsfors men någonting är det, någonting viktigt och fascinerande. Det regnar mera nu. Jag är rädd att även de andra maträtterna hade gjort mig besviken. Därför satsade jag på ett s.k. säkert kort, tyvärr blev det fel. Vi har mycket som väntar oss framöver. Vad vet vi inte. Framtiden sveper in oss i ett töcken men om en nit brister, finns det ändå 32 999 st. kvar. Det är trösterikt. Avslutningsvis vill jag säga att Håverud är fint, det var bara pytt i pannan som jag reagerade inför.