Lördag 29 maj

Här sitter jag med Pentti Saarikoski, en ganska ung sådan ska sägas. På bilden är han kanske mellan 25 och 30, ett poesins underbarn, en utvald som plockar ner orden från de lummigaste träden och strör ut dem direkt på papperet. Samtidigt är han också en skandalernas man, en som inte kan gå in på en krog utan att spy, pissa i byxorna eller försöka förföra en kvinna. Eller rättare sagt, han behöver inte gå in på en krog för att hamna i de omständigheterna, det går lika bra var som helst. Jag vet inte om jag hade trivts i hans sällskap. Antagligen inte. Kanske trivdes han inte heller i sitt eget sällskap. Det blev för mycket, för påträngande. Ofta var han på flykt. Så här skriver han i "Tiden i Prag":

Jag är inte här länge till. Jag har kommit ut på cirkelns periferi, och närmare mittpunkten kommer jag inte. Som innerslangen i ett cykelhjul som inte har någon luft, och när det finns luft i den behåller den formen om man håller den neråt, men om man håller den uppåt kan den vika sig. Snart är det dags för uppbrott. Det är ett sakrament.

Bilden kommer från baksidan av boken "Rannsakan". 1975 gifte han sig med Mia Berner och flyttade till Tjörn. Åtta år senare dog han under ett besök i Finland, utlevad fysiskt men med skaparkraften kvar. Idag åt vi lövbiff till middag. Som tillbehör serverades kokt potatis, sallad och persiljesmör. Jag skalade potatisen i en rolig apparat som på något sätt verkar tillhöra 1970-talet på samma sätt som avocadogröna kylskåp och plastdekorationer som man klistrar ovanpå kökskaklet. Man lägger ner potatisen i en rund bytta, fyller på med lite vatten och sätter på locket. Sen är det bara att börja veva. Efter en kort stund ser man tydligt att potatisen blir skalad. Bäst fungerar apparaten tillsammans med färskpotatis där det inte är så noga med skalninngen. Tidigare idag köpte jag en diktsamling av Petter Bergman, "Årstiderna". På inneromslaget har Ulf Ahl skrivit: 21 februari 85 när solen värmde efter en lång vinter. Jag minns den vintern. Den var verkligen både kall och lång. Vi bodde då vid Lövsättra i Vallentuna, där snön tornade upp sig och temperaturen kröp ner mot minus 27. Som undantag alltså, inte som regel men kyligt var det definitivt. Många hade problem med bilar som vägrade starta, även vi hade det. Tur att det var nära till jobbet, det var promenadavstånd. Petter Bergman skriver:

Isen ligger gråskimrande.
Fartygsrännan är ännu öppen.
Vassen är vit på andra sidan sundet.
Himlen är grå.
Frosten hänger i luften
som iskallt kvicksilver.

På våren flyttade vi därifrån. Det blev för kallt och ensamt att bo uppe i skogen även om det fanns hyresgäster i de andra personallägenheterna. Att bo nere i samhället kändes "närmare" på något sätt. Jag tycker att maj månad har passerat ovanligt fort. Är det för att man blivit äldre som man tycker det? Nu bara sju månader kvar av året. Sommaren kommer, därefter hösten:

Det regnar över september.
Det regnar över de mörkgröna bladen.
Det regnar över terrasserna.
Det regnar över de barhuvade flickorna
som går i röda regnrockar.

Och sedan är vi framme vid vintern igen, oavsett om vi vill eller inte. Den kommer ändå stultande på sina vita ben, först långsamt, därefter alltmer accelererande. Kanske är vintern vårt naturliga tillstånd, jag vet inte. Det enda jag vet är att det nu återstår två dagar av maj månad. Om Saarikoski eller Bergman varit närvarande hade de säkert skrivit en kort men glimrande dikt om dessa dagar. Nu är de inte det, därför får jag göra ett eget försök:

Två dagar fram,
en tillbaka.
Sommarens port skymtar
vid syrenbuskarna.
Så tidigt, ändå full blom.
Nu igenom, genast
skymtar en annan.

Längre än så kom jag tyvärr inte. Man har inte tid att skyffla runt orden hur som helst, man måste ju leva också. Leva livet. Leve livet!