Sjuk

Sjuk, förkyld, hostar. Snorar. Det rinner ur näsan. Feber. Kommer som i attacker. Svårt sänkt. Dimma. Trans. Ipren 400 mg. Fryser. Orkar inte skriva långa meningar, kan bara utstöta korta. I går vårsol, i natt regn. Dystert. Såg filmen "Örlogsmän" på TV. En av huvudrollerna spelas av Karl-Arne Holmsten. Han var duktig. Ingen kunde som han framställa en elegant officer. Ibland var han vid flyget, ibland i flottan, sällan i armén. Kanske någon gång men ingen film som jag minns just nu. I "Farlig vår" spelade han överliggare vid Uppsala universitet. Arne Mattsson regisserade. K A Holmsten är annars känd som detektiven John Hillman i Hillmanfilmerna. Farlig vår är en svensk svartvit film från 1949 står det i Wikipedia. Den utspelas i Uppsala, i studentmiljö. Tiden är runt Valborg. Gullan Svan, en flicka med något naggat rykte mördas en natt och en teckning från hennes rum blir stulen (också från Wikipedia). Åke Grönberg är med liksom Stig Olin, Birger Malmsten och Inga Landgré. Gullan Svans roll spelas av Haide Göransson. De flesta av skådespelarna verkar vara lite för gamla för sina roller. De ska föreställa vara mellan 20 och 25 men tycks snarare vara 10 år äldre. Men det gör ingenting. Jag vill gärna se en repris av "Farlig vår". Hur många Ipren går det att ta per dygn? Högst fyra tror jag. Fler behövs, det här känns inte bra. Jag är väldigt sjuk. Någon påstår att det är en vanlig enkel vårförkylning. Jag hävdar att det är något annat, något kroniskt. Grå dag. Regnet hänger under himlen. K A Holmsten spelade också detektiven Christer Wijk i två filmer, båda finns i min samling. Jag vet ju att förkylningen inte är kronisk, snart går den över. Om ett par dagar är den helt borta, det gäller att suga på karamellen. Nu duggar det ute. Men jag kan inte gå ut, jag är alldeles för sjuk. I morse tog jag en Ipren. För en stund sedan var jag på väg att ta en till men åtrade mig i sista stund. Två Ipren inom en så kort tidsrymd blir en för mycket. Bilden ovan visar Skottsila by belägen mellan Märsta och Knivsta. Den ligger avigt till. Inte många finner mödan värd att göra en avstickare ner till Skottsila. Vägen fortsätter ut på gamla Uppsalavägen. Förr kallades denna väg Riks 13 och gick till Haparanda. Det är en väldigt lång resa, speciellt när man är sjuk. Jag kan ändå tänka mig att göra den, med många raster förstås. Men man behöver inte åka långt. Läste på ett internetforum om rör som stack upp ur marken mellan Rosersberg och Märsta. Låter spännande. Vem har grävt ner dem och i vilket syfte? Ivar Lo gjorde långa resor i Europa på 1920-talet men fann så småningom att resandet var ett överskattat fenomen. Hembygden var det som gällde. Är böjd att hålla med. Han skrev också en stridsskrift som riktade sig mot idrotten. Ändå såg han gärna Tre Kronors matcher på TV - en motsatsernas man. Nu känns det i bröstet, jag hostar till ordentligt. Det vore kanske trevligt att följa den gamla riksvägen längs kusten ända upp till Haparanda. Just nu går det inte men senare. Jag måste bli frisk först.