Sista dagen

Till Eurospar igen. Nu har vi kommit på vad kolsyrat vatten heter på tyska; prickelnd wasser. En kvinna inne i affären upplyste om detta.
Bilden är tagen nere vid vattenfallet men den skulle kunna vara tagen var som helst. Den känns helt anonym, den har inga särskilda österrikiska egenskaper.
Ivar Lo-Johansson arbetade en tid i sin ungdom på en expressbyrå i Stockholm. På sin kärra drog han runt varor över hela staden. Expressbyråns ägare var en despot. Anställda som på något sätt förargat honom, kunde få som specialuppdrag att hämta skittunnor från olika fastigheter och lämpa ut innehållet i Riddarfjärden. Detta måste göras nattetid, i smyg.
Ett riktigt skitjobb.
Men det måste göras.
Idag har ingenting särskilt hänt. Det har varit en overksam dag.
På de närmsta bergstopparna har snön smält märkbart, det syns tydligt. Vi tog kaffe med apfelstrudel på ett café en trappa upp från huvudgatan, det låg mitt emot Bahnhof.
Tågen kommer och går.
Godstågen är oerhört långa. På natten hörs de tydligt. De ska till avlägsna platser med sina laster.
I barndomen kunde man se tåg med 26 vagnar efter sig. De var på väg norrut, mot Hallstavik. På varje vagn fanns stockar som skulle bli pappersmassa.
Och på det färdiga papperet trycktes tidningar och böcker.
Jag har inget mer att skriva nu, det är tomt.
Det är sista dagen. Vi gick ner till vattenfallet igen. Många kom dit för att ta kort. Runtomkring pågick reparationer. Det värsta är att ta sig upp när man en gång gått ner.
Första gången jag såg TV var 1958, det var hemma hos min morbror och moster som då bodde vid Steninge slott.
Ägaren till slottet hette Thomas. Vanligtvis bodde han i Amerika men om somrarna kom han hem. Då blev det fest.
Deras hus låg nere vid vattnet. Jag minns ingenting av programmet. Så småningom fick vi egen TV men det var flera år senare.
Morgondagen blir lång.
Det finns inget mer att säga för ögonblicket. Glenn Hysén tror att England kommer att vinna fotbolls-VM, jag förstår inte varför. Har de plötsligt blivit så bra?
Det mesta är packat i väskorna. På Eurospar köpte jag ett billigt Notizblock, det ska jag ha med på bussen. Vi ska till Nürnberg först, därefter till Göttingen.
Tyska arméns längste soldat under andra världskriget var över 2.10 lång. Vid tillfångatagandet blev han visiterad av en engelsk soldat som var ca. 40 cm kortare, det ser lite roligt ut på bilden i Daily Mail. Engelsmannen hette Bob Roberts, han är 87 år idag. Man vet inte vad tysken hette men han lär ha pratat bra engelska efter att ha bott många år i Amerika före kriget. Där arbetade han som jätte på en cirkus.
Jag tror inte alls på England i VM.
Varför är det så svårt att få reda på fakta om den tyske jätten, han måste ju ha ett namn.
Han är för lång för att få plats i ett dammig arkiv. Benen kommer att sticka ut.
Det är oerhört skönt att bara sitta på hotellrummet, vi har inget dåligt samvete för att vi gör det.
Snart ska vi äta middag.
Är det nödvändigt att redovisa varenda detalj? Nej, inte alls.
Vi ska äta rumpstek och till dessert blåbärstårta.
Den korte engelsmannen och den långe tysken hade mycket trevligt under visitationen. De insåg båda det komiska i situationen. En stund tidigare hade de försökt skjuta ihjäl varandra men det var då. "Having a good laugh", som Bob Roberts säger.
Omedelbart efter kriget gifte han sig med sin Vera. De lever fortfarande tillsammans.