Måndag

Men det är skönt när man får lätta ankar

och sticka ut på böljorna de blå.
När vi passera Doggers bankar,
från fiskeflottan en hälsning vi få.

Visst känner man igen dessa rader även utan den smäktande valsmelodi som vanligen brukar åtfölja dem?
Särskilt gillar jag det där om fiskeflottan som hälsar vid Doggers bankar. Hela gänget går upp i stram givakt med åtföljande honnör när vår båt passerar.
Men så gick det nog inte till. Snarare var det kanske oljerockstunga armar som höjdes någon decimeter och stela händer som markerade ett "hej".
Fiskargubbarna var kärva och föga lagda åt det känsloutsvävande hållet.
I en SF-journal från 1930-talet visas hur fiskare från Bohuslän tar farväl av sina familjer när långafisket vid Shetlandsöarna stundade. Det var inga omfamningar och heta kyssar som utväxlades, mer då ett vardagligt handslag och ett "adjö med dig" till hustrun och en klapp på huvudet till barnen.
Ändå låg båtarna ute i många veckor. En stor ovisshet huruvida de överhuvudtaget skulle komma tillbaka, måste ha rått.
En del gjorde det inte heller. De gick under med man och allt.
En resa ut i Nordsjön kunde vara 5-6 veckor. När man kom tillbaka var varje båt förhoppningsvis lastad med 50 ton långa. Fisken preparerades sedan på olika sätt för att sedan åtskilliga månader senare, hamna på julbordet i form av vit, dallrande lutfisk.
Det var en lång väg som långan måste gå.
Morfar köpte vår lutfisk i Totties affär i Roslags-Näsby. Den kom i stora flak som blev sågade i mindre bitar, därefter lagda i kallt vatten och efter ca. 5 dagar "lutade" med hjälp av kalk och soda. Efter ytterligare 5 dagar tog sköljningen vid. Om arbetet med lutfisken påbörjades den 9 december, skulle den vara färdig på julafton.
Då hade man gjort rätt.
Det var besvärligt att luta fisk. Åtminstone tungt på grund av allt vatten som måste kånkas från tvättstugan till jordkällaren där fisken förvarades i en tunna.
Illa luktade det också.
Jag har aldrig tyckt om lutfisk. Den lär dock vara nyttig eftersom den neutraliserar all den feta mat som man vräker i sig vid juletid.
Rena hälsokosten alltså.

Varhelst en svensk sjöman på jorden vankar
har han Nordsjön i blodet ändå.
Därför hälsar han glatt med ett kraftigt: HURRA!
den gungande Nordsjön blå.

Visan skrev i början av 1930-talet av Martin Nilsson. Mest känd är den förstås i Harry Brandelius inspelning från 1944. Även Calle Jularbo och Fred Åkerström har förevigat den på skiva.
Idag är det måndag.
Jag hade tänkt skicka in en dikt till Skrivarsidans lyriktävling men jag hann inte få dikten färdig innan deadline. Orden räckte inte till. Möjligen var det tvärtom, de kanske var för många. Det mesta som man skriver mår bäst av att kortas ner, att destilleras.
Dikten handlar förstås om mig själv. Eller om den person som låtsas vara jag. Jag är ju inte sån egentligen, jag är en helt annan.
Annars tycker jag om några av formuleringarna, som den här t.ex:

...... "Ja, det är jag", svarar jag
och svajar farligt som ett hus på en ödegård.

Men jag lyckades inte få till en ordentlig slutkläm. Det var någonting som fattades. Kanske var det slutklämmen?
Nu fiskar så vitt jag vet inga svenska båtar långa vid Shetlandsöarna. Det har med ekonomiska zoner och licenser att göra.
"Synd", säger han som inte ens äter eländet.

Bilden ovan som illustrerar detta inlägg, har naturligtvis inget som helst samband med Nordsjöfisket. Den föreställer ju som alla ser ett Rapidlok, använt i många år på SJ:s långlinjer.