Över Kattegatt

Igår stopp vid ett f.d. antoniterkloster i Laxå, nu på väg med Stena Jutlandica ut från Göteborg.
Avgångstid 08.00, framme i Fredrikshavn 11.15
Oljecisterner.
Den väldiga Eriksbergskranen. En liten pojke på däck berättade livfullt att hans morfar en gång hängt under kranen i en lina. Skulle någon våga göra om det?
Troligtvis inte.
Låg fart under Älvsborgsbron.
I var mans och kvinnas hand en telefon, det rings och skickas meddelanden. Är det nästa år jorden ska gå under? Man kan tro att det är idag.
En mås håller jämn fart med fartyget, den står stilla i luften.
Öar, grynnor, kobbar och skär.
Vinga fyr passeras men engelska flottan syns inte till. Den har inte siktats idag.
Människor går fram och tillbaka, efter ett tag känns de som gamla bekanta.
Jag kontrollerar att horisontlinjen och fartygets reling är i våg vilket de är.
Mitt ute på havet, det är efter kaffet och den glacerade muffinsen, drar tjocka in. Det är som i Saltkråkan när de äldre barnen försvinner i en roddbåt och farbror Melker blir utom sig av oro.
Självklart blir han det.
Det är bara löjligt när Nisse Grankvist förklarar att det inte finns någonting att vara orolig för.
Plötsligt kommer jag på att midsommaren är förbi. Göken har nämligen slutat gala. Även gökuren har tystnat.
Public area, restricted area.
Några matroser sysslar med målning av väggar och dörrar, färgerna är vitt och grönt. Kanske är de jungmän, jag vet inte skillnaden.
Det är förbjudet att vistas på bildäck under färd. Ändå har några passagerare redan satt sig i sina fordon. Det är upprörande.
På TV säger en man från Gaza: Jag vet ingenting om framtiden. Hans land är skövlat och sönderbombat, wiped-out.
Inget hopp verkar finnas.
Det är förstås ännu mer upprörande.
I den ena kvällstidningen är väderkartan rödare än i den andra.
Båda lovar dock vackert väder.
Sakta glider båten in mot land och lägger till. Nu återstår bara att köra in på danskt territorium och ut på väg E45 mot Aalborg.
Där känner vi oss redan som hemma.