Hemma i vårat hus

Ja, det var förstås inte vårt hus heller. Det ägdes av gården, det vill säga av storpampen i Djursholm men det var ju bussigt att vi fick bo där. Det var annars ett fint litet hus. Man gick uppför en yttertrappa och kom då in i farstun. Där är inte jag född, jag föddes på S:t Eriks sjukhus i Stockholm (det har jag visst skrivit tidigare). Från farstun steg man in i köket och såg då diskbänken till vänster och järnspisen snett fram till höger. Bortom spisen fanns skafferiet som var ett eget litet rum. Därifrån kunde man ta sig upp på vinden genom att använda sig av en brant trappa. På vinden var det kallt och mörkt utom på sommaren då det var ljust och varmt. Vi backar ner i köket igen. Där fanns ett fåtal möbler; ett bord, en soffa och några stolar. På väggen hängde en klocka. För att komma in i rummet tog man till höger vid köksdörren. Vi kallade det för "rummet", vardagsrum var inte uppfunna på den tiden, åtminstone inte hos oss. I rummet fanns en kakelugn, en byrå, ett mahognyskåp för finporslinet, en bäddsoffa, en radio på en träpall, ett skrivbord och två stolar. Där fanns också en garderob. Över soffan hängde en havsörnstavla och på väggen mitt emot hängde en stor klocka med pendel och lod. På kvällarna satt vi i rummet och lyssnade på radions utsändningar. Radion var en Nornan och hade uttag för grammofon baktill men vi hade ingen sådan. Programmen som utsändes var höjdare som "Räkna med bråk" med Carl-Gustaf & Arne och "Lilla Fridolf och jag" med Douglas Håge & Hjördis Pettersson. Ibland stekte vi äpplen i kakelugnen. Den höll värmen ända till morgonen. Man kan ju tycka att det var en fattig tillvaro som vi hade men det tycker inte jag. Jag tycker att den var rik.