Inläggningar och utläggningar

Istället för att göra viktigare och kanske livsnödvändigare saker, fortsätter jag med tidsfördrivet att lägga in bilder från Gotland på bloggen och skriva kommentarer till dem. De här motiven är från Hoburgen. Vackert svartvita. Varför svartvita? Det är någonting som jag har fått för mig, en liten lustig idé. Ungefär som när farbror Melker trillar i vattnet på Saltkråkan. Kanske ändå inte riktigt samma sak. Det är mycket som man säger är samma sak men som sen inte är det i alla fall. Det kanske finns likheter förutom den att jag slipper bli blöt. Men svartvitt är vackert. Färg kan bli för vackert, kulörerna distraherar. Därmed inte sagt att jag vill att tillvaron ska vara svartvit. Några färgstänk här och där piggar upp. Det här är min sista semestervecka. På måndag börjar vardagen igen, men jag klagar inte. Sommaren har varit fin. För en stund sedan regnade det fast solen sken. Det var fint. Jag har just tittat på webbkameran på www.visitshetland.com Förut fanns det fyra stycken som var fixerade på varsitt motiv. Nu verkar det som om kamerorna är mer följsamma. Jag vill gärna besöka Shetland men det går inte. Från den nämnda hemsidan kan man beställa souvenirer. Från andra hemsidor går det att beställa haggish och black pudding om man är sugen på skotsk inälvsmat. Jag kan inte besöka Shetland därför att jag inte vågar flyga. Jag är rädd att planet kommer att störta. Det är visserligen ett osannolikt scenario, men om? Det går att åka båt men då blir resan oändligt lång. Genom min flygrädsla är jag begränsad i mitt resande. Jag är bunden till Uppland. Det är inte det sämsta. Jag vet inte vad det sämsta är. Men i morgon blir det faktiskt en längre resa i alla fall. Den går till Bergslagen, till Dan Anderssonland. DA dog 1920 på ett hotellrum i Klara. Hans död var ett misstag. Hotellet hade rökt ut vägglöss med cyanväte men glömt att vädra ordentligt i just det rum där DA bodde. Han var känd av många, han var en myternas man. En person lät trycka upp visitkort där det stod att denne inte kände Dan Andersson. Denne person betraktades som ett unikum. Ivar Lo-Johansson skriver i "Stockholmaren" att han begav sig till bårhuset för att få se DA. Det fick han också enligt boken men jag tror att hela historien är lögn. Nu har solregnet slutat. Jag måste göra andra saker än att fila på detta inlägg. Det blir en för stor utläggning om ingenting.