Kyligt

Jag tänkte skriva om kyla men det har jag ju redan gjort nedan under rubriken "Kallt". Man ska helst inte upprepa sig. Det tyder på dålig fantasi. Just nu tryter fantasin. Fast det är egentligen fel, den finns där men den är tillfälligt instängd. Den väntar på rätt tillfälle att hoppa ut. Vi har ju haft några kalla dagar i Stockholmstrakten men uppe i norr är det värre. Alltså kallare. En kompis till en kompis satt i helgen infrusen på en ö i en sjö cirka tolv mil söder om Kiruna. Det hade fryst till under natten men inte så mycket att man kunde gå på isen. Dock tillräckligt mycket för att båten skulle vara obrukbar. Jag vet inte vad som hänt mer, kanske har han tagit sig därifrån nu. Han lär vara en vildmarksmänniska. Inget bland djur och natur är honom främmande. För mig är det inte så. Jag har min svarta sopsäck dragen över huvudet när jag vistas i naturen. Vad kan man säga mer? Man kan säga grattis till arbetarförfattaren Kurt Salomonson som fyllde 80 år i somras. Det är måhända lite sent påtänkt men bättre sent än...ni vet. Kurt S föddes 1929 i Hjoggböle som ligger ca. två mil söder om Skellefteå. Sedan debuten 1954 med "Mordleken" har det blivit 12 böcker till. Hans mest kända romaner torde vara "Mannen utanför", "Sveket" och "Skiljevägen" som gavs ut 1958 till 1962. De råkar stå i min hylla alla tre och nu får jag lust att läsa om dem. Det är en härlig känsla att ha bra böcker som väntar på en, ungefär som att ha goda vänner. I Hjoggböle har även två andra framstående författare växt upp, Kurt S:s syster Anita Salomonsson (hon stavar efternamnet med två s) samt P O Enquist som kanske inte behöver någon presentation. Anita S kom igång lite senare med skrivandet än brodern. Hon är född 1935 men debuten fick vänta till 1994. Nio böcker har det blivit allt som allt, "Vattenbärerskan" kom ut 2007 och är den senaste. Det var genom Enn Kokks blogg som jag blev uppmärksammad på Kurt S:s födelsedag. Enn Kokk skriver initierat om litteratur, musik, politik och en hel del annat. Hans blogg finns här. Färgerna i naturen är just nu fantastiska och ännu mer accentuerade kommer de att bli den närmaste tiden. Det sprakar i träden, de är självlysande i sin orangeröda prakt. Redan nu har jag börjat bläddra i en av Kurt S:s böcker. Det är "Mannen utanför", den verkar oerhört intressant. I helgen läste jag en helt annan bok, "De svarta molnens tid" av Erik Eriksson. Han är från Grisslehamn där romanen också utspelas. Tiden är 1939 - 1945, ofredsår, människor har det svårt på många vis men kärleken lever och vinner naturligtvis till slut. Jag tror att jag måste ta en tur upp till de här trakterna och bekanta mig med landskapet igen. Under min sista repmånad var vi förlagda några dagar till Ellan, längst upp på Singö. Dit går det att åka SL-buss. Hela tiden tittade jag längtansfullt på hållplatsstolpen, ville därifrån så fort som möjligt. Men nu är det andra förutsättningar som råder. Jag vill se havet. Jag tycker inte om det men jag vill se det. Havet. Klockan är 21.11, det är dags att sluta. Mörkret har lagt sig över den här delen av världen. Bara några veckor till Allhelgona. Går det att kalla den Ljusets Helg? Jag vet inte, jag gör det i alla fall. Upp i morgon bitti 05.00, de vanliga rutinerna; kaffe, läsa, skriva, en ny dag läggs till de andra. God natt.