Vid Arnö kyrka

En liten landsortskyrka på en landsortskyrkogård. Det är som att gå rakt in i Thomas Grays berömda dikt. Kyrkogården är glest befolkad, gravstenarna är få. Kyrkan uppfördes på 1200-talet och tillhör Riksantikvarieämbetet. Detta är alltså ingen församlingskyrka men gudstjänster, dop, bröllop mm. anordnas sommartid. Normalt är omgivningen fridfull. Just nu kör grusbilar med långa släp fram och tillbaka. Det är vägen som förbättras. Från kyrkan och vidare inåt ön är den mycket smal. Det är svårt för två fordon att mötas. Men varför tänka på det? Det är väl den som möter som ska väja. Thomas Grays dikt publicerades 1751 men började skrivas redan tio år tidigare vid en kär väns död. Första versen lyder:

The curfew tolls the knell of parting day,
The lowing herd winds slowly o'er the lea,
The ploughman homeward plods his weary way,
And leaves the world to darkness and to me.

28 verser senare är vi framme vid "The Epitaph" som avslutas med orden: The Bosom of his Father and his God. Personligen tror jag att det är bättre att leva på samma lilla plats hela livet än att flacka jorden runt. Det kan vara på Arnö men behöver inte vara det. Var som helst på Enköpingsslätten går bra. Jag vill inte resa alls till främmande länder. Egentligen vill jag inte gå utanför dörren men det måste jag ju. Samuel Ödman, Uppsalaprofessorn, lämnade inte sin säng under de sista tjugo åren av sitt liv. I hans sovrum glödde en kamin även sommartid. Han svettades ymnigt men tvättade sig aldrig. Stanken var obeskrivlig. Jag förstår inte varför de måste arbeta med vägen just den dag som vi besöker Arnö. Vi kanske inte kommer hit någon mer gång. I öns skogar finns ett överflöd av bär och svamp. Naturmänniskor besöker gärna ön. De tycker om att gå omkring bland träd och mossa. Vi skulle ha sett Mälardalens enda bevarade trappstensgavelhus men en grusbil stod i vägen, vi kom inte fram. Men vilka sköter om Arnö kyrkogård? Det gör Enköpings kyrkogårdsförvaltning. På vägen hit passerade vi Enköpings-Näs där Jan Fridegård föddes 1897. Efter några år flyttade familjen till Katrinedal utanför Bålsta där den blivande författaren växte upp. Hans riktiga namn var Johan Fridolf Johansson men kallade sig även Fride Johanesson innan han blev bekant under sitt författarnamn. Långt in på 1920-talet betraktades han av vissa som socknens sämsta karl. Det är ett hårt omdöme. Sedemera ändrades det, han fick upprättelse. Thomas Gray skrev inte så mycket, hans berömmelse vilar på "Elegi på en lantkyrkogård". Det är ju möjligt att han skrev mer än han publicerade. Kanske ligger det drivor av dikter i för alltid stängda (och bortglömda) byrålådor? Fridegård arbetade en kort tid på en herrekipering i Enköping men den kostymen passade inte så bra. Det är mycket lugnt på Arnö kyrkogård. Det verkar som om ingen någonsin kommer hit. Men i en nisch i väggen står en kruka med blommor. Den måste någon ha placerat där. Grays dikt är rimmad enligt schemat a b a b - day, lea, way, me. Det är enkelt och bra. Jag skulle kunna tänka mig att bo på Arnö hela mitt liv men det går ju inte eftersom större delen av mitt liv redan passerat. Den del som återstår då? Kanske. Vet ej. Ska be att få återkomma i denna fråga. Det är svårt att ta ställning direkt. Höstens dagar är vackra och fyllda av förmultnelse. Vid Arnö kyrka. Och överallt.