Något annat

Egentligen skulle jag inte skriva det här, jag borde skriva något annat. Jag borde fortsätta på min novell "Till havs" som just nu står stilla. Den heter så därför att Jussi Björlings kända sång dyker upp lite här och var i handlingen. Jag har hunnit till sidan 21. Huvudpersonerna har ätit en enkel måltid bestående av kassler och klyftpotatis, nu ska de titta på TV. De befinner sig i en liten stad vid kusten. Det är tidig höst. Mer vill jag inte säga. Jag misstänker att den eventuella bärkraft som finns i novellen då kan gå förlorad. Man ska inte prata så mycket. Klockan är 7.20. Jag gick upp halv sju, släppte ut kattorna, gjorde i ordning te, bredde en smörgås och hämtade morgontidningen. Det stämmer inte, jag måste ha gått upp tidigare, kanske redan vid sex. Varför så tidigt, jag förstår det inte själv. Min förkylning börjar släppa, det är skönt. Fortfarande finns det dock slem som vill upp. Näsan är rinnig men inte så mycket som i förrgår, då var jag riktigt sjuk. Under min tre dagar långa sjukdom har jag roat mig med att sätta ihop mina blogginlägg till en ny bok som ska heta "Den ensamma människans blogg del II". Jag ska försöka knyta ihop säcken som man säger. Jag började där den förra slutade, det var i mars 2009 och målsättningen är att den nya ska sträcka sig fram till december 2009. Nu vet jag inte om det blir så. Jag är redan på sidan 140 och det är tre månader kvar. Problemet är att boken inte får bli för tjock. Max 170 sidor tycker jag är lagom. Jag har börjat skriva för långa inlägg, tidigare var de kortare. Det är som om jag vill uppfylla jorden med ord. Vem kan göra det? Jussi Björling var en mäktig sångare. Han föddes 1911 och dog 1960. Enligt barnmorskan kom han till världen den 5 februari men det blev något fel i papperen, därför angavs den 2 februari som födelsedag. Röstmässigt var han tenor. De internationella framgångarna blev stora. Han var eftertraktad på världens operascener. Huvudpersonerna i min novell tillhör arbetarklassen. En av dem jobbar på en verkstad där man tillverkar plåtskåp, den andre är pensionär men har varit bilmekaniker. Han kanske inte har varit det yrkesmässigt men han kan bilar. Felet med mina inlägg är att jag hoppar från ämne till ämne. Det blir för ostrukturerat. Vädret idag är blåsigt. Man vill inte vara ute på sjön. Det vill man i och för sig aldrig men just idag ännu mindre. Jag vet inte hur det går med min novell. Det kanske går åt skogen. Tio sidor till vill jag ska skriva. Då borde jag ha kommit fram till slutet, till någon slags upplösning. Hur ska det gå för plåtskåpstillverkaren och bilmekanikern? Nu går det bara trögt. De sitter och pratar i köket. De pratar inte så mycket heller, de tänker mest. Inre monolog kallas det visst. Man får se hur det blir. Novellens höjdpunkt är när de växlar kanal på TVn, från ettan till tvåan. Det är ungefär som i Andy Warhols film "Sleep" när huvudpersonen vänder sig om på andra sidan efter några timmars sömn. Men roligare kan man ju ha det. Ett förslag är att lyssna på "Till havs" med Jussi Björling. Första versen går så här:

Nu blåser havets friska vind ifrån sydväst
och smeker ljuvligt sjömans kind av alla vindar bäst!
Till havs, till havs, till storms, du djärva jakt,
Till havs, till storms, var man på vakt,
Till havs!

Fast så roligt vet jag inte om det är heller. Hela tiden söker man något annat, något mer stimulerande, en livets ingrediens X. Eller som i mitt fall XXXL. Stora storlekar ger mer pondus, det är så sant som det är sagt. Och nu är det... Men det har jag skrivit tidigare. Ursäkta. Det måste vara blåstens fel.