Kallt

Lägesposition: 06.20, onsdag morgon. Kallt. + 3 grader ute, 19,5 grader inne. Första skrapningen av bilrutan igår morse. Ännu har inte luftvärmepumpen satts igång. Kanske håller huset kylan ute någon vecka till. Om man nu kan tala om kyla. Inte riktig kyla, den kommer senare. Det är höst helt enkelt. Fina dagar. Läser Elsie Johanssons "Mosippan". Bra bok. Den handlar om hennes uppväxt på den uppländska vischan under 1940-talet. Jag antar i alla fall att den åtminstone har självbiografiska inslag. Hon är från Vendel. I somras köpte jag hennes första bok på en loppis i just de trakterna. I huset hade det förr varit skola, det kunde man nästan lista ut. Det skulle också ha kunnat vara ålderdomshem. Boken heter "Brorsan hade en vevgrammofon" och är signerad av henne själv. Hon gifte sig tidigt, arbetade som postkassörska och debuterade sent, vid 49 års ålder. En arbetskamrat från Gambia sa igår att han frös. Han längtade till det varma Afrika. Men han var ju alldeles för tunt klädd. Det går inte att komma i sommarkläder när det är höst. I "Mosippan" plockas det lingon, saltas gurkor, ett litet barn försvinner i skogen och ett annat barn blir till medan den blivande moderns make står på vakt uppe i norrland. Hur kunde det gå till? Hade den helige ande något med saken att göra? Knappast troligt fast någon form av ande var säkert där och spökade. Kärleksanden. Jag har inte läst mer än 1/3 av boken. Undrar hur det kommer att gå. I höstas stötte jag ihop med Elsie Johansson i dörren till Vallentuna Bibliotek. Det var "Bokens Dag" och hon var speciellt inbjuden. Stötte ihop stämmer inte riktigt. Jag gick förstås åt sidan och lämnade plats för Elsie. Hon var på väg in för att göra sitt framträdande. Jag gillar dessa evenemang. Man träffar folk, fikar och göra fina fynd bland utgallrade böcker. Arbetskamraten längtade som sagt hem till värmen. Men är det verkligen så kallt om man nu ser objektivt på saken? Nej, inte vid en jämförelse. Den absoluta nollpunkten ligger på -273,15 grader Celcius och då är det kallt. Fast så kallt kan det aldrig bli, det är en teoretisk nollpunkt. Kallast i världen var det den 21/7 1983 i Vostok, Antarktis; -89,2. Då fryser nog orden till is i munnen. Kallast i Sverige var det den 2/2 1966 i Vuoggatjolme då termometern sjönk till -52,6. Det är nästan löjligt att klaga när det är +3 grader. -27 har jag upplevt vid två tillfällen, en gång i slutet av 1970-talet och den andra gången vintern 84-85. Vår SAAB frös efter den sista knäppen och blev aldrig sig lik. Krigsvintrarna var annars kalla. I Göteborgs skärgård la sig isen något år ända ut till Vinga fyr. Man kunde gående ta sig dit. I min barndom minns jag hur vi gick på skaren från Tibble gård till Roslags-Näsby. Det var en härlig känsla. En annan härlig känsla är att ha 2/3 kvar av Elsie Johanssons bok. Nu följer en dikt från hennes första diktsamling. På dess försättsblad står "Hälsning från Elsie Johansson". Ursprungligen var förstås den hälsningen inte tänkt till mig men nu är den det. Vi har ju träffats förr.

Jag står och väntar på tåget
fast stationen är riven.
Bland banvallens frodiga målla
och malört
ligger bitar av rälsen och rostar ihop.

Semaforerna hänger
med förblindade ögon.
Lågt
spelar solen
genom godsmagasinet, där stinsens ungar lekte.
Nu dansar dammet nigvals
i hålen efter ekot.

Det börjar bli sent.

Den gamla klockan tickar
alltjämt
i gräset.
En liten ödla kilar från sliper till sliper.

Jag tänker inte gå hem.

Man har lovat mig en resa
till de saligas nejder.