Trögt

Den här veckan har det varit trögt med bloggandet. Jag stirrar på skärmen men ingenting händer, den är bara blank. Jag har laddat ner en skiva med julmusik från emusic.com. Den innehåller Bachkoraler framförda av Gächinger Kantorei och Bach-Collegium Stuttgart under ledning av Helmuth Rilling. Egentligen borde jag fortsätta skriva på min novell som heter "Till havs". Huvudpersonen går fram och tillbaka i sin mosters lägenhet i den lilla kuststaden Sjövik. Hon har blivit sjuk, fått en stroke. Hennes tillstånd är ovisst. Huvudpersonen heter Tommy Hellström. Nu har jag avslöjat allt, det finns inget mer att säga. Art Garfunkel har gjort upp en lista på de 1000 senaste böckerna han har läst. Jag har också läst över 1000 böcker men inte skrivit en lista. Den första bok jag läste var "Fem stoppar spöktåget" av Enid Blyton. Den senaste jag läste var "Nancy" av Elsie Johansson. I den flyttar hon till Uppsala tillsammans med sin mamma. Det är 40-tal, spårvagnarna smyger fram längs stadens gator. En linje gick ända ut till Graneberg vid Mälaren. Den kallades också för Mälarlinjen. Nu börjar det mörkna. Dagen har annars varit fin. Vi har ätit tjälknöl, av nöt ska tilläggas, inte av älg. Potatisgratäng till den. Kanske finns det rester kvar i Graneberg av Mälarlinjen. Jag var där för en månad sedan men visste inte var jag skulle leta. Det är en fascinerande tanke att en spårvagnslinje gick så långt utanför stadskärnan. Den skulle ha kunnat gå ännu längre ut i landskapet. Jag önskar att den fortfarande gick. Då hade jag åkt fram och tillbaka oupphörligen. Just nu läser jag "Sveket" av Kurt Salomonson. Den utspelas i industriarbetarmiljö. Vad beträffar min egen novell så måste jag hitta en öppning, någonting som för handlingen vidare. Jag kan inte låta huvudpersonen göra det han gör för ögonblicket vilket är att nöta sin mosters vardagsrumsgolv i en slags desperation. Säkert finns det en lösning. Skivan med julmusik var fin. Kanske är det lite tidigt att tänka på vår största högtid men på Lidl har man kunnat köpa "stollar" i flera veckor. Det har jag inte gjort. De är inte så goda som man tror att de ska vara. Jag föredrar vanlig fruktkaka. Rusta säljer ljusslingor i alla former. Många tycker om att klä in sina hus med slingrande ljusormar. I vissa fall går det kanske till överdrift men i princip har jag inget emot företeelsen. Till julklapp önskar jag Lars Noréns dagböcker. Han skriver oerhört vackert, ibland förstrött och lösflytande men ändå fokuserat. Han brukar handla på ICA Baronen på Odengatan. I samma affär arbetade min mamma i början av 1950-talet men då hette den Norrmalms. Det var en affär med tydlig kvalitetsstämpel, många av dåtidens kändisar, t.ex. Hasse Ekman och Eva Henning, kom dit för att köpa delikatesser. Förvånansvärt (?) nog älskar Lars Norén att fira jul, jag trodde att han inte gjorde det. Han författar sina verk på elektriska IBM-skrivmaskiner. Det är tunga kolosser som i sig själva kan framkalla ångest. Men varför skulle han inte tycka om julen? Alla som jobbade på Norrmalms på 1950-talet är troligen borta. Nejan är det och Alma, hon var gammal redan då. Och han som var chef, jag minns inte vad han hette. Bergström? Kanske är även Ingrid H borta. Hon var från Estland, kom i en öppen båt 1944. Carl-Eivar är definitivt borta. Han blev senare nöjesprofil på Sveriges Radio, åkte landet runt med Tio i topp. Redan på Norrmalmstiden var han ute i svängen, bland annat på Nalen. Han presenterade artister på kvällar och nätter, på dagarna stod han i charkdisken och gäspade. Det höll inte. De enda som möjligen lever är de yngsta springpojkarna. De är nu pensionärer, paketcyklarna är undanställda för gott. Det som jag minns bäst från jularna hemma är tystnaden som uppstod precis innan alla somnade. Först låg man och pratade, några sov i köket, andra i rummet. Rösterna gick fram och tillbaka, så småningom mattades de av för att slutligen tystna helt. Ute snöade det. Morfar pratade i sömnen, han skrek högt ibland. På morgnarna var han först uppe, tände i spisen och satte på kaffepannan. Det var juldagen. När alla vaknat serverades kaffe och bullar. Det var så på den tiden. Riktig frukost åt vi inte. Vi visste inte vad det var. Det går trögt att blogga men nu är i alla fall det här inlägget färdigskrivet. Det har tagit några dagar. Nu återstår bara att skicka iväg det.