I Uppsala

Jag ska skriva om Lill-Babs men jag vet ingenting om henne. Jag vet bara det som jag läst i veckopressen. Om jag varit allvetaren Ejnar Hagberg hade jag vetat mycket mer och inte heller behövt ta reda på bakgrundsfakta eftersom en allvetare redan vet allting från början. Ejnar Hagberg var från Uppsala, åtminstone levde han där. Han visste allt. På 1940-talet åkte han runt i folkparkerna tillsammans med Gösta Knutsson. Folk fick ställa frågor, vilka som helst. Eller snarare frågor av allmän karaktär. Personliga frågor gick naturligtvis inte att besvara, inte ens för en allvetare. Upplägget påminde om inledningen till Hitchcockfilmen "De 39 stegen" där en Mr. Know-All uppträder på en varité. Han spelar sedan en viktig roll i fortsättningen av filmen eftersom spionligan har använt honom som minnesbank för viktig information. EH förekom också mycket i radio. Han hade en karaktäristisk röst, kanske kan den beskrivas som knastertorr. Mig veterligt tog Ejnar Hagberg aldrig någon akademisk examen trots sina mångåriga studier. Han var inte intresserad av att få sin kunskap manifesterad på papper. Däremot ville han veta allt vilket han också gjorde. Kanske inte allt men det mesta. Det som han kunde läsa sig till visste han om han nu inte visste det ändå. Undertecknad är ingen allvetare. Om Lill-Babs kan jag således bara förmedla yttre fakta. Hon är en sångerska från Järvsö som upptäcktes av Simon Brehm. Hennes första, och kanske största, skivsuccé är "Är du kär i mig ännu Klas-Göran?" som blev en landsplåga. Jag ägde den skivan en gång, det var en EP. På omslaget har hon flätor för det har alltid fäbodflickor. Om människan Lill-Babs trevar jag i mörker. Jag vet inte vad jag ska skriva om henne annat än att hon verkar väldigt pigg. Hon sjunger med en röst som ännu inte förlorat spänsten. Hon tycks vara en människa som vem-som-helst, en människa utan later. Möter man henne på en busshållplats (det kan naturligtvis också vara i ett snabbköp, ett apotek eller en järnaffär) får man intrycket att hon skulle besvara "hejet" med ett "hej", inte med ett "dra åt helvete". Andra kan man tänka så om men inte Lill-Babs. Hon ger ett sympatiskt intryck. Det är stor skillnad mellan henne och andra sångerskor. Hon är ju en av oss, det är inte de. De tillhör det andra gänget, avsnäsargänget, osympatiska klubben. Gårdagens uppträdande i Uppsala kan med rätta beskrivas som trevligt. Uppbackad av Skolkören framförde hon några av sina stora hits, bland annat den tidigare nämnda "Klas-Göran". Det var fart och fläkt över showen. Hon berättade också att hon öppnat café i Järvsö. Det ligger vid den norra utfarten. Visst har man väl varit i Järvsö, både 1964 och 1966. Stuguthyraren var TV-handlare. 66 ordnade han med apparat, det var ju fotbolls-VM. Bilden var lite grynig men den gick att titta på. Det säger inte så mycket. Även helt värdelösa TV-bilder går förstås att titta på. England vann och Tyskland kom tvåa, det var som i andra världskriget. Nord-Korea vann med 1-0 över Italien i gruppspelet, en sensation. Sedan blev de utslagna av Portugal. Brassarna fick åka hem, kraftfotboll var inte deras melodi. Samba väger alltid lätt gentemot marschmusik. Englands seger på hemmaplan blev omdiskuterad. Det stod 2-2 vid full tid. I förlängningen gjorde Geoff Hurst 3-2 och 4-2 men var 3-2 målet verkligen inne? De lärde tvistar fortfarande. Sverige var inte med överhuvudtaget men 1959 vann vi med 3-2 mot England på Wembley. En vänskapsmatch förvisso men ändå. Efter föreställningen på Katedralskolan blev det mat och frågesport. Några av svaren på frågorna betvivlar jag starkt. Vem har hört talas om att Radio Nords topplista skulle ha hetat "De Tio"? Det låter snarare som en akademisk förening. Och nog måste väl Anita Hegerland har varit yngre än Sanna Nielsen när hon var på Svensktoppen? Idel tveksamheter. Lill-Babs kom in och sa "hej då" när vi satt till bords, en trevlig gest. Om hon kommit lite tidigare hade jag stött ihop med henne i trappan. Jag var nere och köpte två glas vin i baren. Jag vet inte vad jag skulle ha sagt om jag mött henne. Om lördagens besök i Uppsala kan slutligen sägas att det var givande. Jag köpte 20 nr. av Folket i Bild från 1948 - 1950. Jag köpte också en fin upplaga av Raymond Chandlers "Fönstret" på Sirius loppmarknad. Den utgavs 1948 på Bonniers förlag, Mårten Edlund översatte och på försättsbladet har Olle Ekstrandh skrivit sitt namn. Nu har jag din bok Olle, jag ska vara rädd om den.