Skugga

Det gångna året har varit hårt, jag är bara som en skugga. Som dessutom håller på att blekna. Vet inte vad som har hänt. Idag var årets sista arbetsdag. Vi åt vit chokladtårta för att fira. God! Hemma gick jag in på emusic.com och laddade ner några talskivor med Dylan Thomas. Bland annat läser han på sitt karaktäristiska sätt "Fern hill" och "Do not go gently into that good night". Hans liv blev inte långt, dog 1953 i New York inte fyrtio år fyllda. Där befann han sig på sin tredje föreläsningsturné i ordningen. Naturligtvis var det spriten som förstörde hans kropp och möjligen också hans själ. Jag tycker att hans prosa är lättläst och rolig, dikterna är svårare. Till middag åt vi bakad potatis, man blev ordentligt mätt. Pinsamt intermezzo - vid Globens T-banestation blev jag i måndags kväll tillfrågad av en fransman om jag visste var "ovett" låg. Jag svarade att jag aldrig hört talas om stället. Han upprepade ordet "ovett, ovett" och jag tänkte givetvis på Steve Ovett, den fantastiske engelske medeldistanslöparen som 1983 sprang 1500 meter på 3.30, 77. "Ovett" hade dock ingenting med honom att göra. Det som fransmannen menade var "Hovet", alltså Johanneshovs Isstadion där Europe strax skulle spela. Där stod jag och såg dum ut. På Hovet har man ju varit några gånger, senast på John Fogertys konsert för några år sedan. Annars minns jag en oförglömlig match i VM i ishockey 1969 mellan Tjeckoslovakien och Sovjet. Jag var där med en lumparkompis, Göran Roth från Hölö. Matchen var utsåld men vi lyckades ändå få tag på biljetter. Sittande högt uppe under taket såg vi tjeckerna vinna med 4-3. Det här var efter den ryska invasionen i Tjeckoslovakien och publikens sympatier låg på tjeckernas sida. Jag vet inte vad Göran Roth gör nu. Senare på sommaren fick han en balk på foten under ett brobygge och blev sjukskriven nästan ända fram till muck. Det är kallt ute. Vi har eldat i braskaminen. Det behövs inte många vedträn förrän värmen sprider sig. I huset vid Tibble gård hade vi kakelugn. På Ensta Krog stod en täljstenskamin för värmen. De sista åren vågade jag inte elda i den. I lumpen eldade man i tältkaminen. Ibland glödde röret men det var lika kallt ändå. Inte riktigt lika kallt som om man inte hade eldat förstås. Det var en speciell känsla att treva sig in i tältet efter det att man stått vakt i den kalla vinternatten. Ibland gick man direkt från utevakt till eldvakt. Då gällde det att inte somna på tältlådan för kaminen måste hållas brinnande. Det kunde vara skönt att sitta där i halvmörkret och lyssna till kompisarnas djupa andetag. Att läsa gick inte, det var lite för dåligt ljus. När man sen blev avlöst var det bara att lägga sig på granriset och använda vapenrocken som täcke, sömnen kom på tio sekunder. Det är roligt att tänka tillbaka på dylika episoder, när man var mitt uppe i dem var det kanske inte lika roligt. Januari till mars 1969 var överjävligt kalla månader. Då hade inte klimatförändringarna trätt i kraft. Vi frös varje dag på lastbilsflaken ut till och hem från Järvafältet. Men det var bara att finna sig i det, "gilla läget" säger man nu. Just idag för fyrtioett år sedan åkte vi ut till Drottningholms slott för att gå högvakt över nyårshelgen. Insvepta i tjocka pälsar vakade vi över kungafamiljens säkerhet. På nyårsdagen gick Gustav VI Adolf en promenad utanför slottet. Han hälsade på oss men vi fick inte hälsa tillbaka, vi måste stå i givakt och titta rakt fram. Kvällen innan kom nuvarande kungen i sin sportbil och fräste in på slottsgården. Han hälsade inte, han kanske var för blyg. Vi stod vakt i två timmar och fick vila i fyra. Så höll det på till nyårsdagens kväll, då åkte vi hem till regementet. Det kändes verkligen som att komma hem. I morgon ska vi äta fläskytterfilé och efter tolvslaget försöka få ner lite hummer. Naturligtvis ska vi titta på raketerna. De brukar lysa upp himlen vid denna tidpunkt. Många dricker champagne ute i kylan och önskar varandra "Gott Nytt År". Vi går nog in direkt och tar itu med hummern. Utan skumpa. Det är ju faktiskt inte särskilt gott.