2 januari 2010

Ny promenad idag, en lite annan rutt men målet var detsamma - Vallentuna C. Blåsigt, ingen gnistrande snö. I soprummet hade vissa idioter återigen ställt in kartonger och emballage fast sopgubbarna inte tar med sig sådant. Hur svårt är det att förstå? Vi gick via Norrgården och Fornminnesvägen ner till Centrum. In på ICA. Gravlyktorna var lika slut där som de var i järnaffären. Konditoriet var öppet. Macka och kaffe. Hem längs Allévägen, genom Sörgården och Rosengården fast de nog inte vill att man går där. Folk är lite "fina" i det området. Privat väg. Än sen? Jag hade med mig den lilla Pentaxen, det är en trevlig kamera, lätt och smidig. Vissa bilder gör jag om till svartvitt i Paint.NET, ett mycket väl fungerande gratisprogram som finns för nedladdning. Varför vill man ha svartvita bilder när verkligheten är i färg? Därför att de känns ärligare på något sätt, inte så insmickrande. Ett exempel på det är bilden ovan. I färg är den oärlig och lismande. Lyssnade sedan på Tom Rapps "A journal of the plague year" som finns på emusic.com. Rapp var en gång huvudperson i gruppen "Pearls before swine" som var aktiva en bit in på 1970-talet. Deras mest kända skivor är "One nation underground" samt "Balaklava". Tom Rapp övergav musiken och utbildade sig till jurist. Så småningom började han göra skivor igen. Mycket är dåligt just nu. Robert Aschberg när han fjantar sig med Anna Anka till exempel. TV 3:s julprogram med nämnda Anka måste vara deras mest misslyckade satsning någonsin. Men tydligen ska hon vara med igen i nya sammanhang. "Pax Vobiscum" är allt jag har att säga. Jag vill gärna rekommendera www.emusic.com Man får göra ett antal nedladdningar per månad, hur många beror på hur mycket man vill betala. Utbudet är stort. Är Anna Anka verkligen en frisk fläkt? Jag tycker att hela människan är unken, hon stinker. Det är kanske lite lättvinnligt sagt, som att skjutande på en "sitting duck". Egentligen borde jag inte blogga så mycket, jag borde göra annat, sammanställa en novellsamling till exempel. Det tar tid och ännu längre tid tar det när man aldrig börjar. Jag har läst Kjell Eriksson tionde roman i Ann Lindell serien. Den heter "Öppen grav" och det är i den som serien rundas av på ett självklart sätt. Vissa frågor får svar. Den mest ställda torde vara om Ann Lindell och hennes stora kärlek Edvard Risberg äntligen får varandra. Det får de inte. Alltför lång tid har gått, kärlekens ballong har sjunkit ihop och dött. Slutligen - varför i h-te kan folk inte förstå att soprummet inte är ett grovsoprum? Det är obegripligt. Men sånt är livet, mestadels svårt att förstå sig på. Pax Vobiscum!