Ur "Guld och gröna planer"

Men så hände det. Bara några sekunder före full tid kom en hög boll dalande från vår vänsterytter. Den seglade över backen, och jag såg med ens chansen. Centerhalven skulle inte nå bollen som han stod. Jag glömde den dåliga foten, sprintade tre-fyra steg, fick fullträff med vänstern strax innan bollen tog mark, och ögonblicket efteråt exploderade San Siro-stadion i ett vrål som slog lock för öronen. En klunga lyckliga kamrater klättrade på ryggen och hängde om min hals, och ordningen hade inte hunnit återställas ens när domarens pipa gick för full tid.

På den här tiden hade man vänsteryttrar i fotbollslagen. Var det inte bättre förr trots allt?