Till Skagen

Vi söker det himmelska ljuset i Skagen, alla gör det. Vägen dit går via E39 från Aalborg och när den upphör svänger man höger in på väg 597.
Det är en mindre väg, en typisk landsväg. Den är kantad med skyltar som gör oss uppmärksamma på färsk potatis, jordgubbar och obesprutade grönsaker.
En äldre man på lätt motorcykel är också på väg mot ljuset. Han bär en hjälm av äldre modell och ligger lutad fram över styret.
På en raksträcka i hedlandskapet fräser vi förbi.
Efter några mil vänstersväng i rondellen, den vägens namn är 40.
På båda sidor av vägen syns sanddyner. Dessutom en järnväg till stor glädje för mänskligheten.
Vad finns i Skagen?
Där finns ett ljus som konstnärerna i slutet av 1800-talet hade stor nytta av. Det lyser fortfarande över stora och små.
Det är inte så svårt att förstå det danska språket tycker jag, det är bara räkneorden som är lite besvärliga. Undvik därför dessa, tänk inte alls på dem.
På tal om sanddynerna kan man lätt tro att havet finns på andra sidan av dessa men det gör det inte, det ligger betydligt längre bort. Det är alltså meningslöst att parkera bilen, kliva ur densamma, gå bort mot sanddynerna och sedan klättra upp på dem i hopp om att få syn på havet, man blir bara besviken.
Om man gillar havet vill säga, annars blir man förstås glad.
Inne i Skagen känns det som att det här är en liten stad uppbyggd av ljus. I hamnen ligger fisketrålarna tätt. Några är från Grönland, andra från Shetlandsöarna.
Skagen är annars en stad med utpräglad småhusbebyggelse. Knappt några rödljus finns, det mesta ljuset kommer uppifrån (från en diffus plats någonstans mitt på himlen).
Vi går direkt till Svenska Sjömanskyrkan eftersom vi är utomlands. Där blir vi omedelbart välkomnade av prästen. Denne arbetar frivilligt under två veckor av sin semester.
Sjömanskyrkan i Skagen tillhör inte längre Svenska Kyrkan, istället drivs den ideellt av eldsjälar. Vi blir bjudna på kaffe och färska bullar, det smakar mycket gott.
En dam från Karlstad berättar att hon ska tjänstgöra på platsen en bit in i september. Hon har arbetat på bank i hela sitt liv men har nu fått avtalspension och kan göra som hon behagar.
Vi går runt i Skagen, köper vykort och frimärken. Plötsligt passerar vi ett järnvägsspår som ser övergivet ut. Vadan och varthän? Frågorna är många.
Den lilla staden sjuder av kommersialism. På allt som säljs står "Skagen" med stora eller små bokstäver. Till och med på wienerbröden faktiskt.
Efter ett tag kör vi ut till Grenen. Det är där som två hav möts, de heter Skagerack (till vänster) och Kattegatt (till höger). Det går att stå längst ut på udden och låta vågorna från de två haven skölja ens fötter rena. Många gör så.
Tillbaka från udden besöker vi Drachmans grav. Den frambringar ett "jaha", vilket säkert är orättvist.
Vi äter räksmörgås på restaurangen. Kanske har dessa skaldjur dragits upp i närområdet? Det vet man förstås inte. Hoppas det för inte kan äkta Skagenräkor vara fiskade utanför Grönland.
Utanför grillkiosken sitter en motorcyklist och äter korv. Han är från Solna och tycker att den danska hotdogen ger en speciell smakupplevelse på grund av de annorlunda tillbehören. Men gott är det. Jättegott.
I Österrike förra året fick vi pepparrot till Frankfurtern, det var också gott.
Slutligen några ord om "den tilsandede kirke".
Den är som antyds begravd i sand men på parkeringen ligger en kiosk som bland annat serverar belgiska våfflor med mjukglass. Kioskinnehavaren måste ha tappat sockerpåsen i våffelsmeten för anrättningen var väldigt söt.
Jag förstår mig inte på den sandbegravda kyrkan. Jag trodde att den skulle se annorlunda ut, att bara tornet skulle sticka upp ur en sanddyn men så var inte fallet.
Jag vill gärna poängtera att jag inte alls är besviken på själva upplevelsen som sådan.
Jag är inte besviken på någonting, minst av allt på det danska språket som jag tycker är lättare att förstå än det svenska.
Det svenska förstår jag inte alls.
PS; ingenting i detta inlägg har handlat om de kända Skagenmålarna men det är precis som det ska vara.