Dan Anderssons rock

Idag har jag inte känt mig trött. Kanske börjar det vända nu, som jag skrev en gång för länge sen i den här bloggen. Fast då vände det inte på riktigt, det var bara som jag tyckte. Återigen passerade vi genom Blötberget. Nu kom vi från ett annat håll. På förmiddagen var vi i Ludvika, åkte sen till Fredriksberg utan någon direkt anledning, tankade bilen där och körde därefter tillbaka. Det är hemskt att vara ute i öde trakter utan att ha mottagning på telefonen. Man känner sig hjälplös. Svängde in vid Skattlösberg där Dan Andersson föddes i skolhuset som nu är borta. En minnessten står uppsatt på platsen. Den restes av bybor 1932. Loussastugan ligger 800 meter bort men vi gick inte dit, det var för långt. Det var inte för långt men vi orkade inte. Jag stannade vid minnesstenen för att ta kort men fick genast flytta bilen eftersom en stor slamsugningsbil skulle fram. Den körde i riktning mot Loussastugan. Var det en slamsugningsbil? Det såg ut som en sådan. Åt lunch vid grillkiosken mitt emot Grängesbergs järnvägsstation. Korv med mos och tjockkorv med mos. Dricka till det. Två gubbar bredvid oss, troligen far och son, pratade om en av sina arbetskamrater. Han var "en lat jävel", sa de unisont. Det kanske inte var en arbetskamrat, i alla fall en bekant. Mannen i grillkiosken kom fram till gubbarna. Han visste någon som var duktig på bilar, de diskuterade den personen ett tag och när han skulle kunna komma. På en loppmarknad köpte jag två böcker i Meteorserien, nr. 53 och 54. "Död och dramatik" av William Gray Beyer och "Mördad försvinner" av John Cleveland. På den sistnämndas omslag står: Fästmö finner mördad kvinna i älskares våning. Det låter komplicerat. Jag vet inte hur jag skulle tackla en sådan situation. Jag kan inte tackla några situationer överhuvudtaget. Hotellet är fullt av tänkespråk med religiös innebörd. I matsalen står: Du kan tala om allting med Jesus, han förstår dig bättre än du själv gör. Det är sant, jag förstår inte alls mig själv. Det är som om jag vore en helt främmande människa. Skönt i alla fall att jag inte känner mig så trött, igår var det fruktansvärt. Jag skulle ha velat äta i Blötberget men det gick inte. Pizzerian är nerlagd. Stolarna står uppe på borden. Pizzabagarna har kastat in träspadarna i den eviga elden. På Elgiganten i Ludvika stod en jättestor TV. Den såg nästan grotesk ut och kostade över 40.000. Plasma eller LCD, vet inte. Väg 50 öppnades verkligen igår. Skönt att kunna köra raka spåret. Jag måste börja läsa någon av deckarna, kanske den med den mördade kvinnan. Igår började jag läsa Gustav Sandgrens "Dans till gryningen". Jag har hunnit till sidan 37 och det stycket som börjar: "Det var den tid då rågen blommar". Jag visste inte ens att rågen blommade trots att jag anser mig vara en pojke från landet. I Ludvika såg det annorlunda ut än det gjorde 1993. Jag kände inte igen mig alls. Det kändes som att vara en främling på en främmande plats. Inne på Dan Andersson muséet hängde skaldens rock lite slarvigt över garderobsdörren. Han bodde i lägenheten där muséet ligger, under några månader hösten 1913. Det var där som "Kolarhistorier" kom till. Han hade hyrt/lånat en skrivmaskin och var tvungen att skriva snabbt innan den skulle lämnas tillbaka. Jag måste också skriva snabbt innan jag glömmer bort det som jag tänkt skriva. Men jag har ingen rock. En gång hade jag en Lodenrock när sådana var populära. Den inköptes på Domus i Rinkeby i början av 1970-talet. Var den finns nu? Troligen i den eviga elden tillsammans med pizzabagarnas träspadar. Var finns Domus i Rinkeby nu? Troligen i samma eld.