I världsrymden

Det finns inget som är större än rymden. Jo, världsrymden, den är betydligt större, åtminstone låter det som om den vore det. Den räcker ända härifrån och så långt bort som man kan komma. Men det gör väl å andra sidan rymden också. Det här är ett svårt problem. Jag vet inte hur det ska lösas. En svensk är däruppe just nu. Gårdagens landning blev inte av, rymdfärjan får köra några extra varv. Naturligtvis vill han hem så fort som möjligt. Det skulle jag vilja om det vore jag som satt i min speciella rymdfåtölj och stirrade ut genom glasrutan. Jag skulle vilja stå stadigt på "terra firma" så fort det bara gick, ner på jorden till varje pris. Men vår svenske hjälte är måhända av en annan kaliber. Han vill dra ut på varje sekund så länge som möjligt. Varje nytt varv blir en extravinst i rymdlotteriet. Han njuter hela tiden. Men i natt är det ändå dags att gå ner för landning. Äventyret är över. Vad kan mer sägas om världsrymden? Ibland anfaller den som i filmen "Världsrymden anfaller". Om jag minns handlingen rätt var det frön som droppade ner från himlen och letade sig in i människor. Dessa blev därefter förvandlade till pumpor som så småningom sprack och nu skedde en återfödsel men de som kom ut ur skalen var utrustade med helt andra egenskaper. Spännande! Filmen gjordes 1956 och doftar av det kalla krigets kommunistskräck. I barndomen tänkte vi inte så mycket på det som fanns ovanför trädtopparna. Visst fanns det folk som stirrade upp i skyn och gjorde utläggningar om stjärnor och planeter men de betraktades som lite udda. "Det var en konstig fan", kunde gubbarna säga till varann, visserligen godmodigt men ändå med full tydlighet i uttryckssättet. "Det vore bättre om en sån där jävel jobbade istället för att stå och glana mot någonting som inte finns". Men det är klart att rymden fanns, bara det att vi såg den mest som en hinna, en glaskupa med oklart innehåll bakom. Det där med oändligheten lät bara konstigt. Någonstans måste det ju ta slut. En gång hade vi främmande från Brottby. Det var Bergkvists och Petterssons, de åkte i Petterssons Chevrolet från 1936, en storbullig historia med mjuka säten. Innan hemfärden stod vi ute en stund. Oktobernatten var höstkall och stjärnklar. Alla var överens om att det fanns mycket däruppe, sånt som man inte förstod. "Men det är ingen idé att grubbla över´t", sa Bergkvist. "Tack ska ni ha för ikväll". Sen körde de iväg, Chevroleten gungade på kostigen som ledde från vårt hus. Svängde därefter ut på den riktiga grusvägen med helljuset på. På den tiden tog det minst en timme till Brottby från Täby, kanske mer. Nu tar det högst 20 minuter. Tiderna förändras men rymden är densamma. Och snart landar Fågelsångaren, antingen i Florida eller i Kalifornien. Terra Firma lockar nog trots allt.

Illustrationen är lånad ur "Min skattkammare del 8 - Uppfinningar och upptäcktsfärder". Det var en bok jag läste mycket som liten.