Hårt men orättvist

Nu har vaccinationen mot svininfluensan inletts. 1957 började man vaccinera mot polio i Sverige. Den sjukdomen var ett stort gissel under 1900-talets första hälft med ett sista utbrott 1953, då cirka 4000 människor insjuknade. Vi fick ställa upp oss på led i skolan för att få vårt stick i armen. Det talades om sprutor med så långa nålar att de gick ända in till benet. Folk hade svimmat i parti och minut, de föll som käglor (jag älskar dessa uttryck). Kanske föll de som dominobrickor, hela skolklasser stöp baklänges mot gymnastiksalens trägolv. Ärligt talat har jag inget minne av hur vaccinationen egentligen förlöpte. Hur många sprutor fick man? Var det fyra eller fem med vissa mellanrum? De två första inom en månad, den tredje efter ett år och den fjärde ytterligare några år senare. Minns inte, det var så länge sen. Ja, det var faktiskt för så länge sen att en bonde med traktor och släpvagn kom och hämtade matresterna från bespisningen några gånger i veckan. De skulle han ha till sina grisar, det var bra föda. Svinen växte sig stora, blev i sinom tid slaktade och sedan uppätna. Grymt, sa grisen men sånt är livet, hårt men orättvist. Nu är polion nästan utrotad, åtminstone i västvärlden. Om 15-20 år, lär den vara det över hela jordklotet. Om svininfluensan vet jag inte så mycket. Vissa förordar vaccinering, andra säger att det inte behövs. Vad som är rätt eller fel står skrivet i stjärnorna. Men just nu står en oxstek på spisen. Den här gången ska den inte bli seg. Den ska få sjuda tills den nästan faller sönder. En timme till bara, kanske två. Slow cooking kallas det visst. Härligt!