Lördagen den 5 juni

12.38. På väg ut från Prag – Non Stop Bar och andra barer.
Igår kväll tjeckisk afton. Musik, sång och dans. Spårvagnen strök förbi utanför restaurangen. En stad med spårvagnar är en sympatisk stad. I en sådan stad bor det sympatiska människor.
Maten var upplagd på stora fat, det var bara att ta som man ville, inga konstigheter. Tjeckerna är inte så mycket för grönsaker, de används mest som symboliska dekorationer.
Därefter blev det musikunderhållning. Och folkdanser.
Violinisten var lite lik Dave Swarbrick i Fairport Convention.
Den stora Stalinstatyn har ersatts av en pendel, den visualiserar tidens gång.
Kraftledningarna hänger så lågt att de tycks snudda vid marken.
Exit 11, Tescoma. Namn. Liksom Kaufland, ett centrallager sägs det längre bak i bussen. Dricker en Cola, smakar gott. ALU Köning, kungligt aluminum.
”Avesta Sheffield” skrivet på en byggnad av korrugerad plåt.
Vi åker mot Österrike. Det går uppför.
I mina anteckningar räknas mest namn på platser och saker upp, ungefär som Allen Ginsberg gjorde i den långa dikt som han skrev under en resa genom USA, just nu minns jag inte vad den heter.
I det jag skriver finns ingen känsla, bara yta. Absolut inget djup.
Framför oss ligger en dalgång med blånande berg i bakgrunden. Ett segelflygplan av silver svävar som en örn i skyn. Nu passerar vi ett samhälle där lyckliga människor smeker sin lyckliga tillvaro medhårs.
På vissa husgavlar står siffror, t.ex. 29 och 33, men inte på alla.
I staden České Budějovice tillverkades ölet Budweiser av två bröder. Den ena reste till Amerika och fortsatte där. Namntvist följde. Den amerikanska varianten anses vara blaskig medan den tjeckiska bedöms som mer ”äkta”.
Vi åker hela tiden mellan bergen, de syns mest som kulisser.
Jag är hungrig. Vi ligger bakom en mjölkbil som är svår att ta sig förbi. Till slut går det.
Bussen är annars luftig, det finns gott om utrymme. Vi behöver inte trängas.
Strax innan gränsen vill många handla i ett billighetsvaruhus. En kines håller upp 1500 kronor i svenska sedlar. Tydligen har någon av oss tappat dem. Han ser bekymrad ut.
Vi glider över gränsen till Österrike. Den är markerad med ett utrullat blått band. Nationalsången! Österrike skiljer sig från Sverige genom Alprosen och Edelweissblomman, annars är länderna lika.
Det finns många Habsburgare, de är omöjliga att hålla reda på. Jag försöker inte ens, jag har givit upp.
Vägen går neråt i serpentinsvängar.
De österrikiska samhällena är välmående. Lördagseftermiddag i Linz. Folk promenerar med sina hundar.
Alperna syns nu tydligt. En man räfsar hö på ett gärde, det går långsamt.
Som reselektyr har jag med mig Edwin Muirs ”Scottish Journey”. Den utgavs på 1930-talet och är en klassiker i sin genre. Muir reste runt i Skottland och beskrev helt enkelt vad han såg.
Ett litet vitt moln står rakt ovanför en alptopp. Jag längtar till Åstorp, det kom för mig just nu. Varför ska man åka utomlands när det finns så mycket vackert att se i Sverige? Lokstallarna i Rimbo till exempel.
Vi kommer att få mat vid framkomsten. Normalt serveras middagarna mellan 18 och 21 men ikväll gör man ett undantag.
Frukosten är uppdukad mellan 07 och 09.
Adolf Hitler besökte aldrig Bad Gastein, inte Mozart heller.
Jag har även en annan bok med mig, Stieg Trenters ”Som man ropar”. Huvudpersonen ropar högt i värmlandsskogen men inget eko hörs. Någonting är konstigt, någonting är sjukt.
Bussen bromsar in framför stationen. Reseledaren säger ”Välkomna till Bad Gastein”.