Till Lökken och Hirtshals

Allting är de egyptiska böngroddarnas fel, det är de som sprider EHEC-smittan. Misstänkte man inte det hela tiden? Jag gjorde det i alla fall. Jag hade allting klart för mig, det var klart som korvspad.
I staden Lökken på Jyllands västkust, blåser det varje natt upp så mycket sand på gatorna så att rengöringspatruller är tvungna att rycka ut.
Det är inte frågan om gubbar i orange overaller som vispar runt med sopkvastar, här talar vi om lastbilar och fordon med skopor som arbetar i timmar.
Stranden som vågorna från Skagerack slår mot, är oerhört lång. De flesta besökare har inte sett något liknande. Hav och himmel går i varandra.
Vi åt smörstekt rödspätta på en restaurang. Till detta färsk dillkokt potatis och en sallad.
Ett sällskap från Göteborg satt vid bordet bredvid. De hade parkerat sina cyklar en bit bort. Alla var glada, de pratade och skrattade. Jag uppfattade det som att några var släkt med varandra men det var svårt att räkna ut vilka. De tre herrarna satt på ena sidan av bordet och de tre damerna på den andra. Jag kan tänka mig att han som satt i mitten var gift med kvinnan som satt mitt emot honom, de verkade ha en speciell kontakt. Kanske var den äldre mannen på mittenmannens vänstra sida dennes far och i så fall borde kvinnan mittemot den äldre mannen vara mittenmannens mor. Vilka var då de resterande två? Troligtvis några gamla goda vänner till familjen som beslutat att följa med på den här cykelsemestern.
Det kan ju också hända att ingen var släkt överhuvudtaget, att de bara råkade träffas just här och nu, en grupp Göteborgare i förskingringen som i höst kommer att glädjas åt storartat gemensamt minne.
Rödspättan var god, den var stekt med ryggbenet kvar för så gör man här. Till fisken fick man också en kanna med skirat smör, det var bara att hälla på.
På alla uteserveringar satt folk och åt mat eller drack kaffe. Många olika rätter fanns att välja på.
Solen sken över Lökken, vi balanserade på en högtrycksrygg.
I en affär köpte vi tio nya vykort. De som vi inhandlat på Skagen var redan ivägskickade. Två av vykorten gav uttryck för typisk dansk humor, det ena över bältet, det andra under.
Om man stått på stranden 1916 borde kanonmullret från slaget om Skagerack ha hörts. Fruktansvärt skrämmande ljud av död och förintelse, av sjunkande skepp med skrikande människor som försöker klamra sig fast vid livet men misslyckas.
Hirtshals är en annan typ av stad, en fiskarstad, kanske som Hull eller Grimsby fast jag har aldrig varit där och har egentligen ingen uppfattning om dessa städer.
Den ligger längst i norr på västra Jyllandskusten. Färjor till Norge och Färöarna utgår härifrån.
Om Skagen är sockersöt, är Hirtshals en stad där saltkaret vänts upp och ner. Man får en känsla av att detta är en arbetarstad. Den är de valkiga nävarnas stad. Den är inte insmickrande och i avsaknad av krusiduller. Här sitter man och väntar på att få ge sig ut på havet, att få segla ut till fiskebankarna. Hela Hirtshals är som skakad knytnäve ut mot havet, det som ger utkomst men som också tar liv.
Järnvägen från Hjørring stannar oblygt mitt inne i stan. Man skulle vilja närma sig staden tågledes, kliva av med en ryggsäck som enda packning och leta reda på ett billigt hyresrum där man stannar i veckor. De första dagarna driver man runt på stan, resten av tiden håller man sig inne på rummet. Man blir känd som "Den mystiske svensken", han vars egentliga ärende inget vet.
I bokaffären köpte jag en DVD med Orson Wells och en med Helan & Halvan, jag ville ha några minnen med mig härifrån.
Men jag kommer naturligtvis tillbaka, med tåg och ryggsäck. I ryggsäcken finns några ombyten kläder, typ kalsonger, grova skjortor, tjocka strumpor.
Mer behövs inte, det är som med språket, man kan skära bort det mesta. Det som återstår är olika läten och gester, grymtningar och "fuck you" fingret.
Vi går snart in i en ordlös tid.