Torsdag 10 juni

Av de fyra böcker som jag hade med på resan, har jag nu läst ut tre. Den som är kvar är Edwin Muirs "Scottish Journey".
Vi har inte gjort så mycket idag, handlat på Eurospar, gått runt lite.
Jag är mest intresserad av kyrkor och järnvägsstationer. De ger ungefär samma ro, samma vilsamhet.
På Eurospar köpte jag en ölkorv och frågade skämtsamt om det passade bra att dricka öl till den. Det gjorde det, svarade kvinnan i charkdisken. Det passade som nyckeln i låset.
Fast det finns ju nycklar som inte passar.
Många av reskamraterna går långa promenader varje dag. Vi blir trötta av att gå från restaurangen upp på rummet, sen måste vi vila.
Men idag följde vi floden hela vägen ner genom dalgången. Vi kom fram till ett område där husen såg ut som kolonistugor. Omkring varje sådan låg en härlig trädgård.
I många av trädgårdarna fanns trädgårdstomtar.
Inne på Eurospar såg jag en bok av Karin Alvtegen i tysk översättning. Jag har läst några av hennes böcker, de är väldigt bra.
Det var spännande att färdas på tåg genom Tauermassivet. Tåget bestod av en enda vagn för resenärer samt ett stort antal vagnar för fordon. De svenska bussarna är fem centimeter för breda för att få plats på vagnarna, istället måste tyska eller österrikiska användas.
En av de böcker som jag läst är Viveca Stens "I de lugnaste vatten". Inte slutade den som man trodde. Det gör de aldrig.
Alla vykort är nu skickade. Jag gick för säkerhets skull in på posten och lämnade dem direkt över disk, jag litade inte riktigt på brevlådan som stod utanför.
När vi kom fram till Venedig igår, började en av göteborgarna sjunga "O sole mio". De är vassa göteborgarna, kvicka. Blixtrar den ene så åskar den andre.
Man såg givetvis ingenting på resan genom tågtunneln, allt var mörkt. Tusen meter berg låg ovanför våra huvuden.
Hela tiden hörs bruset från vattenfallet. Det är ett lika starkt ljud som när man lägger en Treo i ett glas vatten.
Vi har bara gått några få promenader. Vi har vandrat på måfå, trevat oss fram, inte följt några leder. Men vi har fått ont i dem. Kanske inte direkt i lederna, mer i muskulaturen.
En av våra reskamrater har diskbråck. Tacka sjutton för att tillvaron är besvärlig då.
Jag försöker läsa Trenterboken en gång varje år. Den har blivit som en kär gammal vän. Björn Hellberg läser varje påsk Stieg Trenters "Roparen", den utspelas vid påsktid.
Ner i dalen var inga problem att gå. Men när vi kom fram kändes det som att kliva in i en främmande värld.
En kvinna gick förbi med sin hund, den tittade på oss outgrundligt.
Efter promenaden ville jag ha syrgas.
Och en ambulans.
Jag kommer snart att börja läsa Jules Vernes "Resan till jordens medelpunkt". Den startar på Island och avslutas på Stromboli där resenärerna blir uppslungade ur en vulkan. Hela sträckan har de färdats under jorden, under haven.
Men det var ändå trevligt nere i dalen. Husen såg trivsamma ut.
Jag sa i tobaksaffären att vi svenskar har svårt att hålla reda på alla euromynt, åtminstone har jag det. Mannen i kassan sa "ni har kronor, va?", vilket jag bekräftade.
"Has the clarity and impact of a brilliant photograph", skriver T.C. Smith om Muirs skotska resa. Jag måste snart ta itu med den.
Hittills har jag tagit över femhundra bilder. Det är med samma kamera som jag hade med till Malta 2007.
Utflykten till Hohewerfen är inställd i morgon, för få deltagare. Då får jag alltså inte gå där Clint Eastwood gått.
Vi satt på balkongen och åt lunch; youghurt, smörgåsar och frukt. Därefter öl och ölkorv. Och efter ytterligare en stund kall kaffe latte med en slags fruktkaka. Det går ingen nöd på oss.