Blidö

Två bilder från dagens besök på Blidö där jag gjorde fina fynd; Stieg Trenters "Kalla handen" i originalupplaga, Simenons "Maigret och den gamla damen", Sivar Ahlruds "Det försvunna manuskriptet" i den upplaga som kom ut på Lindqvists förlag 1952 samt två kartonger innehållande Jack Londons samlade verk från 1940. När jag grävde längre ner i den ena av kartongerna, hittade jag dessutom ett antal böcker av Agnes von Krusenstierna. Med andra ord har dagen på Blidö varit oerhört lyckad. Jag vet inte om det finns något mer att tillägga om denna lyckade dag. Jo, naturligtvis den mycket goda fläskfilé som vi blev bjudna på och den intressanta rundturen på Blidö med Dick Andersson som ciceron. Där har alltså en gång funnits en Konsumaffär. Varför blir de hela tiden färre? Har rörelsen gått i stå? I kyrkan övade Lars "Sumpen" psalmer på sin trumpet, det lät himmelskt vackert. Jag vet inte om man kom närmare någonting men man kom å andra sidan inte heller längre bort från någonting, vad nu det kan vara. Snarare närmare än bort ifrån. Gamla gravstenar låg på andra sidan kyrkogårdsmuren. En pojke hade dött vid sju års ålder. Året var 1907. Han sörjdes av sina föräldrar. Tidigare fanns det fyra affärer på Blidö och flera kiosker, även konditori, kulturhus och ungdomsgård. Vi var först på en liten loppis, där fanns det inte så mycket. Nästa var mer innehållsrik. Priserna höftades till. Blidö är kortare än grannön Yxlan men bredare. Vägarna är smala. De ringlar fram. Den ena vägfärjan hette Yxlan, den andra Aurora. Det är verkligt professionella människor som leder trafiken på och av färjorna. De är kunniga i sitt yrke. Jag antar att en jämn belastning är viktig för sjösäkerheten. Det får inte bli slagsida. Några böcker av Jack London har jag redan läst. Banden är välvårdade. Kanske är det sådana som kallas för halvfranska band. Det kommer att bli en snygg rad på min hylla. Problemet är att hyllan inte räcker till, jag måste göra mig av med andra böcker för att de nya ska få plats. Det känns svårt, de är ju mina vänner. Vädret idag var perfekt, inte för varmt, inte för kallt. Det blåste lite, därför blev det ingen tur på sjön. Jack London levde mellan 1876 och 1915. "Skriet från vildmarken" är hans mest kända bok. Den handlar om en hund som lockas över på vargarnas sida. Snart är han en av dem. Redan i morgon bitti ska jag börja gallra bland mina gamla böcker. Ångesten sliter våldsamt i mig men det är en uppgift som jag måste klara av. JL drack mycket. Hans död kan beskrivas som alkoholrelaterad. 1974 skrev man "etyliker" i vissa utredningar på soc. Då förstod läsaren vad det var frågan om. Alla från den tiden som det här berörde, är döda nu. Jag vill gärna veta vad det är. Är det Gud? Kanske. De flesta av de glada gossarna från 1974, var fromma som lamm. När de fick sprit i sig kunde en del bli lite vrånga. Några kunde bli vansinniga och vråla kötteder och kanske även göra andra, värre saker. Många var olyckliga. De upplevde ständigt livets meningslöshet, livets grymhet. Hur livet räckte lång näsa åt dem. De hade kommit på efterkälken redan från början. Var de predestinerade att hamna vid sidan av det vanliga livet, att få kalla handen? Den boken avslutas förresten med orden: En månad senare åt vi kräftor ute i Saltsjöbaden.De hade hunnit bli lite mjuka i skalen, men det märkte hon inte. Inte jag heller.