Resan hem

Jag har inte börjat läsa någon av böckerna. De har mer blivit som en kul grej där det roliga är att jag pratar om att jag ska läsa dem men inte gör det. Jag har annat att läsa. Nyss läste jag en novell av Birger Vikström som handlade om när han av arbetsförmedlingen blev skickad till Gimo för att hugga timmer men ganska snart upptäckte att timret tagit slut. Det fanns inget att hugga och timmerhuggarlägret skulle upphöra inom tre dagar. Lång näsa alltså. BV hade inga pengar till tågbiljett. Han fick ta sin väska och gå tillbaka till Stockholm. Nej, han lämnade först in väskan på Gimo station, den hade blivit för tung att bära. Först gick han åt fel håll och hade hamnat i Östhammar om inte en bonde sagt åt honom att vända om. Det var i december, på Luciadagen. Vägen var mödosam att gå. Efter några fruktlösa försök att lifta fick han skjuts med en lastbil och blev avsläppt i Uppsala. Bakom polisstationen fanns ett härbärge för vägens vagabonder. Nästa dag fortsatte han sin vandring mot storstadens ljus. På kvällen var han framme. Livet var hårt och kanske orättvist men ge upp skulle han inte göra. För några veckor sedan var jag vid Gimo station. Kanske står BV:s väska fortfarande kvar på effektförvaringen? Järnvägen går mot Hargshamn och åt andra hållet mot Örbyhus. Vid tiden för händelserna i novellen, fanns det dock en smalspårig järnväg som gick från Gimo till Faringe. Där kunde man byta tåg och ta sig till Rimbo och vidare till Stockholm. Det gick också att åka till Uppsala. Den delen finns kvar som muséejärnväg. Det varnas för våldsamma åskväder över Gotland. Även här hemma ser det mörkt ut. Kanske blir det en urladdning. Jag tycker om att hoppa från ämne till ämne utan en röd tråd. Jag vill helst skriva ostrukturerat, fladdrigt. I fredags kom vi hem från Grängesberg. Vi körde via Ludvika, Fagersta, Ängelsberg, Sala och Uppsala. Fint väder överallt men högt vattenstånd. Vad gör man om vattnet stiger ännu mer? Jag vet inte. På kaffestugan i Ängelsberg fanns hembakta mazariner. Jag uppfattade dem som hembakta, de var inte insvepta i plast. Varför skriver jag inte på min novell istället för att skriva på bloggen? Novellen heter "Till havs" och handlar inte om havet. Jag skrev några rader på hotellet i Grängesberg. Jag har inte kört fast men ibland måste man göra ett avbrott. För att kunna resa hem måste man resa bort. Men nu är vi hemma. Igår kväll kokade jag rabarberkräm men den blev inte god. Kanske har rabarberna stått för länge i landet och blivit träiga. Späda rabarber är bäst att koka kräm på. Jag får tänka på det inför nästa säsong, det vill säga att koka krämen tidigare. Mamma har snart varit död i tre år. Hon hann inte fylla 86. På 1940-talet var hon anställd som hembiträde/kokerska på ett gods i Uppsalatrakten. Det heter Hallkved. Egentligen var hon anställd av en Stockholmsfamilj som hade godset som sommarnöje. För att ta sig dit åkte hon tåg Stockholm - Uppsala och bytte till Rimbotåget på Uppsala Ö. Stationen som hon steg av på hette Funbo. Där mötte direktören med bil. Hon slapp gå sista biten. Nu ska jag gå ut i köket och sätta på kaffe. En god kopp kaffe förlänger livet. I vissa fall kan den också avkorta livet. Jag hoppas förstås på det första alternativet. Den som lever får se.