Dagbok: Fredag 14 oktober

Fragmentariska minnesbilder av natten på vandrarhemmet.
Vad är sömn, vad är dröm? Vad är mardröm? En känsla av att jag återigen gjort ett felval. Jag skulle ha valt det andra huset som sovplats.
Tyst i huset cirka 02.00. Vaknar vid sextiden. Duschar. Ljust strax efter sju. Fortfarande blåsigt om än inte lika mycket.
Frukost klockan åtta. Ett fint urval står på bordet.
Jag försökte läsa Pentti Saarikoski i natt, slutade efter en sida. Det var samma bok som jag hade med mig på resan till Åbo 1992. Då stod vi inför någonting nytt, det gäller fortfarande.
Promenad ner till hamnen där guide väntar. Hon heter Meg och känner Arholma från toppen av Batteriberget ner till nedersta strandlinjen. Allt som är värt att veta om ön vet hon. Hon vet också allt som är värt att inte veta, det som man egentligen inte behöver veta men som ändå kan vara viktigt att ha med sig i lasten när man befinner sig mitt ute i livets malström.
Meg är som en vandrande encyklopedi av kunskap om allt som rör denna 10 kvadratkilometer stora ö, den som ryssarna besökte och satte fyr på 1719.
Nu går det fredligare till. Vi promenerar en slinga genom Byn och upp mot kyrkan. Tillbaka till hamnen via klipporna.
Det kan nu verifieras att älgar finns på ön, rådjur likaså. Någon har dessutom sett lodjur.
Bilar finns inga, däremot många fyrhjulingar och flakmopeder. Högsta hastighet på vägarna är 70 km i timmen. Den som kör så fort får Onda Ögat av lokalbefolkningen.
Kanske skulle man trivas att bo på en ö som den här. Det är tyst och lugnt och behöver man handla mjölk och andra basvaror går man till handelsboden som under den kalla årstiden är öppen någon timme varje dag. Det räcker faktiskt.
Man kunde bo i ett gammal hus, laga mat på en järnspis. En sådan hade vi hemma, de är praktiskt taget outslitliga. Den enda service som behövs är byte av brännjärn vid behov. Morfars bror Simon brukade göra det åt oss.
Fiskgryta till lunch, mycket god.
Efter denna upp på Batteriberget där en enda kanon, nu pacificerad, återstår av det som skulle skydda oss från ryssarna (alltid dessa ryssar), under det kalla krigets dagar.
Utsikten är strålande ut över Ålands hav. Det är helt enkelt en fantastisk höstdag. Vissa lövverk har antagit en rostbrun färgton, havet ligger lugnt.
Stående på detta sätt kommer osökt vissa reflektioner strömmande till ens medvetande. Man funderar över livsprocessen i allmänhet och på vilken telefon som ska inköpas i mars 2012 i synnerhet.
På promenaden tillbaka till passbåten filosoferas också över varför får överhuvudtaget existerar. Något bra svar på denna viktiga fråga kommer vi inte fram till. Det räcker med att komma fram till den väntande båten som lämnar Arholma 14.45, vilket är enligt tidtabell.
På bryggan i Simpnäs står några resenärer med varukassar och annan rekvisita. De vill hem, det är fredag, man vill ha myskväll med chips och goda ostar, kanske till och med några skivor falukorv på en bit knäckebröd för den djärve.
16.30 är vi tillbaka i Vallentuna. Där har inte mycket förändrats sedan igår men det är bra, vi är nöjda med det som är.
Tiden rinner långsamt här. Förr eller senare kommer dock en ny dag. Kanske redan i morgon, vem vet?