Sörgårdens pizzeria

Kvart över sju var jag inne på Sörgårdens pizzeria och köpte en Caprisciosa av familjemodell. Medan den gräddades passade jag på att ta en bild. Alltså, för första gången i denna blogg: Sörgårdens pizzeria från insidan.

En typisk svensk till

Idag körde jag förbi en kvinna på cykel. Hon vinkade, till mig som det verkade, men jag vinkade inte tillbaka eftersom jag inte såg vem hon var. Och så kan det ju trots allt ha varit till någon person längre bort som hon vinkade och då hade det nog sett konstigt ut om jag hade besvarat vinkningen. Man är väl svensk för sjutusande jäklar.

En typisk svensk

Detta är insidan av Härkeberga kyrka. Förutom oss (och Jesus) fanns två andra människor, en man och en kvinna, därinne. De var turister från San Fransisco, det läste jag i gästboken på vägen ut. Varför sa jag inget till dem? Jag borde ha sagt något. Jag borde åtminstone ha nickat. Jag gjorde ingenting. Nu kommer de att tänka: det där var en typisk svensk. Så rätt de har.

Kärleken är evig

A hjärta M. Kärleken är evig. Leve kärleken!

Bilden finns i original på vattentornet i Enköping. Där kommer den att synas för evigt på den gråa betongen.

Jag vet inte vad jag ska säga

Jag vet inte vad jag ska säga och då får jag väl säga som min moster Maja som ibland sa: ja, vad ska jag säga...jag vet inte vad jag ska säga. Och nu har jag skrivit om henne i min blogg. Vad skulle hon ha sagt om det?